Den 24 oktober 1992. Ungdomar från hela Europa anländer till Bryssel för att demonstrera mot rasism och fascism. I täten av demonstrationen som organiserades av Youth Against Racism in Europe (YRE, i Sverige Ungdom mot rasism i Europa, URE) finns tusentals ”Blokbusters”. Från Sverige deltog ett hundratal som åkte i två bussar organiserade av Offensiv.
Geert Cool, talesperson för den belgiska antifascistiska kampanjen Blokbusters skriver här om den historiska första internationella massprotesten mot rasismen i Europa.
I slutet av augusti 1992 satte högerextremister i den tyska staden Rostock eld på ett asylboende. De attackerade byggnaden med stenar och hemmagjorda bomber.
Återinförandet av kapitalismen i östra Tyskland och andra före detta stalinistiska stater resulterade i att en liten minoritet berikade sig själva medan den stora majoriteten plötsligt blev fördömda till arbetslöshet och misär. Det var en fertil grogrund för rasism och extremhögern. Enligt officiell statistik fanns det 40 000 medlemmar i nynazistiska organisationer i Tyskland år 1991. Samma år ledde det rasistiska våldet till tre dödsfall och 449 skadade. Omkring 1 300 fall av rasistiskt våld fanns registrerade i officiell statistik.
Högerextrema partier gjorde också valgenombrott i Västeuropa. Franska Front National var de första. I 1986 års franska val lyckades Front National vinna över många väljare som var besvikna på Mitterrand och hans socialdemokratiska regerings högerkurs efter 1981, och fick 10 procent.
I Belgien gjorde det flamländska högernationalistiska partiet Vlaams Blok sitt första genombrott i 1988 års lokalval, där de vann 18 procent av rösterna i Antwerpen. Den ”svarta söndagen” den 24 november 1991 vann Vlaams Blok 10 procent av rösterna i hela den flamländska regionen. I Liège, som ligger i det fransktalande Vallonien i Belgien, vann andra högerextrema partier upp till 5 procent av rösterna. I Österrike tog den högerextrema gruppen runt Haider kontroll över Frihetspartiet (FPÖ) år 1986. De utnyttjade frustrationen med de traditionella styrande partierna, spelade ut rasistkortet och från slutet av 1980-talet växte FPÖ snabbt.
Stalinismens kollaps 1989-92 och kapitalismens återinförande i Sovjetunionen och de östeuropeiska staterna stärkte den nyliberala offensiven. Det ledde till triumferande uttalande från kapitalismens talespersoner: ”Vi har vunnit, det finns inget alternativ”, var deras mantra. De klassiska socialdemokratiska och arbetarpartierna misslyckades i att ge ett svar på detta, och gav sitt stöd till åtstramningspolitik och nyliberalism. Anförda av ledare som mer och mer anammade kapitalismen och inte ville leda kamprörelser fann sig nu arbetarrörelsen i en mer defensiv position. Det i sin tur skapade ett politiskt utrymme som de högerextrema kunde utnyttja.
I början av 1990-talet var tusentals unga och arbetare i Europa chockade över det rasistiska våldet och de högerextrema valframgångarna. Det ledde till protester från särskilt ungdomen. Den antifascistiska kampanjen Blokbuster lanserades på sommaren 1991 av marxister som idag är organiserade i Vänstersocialistiska partiet (LSP/PSL, CWI i Belgien). Blokbuster gav unga ett verktyg för att organisera sig mot rasism och fascism samt för att diskutera alternativen. Efter den ”svarta söndagen” år 1991 ägde en uppsjö av antirasistiska protester rum – skolelever och studenter tog till gatorna i spontana protester i till och med de allra minsta städerna. Blokbuster växte till en kampanj med 50 aktiva lokalkommittéer och 2 000 medlemmar. I flera andra europeiska länder fanns det liknande rörelser mot rasism.
CWI-kamrater aktiva i dessa kamper beslöt sig för att arbeta tillsammans under namnet Youth Against Racism in Europe (YRE). Under våren 1992 beslöt ett möte bestående av CWI-kamrater att sätta internationalismen i praktiken för en ny generation unga aktivister genom att organisera en internationell demonstration mot rasism den 24 oktober 1992.
Vi pekade på behovet av aktiv mobilisering för att begränsa utrymmet för de högerextrema och för ett socialt program som kan slå mot de högerextremas grogrund. Programmet sammanfattades med parollen ”Jobb – inte rasism”. Denna ungdomsrörelse orienterade sig också mot arbetarrörelsen, även om arbetarkampen vid den tiden främst uttrycktes i begränsade aktioner.
Marxister förlorade aldrig sin tilltro till arbetarrörelsen och dess förmåga att kämpa och återhämta sig från motgångar. Vi tog oss an utmaningen att stärka rörelsen mot rasism med en orientering mot arbetarrörelsen och en diskussion om ett politiskt alternativ. Djärva initiativ som Blokbuster, YRE och den internationella demonstrationen år 1992 satte tonen.
Demonstrationen den 24 oktober 1992 förenade unga och arbetare från hela Europa. Deltagandet var stort från Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Sverige, Österrike, norra och södra Irland och Frankrike. Det fanns också många ungdomsgrupper vid sidan av YRE och skolor som hörde om demonstrationen och beslöt sig för att komma.
Att demovakterna var så välorganiserade, där många av dem var aktivister som hade vaktat demonstrationer under fjolårets massdemonstration mot Poll Tax i Storbritannien (kampanj mot Thatchers platta fastighetsskatt), förhindrade de högerextremas provokationer och attacker från att äga rum.
Över 40 000 deltog i den kampvilliga och entusiastiska marschen på Bryssels gator, vilket överskred förväntningarna – ett mål på 5 000 deltagare hade satts fem månader tidigare. Demonstrationen avslutades med en konsert mot rasism.
Demonstrationen inspirerade och gav självförtroende till deltagarna och uppmuntrade många att gå med i YRE i sina egna länder. På protestdagen gick 100 nya direkt med i Blokbuster. Demonstrationen var förstasidesnyheten i åtta belgiska dagstidningar och alla belgiska nyhetskanaler rapporterade om det. CWI Belgiens månadstidning, som på den tiden hette ”De Militant”, noterade dock att: ”Demonstrationen hade kunnat vara ännu större om socialdemokraterna och den fackliga ledningen i landet hade mobiliserat till den istället för att gå under jord”.
Stämningen var väldigt stridbar: ”Genom hela demonstrationen och konserten var den röda tråden att vi behöver koppla samman kampen mot rasism med kampen mot det bankrutta kapitalistiska systemet i en kamp för ett rättvist, socialistiskt samhälle.”
Våldet i Charlottesville i USA och uppgången för hatbrott sedan Donald Trump valdes till USA:s president visar på att den rasistiska och högerextrema faran inte är borta. I Europa har olika rasistiska och högerextrema partier vunnit valframgångar: Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna och många andra i Tyskland, Österrike med fler länder.
Som en del av vårt motstånd behöver vi börja med en korrekt bedömning av dessa fenomen. Vi menar inte att ett fascistiskt maktövertagande är nära förestående. Den klassiska fascismen var en massrörelse som krossade arbetarrörelsen och demokratiska rättigheter samt upprättade en brutal diktatur. Detta är inte på agendan idag: De högerextrema får ett stort passivt stöd i valen, men det finns inget stort aktivt deltagande. Medan det äger rum individuella högerextrema attacker är de inte i ett läge där de kan lansera en storskalig attack mot arbetarrörelsen. Dessutom behöver de nyfascistiska partierna använda sig av populism för att konsolidera sitt passiva stöd.
De senaste 25 åren har partier som Front National eller Vlaams Belang inte lyckats stärka sina militanta styrkor. Men mot bakgrunden av en större misstro mot alla de etablerade partierna och institutionerna kan det bli ett större valstöd för fler högerextrema formationer, vilket ökar risken för deras deltagande i regeringar – något som i sin tur kan leda till ökade rasistiska och auktoritära åtgärder.
Avsaknaden av tillräckligt starka alternativ till nyliberalismen gjorde det möjligt för så kallade etablerade politiker att anamma allt fler element från högerpopulismen i hopp om att vinna popularitet, men också som en del av en ”söndra och härska”-politik. Åtgärder som för 25 år sedan bara försvarades av extremhögern har idag införts av andra partier. Ett parti som de styrande N-VA i Flandern (Ny-Flamländska Alliansen) är så långt åt höger att inte ens Vlaams Belang kan mäta sig med dem. Kombinationen av att inte se den omedelbara lösningen på flyktingkrisen, terroristattacker i Europa och islamofobin från etablerade politiker och regeringar har också satt många antirasistiska kampanjer i en försvarsposition i jämförelse med tidigt 1990-tal.
Men vi drar inte pessimistiska slutsatser av detta. En viktig skillnad jämfört med för 25 år sedan är undermineringen av nyliberalismens triumferande, särskilt sedan den ekonomiska krisen år 2007-08. Det finns ett ökande antal offensiva och defensiva rörelser i vissa länder, samtidigt som nya vänsterformationer eller -ledare som Labours Jeremy Corbyn i Storbritannien kan skapa en utbredd entusiasm. Vad mer är att det finns en bättre respons till det socialistiska alternativet som ett alternativ till extremhögern jämfört med för 25 år sedan.
CWI Belgiens tidning De Militant skrev i oktober 1992: ”Nynazismens hårda kärna kommer inte att försvinna – för detta krävs en kamp för att utplåna arbetslöshet och kapitalismens sociala kris. En kamp för ett socialistiskt samhälle kommer att besegra fascisterna.”
Vi sa att arbetarna igen skulle komma fram som den starkaste sociala kraften i samhället. Detta tillvägagångssätt i rörelsen mot rasism för 25 år sedan är ännu mer bekräftat idag. En återkomst till mer offensiv kamp och ett förnyat intresse för socialism leder dock inte automatiskt till segrar. Vi måste göra kampen bredare, med ett bredare aktivt deltagande, genom att resa krav på jobb, bostad, sjukvård med mera för alla, vilket är det bästa svaret mot ”söndra och härska”-politiken och mot rasismen.
Dessa krav kan bara åstadkommas genom en socialistisk omvandling av samhället. Ökande ojämlikheter är en del av kapitalismens DNA och den härskande klassen vill fortsätta skapa skillnader mellan människor och i samhället.
Ett socialistiskt samhälle innebär en bättre framtid för den stora majoriteten av världens folk och stänger dörren för reaktionära idéer som baserar sig på desperation och ilska. ■
