I maj 1968 stod Frankrike på randen till en arbetarrevolution – som i sin tur kunde ha lett till en socialistisk omvälvning i världsskala. Frankrikes arbetare och ungdomar revolterade. Presidenten Charles de Gaulle tvingades i landsflykt. Hans avskedsord till USA:s ambassadör i Frankrike var: ”Det har skett en kommunistisk revolution i Frankrike och vi kan inget göra”.
Frankrike 1968 var ett land i kraftig tillväxt. Med detta följde
kraftigt ökade förväntningar hos alla samhällsklasser,
och detta bäddade för den våldsamma klasskonflikten.
När majrevolten 1968 bröt ut, var det urladdningen av en längre
tids upptrappad klasskamp.
Detta var läget när studenterna började protestera. I
början av maj 1968 anklagade universitetsledningen vid Nanterre
några av studenterna för ”störande uppträdande”,
och stängde universitetet. Studenterna svarade med öppet trots.
De spred kampen till gymnasieskolorna, och den 6 maj demonstrerade 60
000 studenter och gymnasieelever i sympati med de studenter som fängslats
efter en protest den 3 maj.
Högerns hat
Högerns fruktan och hat utlöstes under kravallpolisens insats
mot student- och elevdemonstrationen i Paris på kvällen den
6 maj. I en orgie av polisvåld blev 739 ungdomar så illa
misshandlade att de fick föras till sjukhus. Paris var i chocktillstånd.
En opinionsundersökning visade att 80 procent av parisarna tog ställning
för studenterna. Men ingenstans kom solidaritetsyttringarna så starkt
till uttryck som inom arbetarklassen.
Under ett starkt tryck underifrån för att agera, utlyste de
två fackliga landsorganisationerna, CGT och CFDT, en 24-timmars
generalstrejk i solidaritet med studenterna den 13 maj. CGT dominerades
av kommunistpartiet (PCF) och CFDT var den tidigare katolska landsorganisationen
som sedermera kom att bilda det nya franska socialistpartiet.
Den 13 maj 1968 kom startskottet för en revolutionär utveckling. Över
en miljon arbetare och studenter fyllde Paris gator i en manifestation
som var så mäktig att kravallpolisen bara stod vid sidan om
och såg på. I ett slag förvandlades Paris. Över
hela staden syntes röda fanor, tiotusentals stämde in i ”Internationalen”,
och ropet ”de Gaulle avgå!” skallade.
Studenterna gick vidare genom att ockupera universiteten, som förvandlades
till färgsprakande forum för ett allmänt uppror. Samtidigt
gick arbetarna, på uppmaning av CGT, tillbaka till sina arbeten.
Men de gjorde så högst tveksamt.
Sud Aviation tar initiativet
En handfull unga metallarbetare vid fabriken Sud Aviation kom att utlösa
historiens dittills största generalstrejk. De var bara några
få, men de vägrade att gå tillbaka till arbetet efter
24 timmars generalstrejk. Istället tågade de tillbaka till
fabriken, låste in företagsledningen och spelade oavbrutet ”Internationalen” för
dem. Sedan bildade de en aktionskommitté för att sprida strejken.
Sud Aviation-arbetarnas radikala initiativ träffade miljontals arbetare över
hela landet mitt i hjärtat. Den 15 maj spred sig strejkerna och
fabriksockupationerna och dagen efter vällde strejk- och ockupationsvågen
fram med enorm kraft och entusiasm över hela landet. Tio miljoner
arbetare lade ner sina arbeten och ockuperade sina arbetsplatser i en
gigantisk styrkeuppvisning. Borgarna stod helt paralyserade inför
det inträffade.
Den enda faktor som saknades för att en verklig socialistisk revolution
skulle äga rum, var ett revolutionärt parti i ledningen för
arbetarkampen. Utan tvekan hade arbetarklassen med aktivt stöd från
medelklassen kunnat avskaffa kapitalismen. Grundat på ett verkligt
socialistiskt program och en sammanlänkning av sina egna strejkkommittéer
hade de franska arbetarna i maj 1968 kunnat gå vidare till den
mest avancerade form av demokratiskt arbetarstyre som världen någonsin
skådat. Det är dessutom inte uteslutet att de hade kunnat
göra så nästan helt utan blodsspillan. Från olika
håll inom den franska krigsmakten kom rapporter om att olika soldatkommittéer
deklarerade sin solidaritet med de kämpande arbetarna.
Men eftersom PCF var ovilligt att peka ut en revolutionär kurs,
blev partiets uppgift att söka förlikning med de styrande,
som skulle döljas med vissa eftergifter från kapitalistklassen.
Efter två dagars förhandlingar, den 27 maj, kom de fackliga
representanterna ut med belåtna miner. De hade blivit lovade på papperet
stora eftergifter från staten och arbetsgivarna – sammanlagt
minst tio procent löneökning – i vissa fall ända
upp till 72 procent! – och 33 procent ökning av den lagstadgade
minimilönen.
CGT-representanten Georges Séguy tog med sig nyheten till arbetarna
på de ockuperade Billancourtverken – och blev totalt utbuad. ”Nej
till kompromisser! Ja till en folkregering!” var arbetarnas svar.
En ”folkregering” – det var nyckelordet för vad
arbetarna strävade efter, en arbetarregering, ett alternativt samhälle.
Det visar att kampen gick långt utöver lönefrågor – det
handlade om samhällsmakten.
Världen höll andan, och vad den frågade sig under dessa
kritiska dagar, sammanfattades av den brittiska tidningen The Economist: ”Den
enda avgörande frågan är den om makten – vem har
den och vem kommer att ta den?”.
President de Gaulle flydde landet på morgonen den 29 maj och under
hans korta exil i Tyskland sattes stalinisternas verkliga intentioner – och
frånvaro av intentioner – i blixtbelysning. Redan på morgonen
den 30 maj återvände de Gaulle, nu med stärkt självförtroende,
eftersom det gått upp för honom att det PCF han fruktade inte
var något att oroa sig för.
Nästa slag kom när de Gaulle och PCF enades om att ”lösa
det hela” genom att hålla politiska val. Detta gav PCF förevändningen
att uppmana arbetarna att lägga ner kampen. Återvänd
till era arbeten – vi ska bekräfta segern i de allmänna
valen, var PCF:s budskap.
Vad PCF:s agerande ledde till var att arbetarna på nytt började
tvivla på att det var möjligt att utmana det kapitalistiska
samhället, vilket avspeglades i valresultatet.
Kommunistpartiet, som i valet 1967 fått över fem miljoner
röster, tappade 600 000 röster. Det lilla socialistiska partiet
PSU, som försiktigt talat om arbetarmakt under strejkkampen, fördubblade
sitt röstetal. Men i huvudsak karaktäriserades valet av besvikelse
och demoralisering inom arbetarklassen och triumf och mobilisering inom
högern – med påföljd att Gaullistpartiet (högern) ökade
sitt röstetal med 1,2 miljoner.
Inspiration
Majhändelserna i Frankrike 1968 inspirerade – tillsammans
med Pragvåren i Tjeckoslovakien – otvivelaktigt kämpande
massor världen över. En massiv generalstrejk i Italien, med
20 miljoner deltagare, var förmodligen direkt påverkad av
de franska arbetarnas kamp i maj 1968.
Om majhändelserna i Frankrike 1968 utnyttjats rätt – ur
ett arbetarperspektiv – hade de kunnat leda till ett bortsopande
av kapitalismen från planeten. Därför är erfarenheterna
från Frankrike i maj 1968 omistliga för varje socialist.
Christer Bergström
