Ghaffar Baloch
Ghaffar Baloch är 70 år gammal och far till Zahid Baloch. Den 13 november plockade den pakistanska regimen upp honom i Karachi på väg till läkaren, han misshandlades och torterades svårt med syfte att skrämma sonen till tystnad.
Ghaffar har under en tid levt gömd i Baluchistan på grund av hot från regimen efter att regimkritikern och politiska aktivisten Zahid Boloch flytt efter att ha släppts ut ur tortyrcellen.
Ghaffar har inte kunnat leva i sin hemby sedan Zahids hem gång på gång besökts av den pakistanska regimens väpnade styrkor för att få reda på var Zahid befinner sig.
– Såväl min far som min mor har misshandlats tidigare av militären. Men de har inte kunnat lämna ut någon information om mig, då de inte vet var jag befinner mig, bara att jag lever och befinner mig i Europa, berättar Zahid.
Ghaffar är svag och gammal och har inte tillgång till sjukvård i Baluchistan som lämnats underutvecklat av ockupationsmakten Pakistan samtidigt som regionens naturtillgångar plundras.
Utan sjukhus i Baluchistan tvingas de åka till Pakistan för vård. När han tagit sig till Karachi för läkarkontroll den 13 november och gick efter en gata i staden stannade en bil. Han fördes därefter bort av okända män som misshandlade och torterade honom svårt.
Gång på gång under tortyren ställdes frågor om var sonen befann sig, varför han arbetar mot Pakistan i Europa. Ghaffar svarade att han inte vet och misshandeln fortsatte. Männen återkom upprepade gånger under misshandeln med hoten att Zahid Baloch inte kommer att överleva nästa gång de får tag i honom.
– De sa även till min far att han fick betala priset för min aktivitet, berättar Zahid.
– Genom din smärta kommer han att känna smärta var än han befinner sig. Om du dör idag kommer han inget få veta, vi vill att han ska veta, sade de till honom.
De placerade ett papper i hans ficka med en skriftlig varning innan de körde tillbaka honom till den plats där han plockades upp och kastade ut honom från bilen.
Misshandlad och skadad blev han liggande på vägen till människor förde honom till sjukhus där han behandlades av läkare.
Vid upprepade tillfällen bad man människor ta honom från sjukhuset då personalen var rädda att militär eller polis skulle komma. Ghaffars vänner hämtade honom på sjukhuset och vårdade honom hemma från skadorna i ansiktet, näsan och ögonen.
Han lider nu av minnesförlust och känner inte igen sina vänner i dagsläget. Han har svårt att sova av rädsla och ångest och kan ännu inte röra sig ordentligt på egen hand.
Vännerna har fört honom i säkerhet på okänd plats av säkerhetsskäl där han vårdas. Att i dagsläget ta honom till en offentlig plats har setts som alltför riskabelt.
– Baluchistanska läkare besöker honom i hemlighet, men hans kondition är inte bra. Jag önskar att jag kunde återvända och ta hand om honom, säger Zahid som är märkbart tagen av informationen.
För Zahid är maktlösheten värst.
– Jag befinner mig här. Jag kan inget göra för min far och det plågar mig. Precis som de vill. Jag hoppas han tillfrisknar och att han kan stå själv inom en snar framtid. Jag ber för att han ska få minnet tillbaka och inte ska ha tappat synen.
Zahid Baloch lever själv med en daglig oro att utvisas i händerna på de pakistanska myndigheterna som en gång lämnat honom att dö efter tortyr. Han har ett utvisningsbeslut från Norge och svenska myndigheter vägrar att öppna hans fall med hänvisning till Dublinförordningen. Vad Ghaffar utsatts för ger en glimt av vad Zahid kommer möta om han skulle utvisas. ■
