Även om Ja-sidan inte vann har den skotska arbetarklassen radikaliserats under kampanjens gång, och nya frön är sådda för bildandet av ett nytt massarbetarparti.
Självständighetskampanjen i Skottland vann, trots en rasande kampanj från det brittiska kapitaliska etablissemangets sida, stöd från drygt 1,6 miljoner människor i Skottland, i överväldigande hög grad från arbetarklassen, vilket säkrade 45 procent av rösterna. Nej-sidan vann folkomröstningen på 55 procent. Enligt opinionsinstitutet YouGov polling låg stödet för självständighet på 24 procent i januari 2014. Detta ökade med 21 procentenheter på nio månader, allt eftersom hundratusentals arbetare anslöt sig till till Ja-sidan i sitt sökande efter en grundläggande förändring och en väg bort från åtstramningar.
Att det dagarna innan folkomröstningen pekade mot en möjlig Ja-seger fick det kapitalistiska etablissemangets grundvalar att skaka. Kombinationen av panikartade sista minuten-löften om utökade maktbefogenheter för Skottland och att släppa lös ”Projekt rädsla på anabola steroider” från storföretagens, de kapitalistiska mediernas samt Torypartiets, socialdemokratiska Labourpartiets samt det Liberaldemokratiska partiets sida, i syfte att rädda deras klassintressen, säkrade emellertid en Nej-majoritet.
Men att så många arbetare och unga vägrade att låta sig kuvas och röstade Ja återspeglade en önskan bland åtstramningspolitikens ”offer” om att använda folkomröstningen som ett vapen för att slå tillbaka mot det politiska etablissemanget.
Anklagelserna om förföljelse som riktades mot Ja-anhängarna, från Labourpartiet och borgarpressen, är farsartade. ”Projekt Rädsla” innebar verklig förföljelse och skrämselpropaganda, liksom de ständiga nedskärningarna som brutalt slår mot arbetare och lokalsamhällen.
Därutöver är den omedelbara följden av denna brutala intervention av kapitalistklassen en radikaliserad och mobiliserad arbetarklass i Skottland, som har ”fått en lektion” i hur långt den kapitalistiska eliten är beredd att gå i försvaret av sina egna intressen.
Den överväldigande stämningen bland de som röstade Ja är naturligtvis en känsla av besvikelse, men också att kampen mot nedskärningar och för en ny politisk framtid för Skottland fortsätter, samt att trycket från rörelsen behöver trappas upp efter folkomröstningen.
Många av dessa arga och mobiliserade människor från arbetarklassen kan vinnas över till kampen för socialismen och ett nytt massarbetarparti i Skottland. Denna uppgift, att etablera en ny politisk kraft för arbetarklassen, är något som socialister och fackliga aktivister snabbt måste rikta in sina ansträngningar på efter folkomröstningen.
Socialist Party Scotland (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Skottland) fick som ett tecken på denna stämning ett mail från en 22-åring från East Kilbride alldeles efter valresultatet:
– Jag är besviken på utgången. Men det har hjälpt mig att bestämma mig – jag har skickat in en inträdesansökan för att ansluta mig till ert parti. Jag står till 100 procent bakom Socialist Party.
Kolossala 3,6 miljoner röstade i folkomröstningen, ett valdeltagande på 85 procent som slog alla rekord. Valdeltagandet i arbetarklassområdena var oemotsvarat högt. I arbetarområdena runt om i Skottland låg valdeltagandet på dryga 70 procent. Detta ska jämföras med det genomsnittliga valdeltagandet i kommunalvalen på 25-30 procent.
För många var en röst för Ja till självständighet ett led i strävan efter att staka ut en annan politisk kurs, mot åtstramningar och den kapitalistiska politiska elit som genomför dessa nedskärningar.
I Skottlands största stad Glasgows arbetarområden vann Ja, liksom i Dundee, North Lanarkshire och West Dunbartonshire.
Bland arbetare blev det Ja, även om det också fanns arbetare som röstade Nej. Många tvekade att rösta Ja när de ställdes inför en flodvåg av hot och utpressning från storfinansen och media om att jobben skulle ryka, att företagen skulle flytta verksamheten till England och att arbetande människor skulle få det sämre under självständighet.
Media var i överväldigande hög grad våldsamt fientliga till självständighet. Endast en dagstidning i Skottland, söndagsupplagan av Herald, stödde Ja-sidan. BBC:s (brittiska public service) nakna ensidighet orsakade raseri och avslöjade mediaföretaget som en förlängd arm för storfinansens intressen.
SNP-ledarna (Skotska nationalistpartiet), som sedan 2011 leder den skotska regeringen, misslyckades med att besvara dessa attacker, vilket underströk deras önskan om att sänka skatterna för de stora företagen och eftersträva en valutaunion som skulle hålla ett självständigt Skottland fånget i en åtstramningsfälla. De lämnade det kapitalistiska etablissemangets Projekt rädsla-kampanj till stor del obesvarad.
En annan nyckelfaktor i valresultatet var en brist på förtroende för SNP-ledningens förslag för ett självständigt Skottland, som vilade på en fortsatt kapitalism och inget klart och tydligt slut på nedskärningar. Bristen på tillit till och förtroende för SNP-ledaren Alex Salmond och partiet uttrycktes av många under kampanjen. De flesta trodde, när de tillfrågades i opinionsundersökningar, att Skottland och deras egna familjer skulle få det sämre ekonomiskt under SNP:s version av självständighet.
Om ett massarbetarparti hade funnits skulle det ha kunnat mobilisera ett långt större stöd för en Ja-röst baserat på en klar och tydlig politik för att få slut på åtstramningar, för offentligt ägande, löner som går att leva på, med mera. Det innebär ett socialistiskt Skottland som skulle ha kunnat fördela samhällets resurser till de miljontals, snarare än till miljonärerna.
Stödet och massentusiasmen för Tommy Sheridan och Hope Over Fear-turnén (ungefär ”Hopp istället för rädsla”, ö a), i vilken Socialist Party Scotland spelade en ledande roll, understryker denna potential.
Det är brådskande att steg tas för att bygga ett nytt massparti, för att tillhandahålla en ny politisk hemvist för arbetarklassen. Om denna utveckling försenas finns det en risk för att möjligheten kan gå förlorad och att det prokapitalistiska SNP kan vinna på det istället. Även Labourpartiet skulle, trots dess förräderier, kunna få ett kortsiktigt ökat väljarstöd i det brittiska valet nästa år, då frågan om att få bort Torypartiet från regeringsmakten står högt.
Exemplet Spanien med framväxten av Podemos i samband med EU-valet, som kom ifrån ingenstans och fick miljontals röster, visar vad som är möjligt. Den auktoritet som har byggts under Hopp istället för rädsla-turnén innebär att Tommy Sheridan sida vid sida tillsammans med socialister, fackliga aktivister inom RMT (järnvägsfacket, ö a) och andra, skulle kunna hjälpa till med att lansera ett nytt parti som snabbt skulle kunna byggas upp.
Folkomröstningen användes, som Socialist Party Scotland förutsåg, som ett vapen av ett stort antal personer inom arbetarklassen för att protestera mot den politiska eliten och de åtstramningar som den ålägger lokalsamhällena runt om i landet. Det fanns därför en markant klassdifferentiering i röstandet.
De mer välmående medelklass- och landsbygdsområdena i Skottland röstade i hög grad för ett Nej, liksom en stor majoritet av de över 55 års ålder gjorde. Även om valdeltagandet var högt i hela Skottland var det som högst i de medelklass- och landsbygdsområden som mobiliserades i ett försök att säkra besegrandet av en Ja-majoritet. Detta inkluderar områden i vilka SNP har haft sin traditionella väljarbas.
Resultatet i folkomröstningen är i slutändan en tom och innehållslös seger för kapitalistklassen och den politiska eliten. Den har inlett en ny och instabil situation för den brittiska kapitalismen. Medgivandet av utökade maktbefogenheter för Skottland är nu oundvikligt. Kraven på utökat oberoende för Wales och Nordirland kommer också att öka, liksom för någon form av utökat självstyre för England.
Premiärministern David Cameron (Torypartiet) utlovade inom några få timmar en ny konstitutionsuppgörelse med ”engelska parlamentsledamöter som stiftar engelska lagar”. Det är som BBC:s Andrew Marr kommenterade:
”Vad som började som en omröstning huruvida Skottland skulle lämna Storbritannien har slutat med att premiärministern sett sig tvungen att avisera en extraordinär konstitutionell revolution.”
Frågan om skotsk självständighet har dock inte ”avgjorts för en generation framåt”, vilket Cameron hävdade. Kravet på en ny folkomröstning kommer att växa, i synnerhet efter det brittiska parlamentsvalet år 2015. Alla huvudpartierna, inklusive Labourpartiet, kommer att fortsätta med åtstramningar.
Det viktigaste av allt är att denna folkomröstning har avslöjat hur undergrävt stödet är för storfinansens huvudpartier, i synnerhet för det skotska Labourpartiet. Torypartiet och Liberaldemokraterna är näst intill utdöda arter i Skottland.
Labourpartiets bas av stöd inom arbetarklassen har dock undergrävts ännu mer därför att de har agerat som huvuduppbackaren av Projekt rädsla i samarbete med Torypartiet. Det är som en offentligt sjukvårdsanställd uttryckte för oss; ”Labour räddade unionen [Storbritannien] men förlorade arbetarklassen”.
Labourledaren i Skottland, Johann Lamont, har otroligt nog beskrivit folkomröstningsresultatet som en ”seger”. Labourpartiets forna arbetarklassbas har decimerats och de kommer inte att bli förlåtna för den roll som de har spelat.
Den prokapitalistiska SNP-ledningens begränsningar har också avslöjats. Potentialen för ett nytt massarbetarparti i Skottland har vuxit enormt under denna kampanj. Brådskande och konkreta steg måste tas för att dra nytta av detta under de kommande veckorna.
Det kommer att uppstå både besvikelse och en verklig och bestående ilska bland tusentals människor inom arbetarklassen över resultatet i folkomröstningen. Protester och demonstrationer kommer sannolikt att äga rum inom de närmaste dagarna.
Känslan av att man kommer att behöva ta itu med storfinansen och det politiska etablissemanget kommer att växa i spåren av folkomröstningen. Det finns inte en chans att den omfattande radikalisering av arbetarklassen, som har ägt rum genom folkomröstningen, kommer att upplösas så länge som det byggs vidare på denna stämning och stridbarhet. ■
Socialist Party Scotland säger:
- Inte en penny till av Westminsterbeslutade och SNP- och Labour-administrerade nedskärningar i Skottland. Lägg behovsbaserade budgetar som försvarar jobben och den offentliga servicen.
- Bygg en massrörelse av strejker, demonstrationer och massprotester mot åtstramningar. Fackföreningarna måste bygga massamordnade strejkaktioner i Skottland och över hela Storbritannien.
- För ett nytt massarbetarklassparti som erbjuder ett kämpande alternativ till de 1,6 miljoner som trotsade Projekt Rädsla.
- Gå med i Socialist Party Scotland och kampen för socialism.
