1968 – På randen av revolution

2006-12-09 23:46:38




I maj 1968 stod Frankrike på randen till en arbetarrevolution – som i sin tur kunde ha lett till en socialistisk omvälvning i världsskala. Frankrikes arbetare och ungdomar revolterade. Presidenten Charles de Gaulle tvingades i landsflykt. Hans avskedsord till USA:s ambassadör i Frankrike var: ”Det har skett en kommunistisk revolution i Frankrike och vi kan inget göra”.

Frankrike 1968 var ett land i kraftig tillväxt. Med detta följde kraftigt ökade förväntningar hos alla samhällsklasser, och detta bäddade för den våldsamma klasskonflikten. När majrevolten 1968 bröt ut, var det urladdningen av en längre tids upptrappad klasskamp.
Detta var läget när studenterna började protestera. I början av maj 1968 anklagade universitetsledningen vid Nanterre några av studenterna för ”störande uppträdande”, och stängde universitetet. Studenterna svarade med öppet trots. De spred kampen till gymnasieskolorna, och den 6 maj demonstrerade 60 000 studenter och gymnasieelever i sympati med de studenter som fängslats efter en protest den 3 maj.

Högerns hat
Högerns fruktan och hat utlöstes under kravallpolisens insats mot student- och elevdemonstrationen i Paris på kvällen den 6 maj. I en orgie av polisvåld blev 739 ungdomar så illa misshandlade att de fick föras till sjukhus. Paris var i chocktillstånd. En opinionsundersökning visade att 80 procent av parisarna tog ställning för studenterna. Men ingenstans kom solidaritetsyttringarna så starkt till uttryck som inom arbetarklassen.
Under ett starkt tryck underifrån för att agera, utlyste de två fackliga landsorganisationerna, CGT och CFDT, en 24-timmars generalstrejk i solidaritet med studenterna den 13 maj. CGT dominerades av kommunistpartiet (PCF) och CFDT var den tidigare katolska landsorganisationen som sedermera kom att bilda det nya franska socialistpartiet.
Den 13 maj 1968 kom startskottet för en revolutionär utveckling. Över en miljon arbetare och studenter fyllde Paris gator i en manifestation som var så mäktig att kravallpolisen bara stod vid sidan om och såg på. I ett slag förvandlades Paris. Över hela staden syntes röda fanor, tiotusentals stämde in i ”Internationalen”, och ropet ”de Gaulle avgå!” skallade.
Studenterna gick vidare genom att ockupera universiteten, som förvandlades till färgsprakande forum för ett allmänt uppror. Samtidigt gick arbetarna, på uppmaning av CGT, tillbaka till sina arbeten. Men de gjorde så högst tveksamt.

Sud Aviation tar initiativet
En handfull unga metallarbetare vid fabriken Sud Aviation kom att utlösa historiens dittills största generalstrejk. De var bara några få, men de vägrade att gå tillbaka till arbetet efter 24 timmars generalstrejk. Istället tågade de tillbaka till fabriken, låste in företagsledningen och spelade oavbrutet ”Internationalen” för dem. Sedan bildade de en aktionskommitté för att sprida strejken.
Sud Aviation-arbetarnas radikala initiativ träffade miljontals arbetare över hela landet mitt i hjärtat. Den 15 maj spred sig strejkerna och fabriksockupationerna och dagen efter vällde strejk- och ockupationsvågen fram med enorm kraft och entusiasm över hela landet. Tio miljoner arbetare lade ner sina arbeten och ockuperade sina arbetsplatser i en gigantisk styrkeuppvisning. Borgarna stod helt paralyserade inför det inträffade.
Den enda faktor som saknades för att en verklig socialistisk revolution skulle äga rum, var ett revolutionärt parti i ledningen för arbetarkampen. Utan tvekan hade arbetarklassen med aktivt stöd från medelklassen kunnat avskaffa kapitalismen. Grundat på ett verkligt socialistiskt program och en sammanlänkning av sina egna strejkkommittéer hade de franska arbetarna i maj 1968 kunnat gå vidare till den mest avancerade form av demokratiskt arbetarstyre som världen någonsin skådat. Det är dessutom inte uteslutet att de hade kunnat göra så nästan helt utan blodsspillan. Från olika håll inom den franska krigsmakten kom rapporter om att olika soldatkommittéer deklarerade sin solidaritet med de kämpande arbetarna.
Men eftersom PCF var ovilligt att peka ut en revolutionär kurs, blev partiets uppgift att söka förlikning med de styrande, som skulle döljas med vissa eftergifter från kapitalistklassen. Efter två dagars förhandlingar, den 27 maj, kom de fackliga representanterna ut med belåtna miner. De hade blivit lovade på papperet stora eftergifter från staten och arbetsgivarna – sammanlagt minst tio procent löneökning – i vissa fall ända upp till 72 procent! – och 33 procent ökning av den lagstadgade minimilönen.
CGT-representanten Georges Séguy tog med sig nyheten till arbetarna på de ockuperade Billancourtverken – och blev totalt utbuad. ”Nej till kompromisser! Ja till en folkregering!” var arbetarnas svar.
En ”folkregering” – det var nyckelordet för vad arbetarna strävade efter, en arbetarregering, ett alternativt samhälle. Det visar att kampen gick långt utöver lönefrågor – det handlade om samhällsmakten.
Världen höll andan, och vad den frågade sig under dessa kritiska dagar, sammanfattades av den brittiska tidningen The Economist: ”Den enda avgörande frågan är den om makten – vem har den och vem kommer att ta den?”.
President de Gaulle flydde landet på morgonen den 29 maj och under hans korta exil i Tyskland sattes stalinisternas verkliga intentioner – och frånvaro av intentioner – i blixtbelysning. Redan på morgonen den 30 maj återvände de Gaulle, nu med stärkt självförtroende, eftersom det gått upp för honom att det PCF han fruktade inte var något att oroa sig för.
Nästa slag kom när de Gaulle och PCF enades om att ”lösa det hela” genom att hålla politiska val. Detta gav PCF förevändningen att uppmana arbetarna att lägga ner kampen. Återvänd till era arbeten – vi ska bekräfta segern i de allmänna valen, var PCF:s budskap.
Vad PCF:s agerande ledde till var att arbetarna på nytt började tvivla på att det var möjligt att utmana det kapitalistiska samhället, vilket avspeglades i valresultatet.
Kommunistpartiet, som i valet 1967 fått över fem miljoner röster, tappade 600 000 röster. Det lilla socialistiska partiet PSU, som försiktigt talat om arbetarmakt under strejkkampen, fördubblade sitt röstetal. Men i huvudsak karaktäriserades valet av besvikelse och demoralisering inom arbetarklassen och triumf och mobilisering inom högern – med påföljd att Gaullistpartiet (högern) ökade sitt röstetal med 1,2 miljoner.

Inspiration
Majhändelserna i Frankrike 1968 inspirerade – tillsammans med Pragvåren i Tjeckoslovakien – otvivelaktigt kämpande massor världen över. En massiv generalstrejk i Italien, med 20 miljoner deltagare, var förmodligen direkt påverkad av de franska arbetarnas kamp i maj 1968.
Om majhändelserna i Frankrike 1968 utnyttjats rätt – ur ett arbetarperspektiv – hade de kunnat leda till ett bortsopande av kapitalismen från planeten. Därför är erfarenheterna från Frankrike i maj 1968 omistliga för varje socialist.

Christer Bergström

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer. Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!