438 dagar i fångenskap är en lång tid. Martin Schibbye och Johan Perssons bok med samma namn (Förlag: Offside Press AB/Filter, 2013) beskriver det helvete som tusentals fängslade etiopier lever i.Schibbye och Persson dömdes till elva års fängelse. De blev två av 62 utländska fångar av totalt 800 inlåsta i zon sex i Kalityfängelset.
438 dagar är en fascinerande, spännande och skrämmande dagboksliknande berättelse. Från hur de sköts av etiopiska militärer i öknen till fängelsets kyla, det hårda golvet, diarréerna och repressionen. Allt kommer nära – vi får veta att av de tre typer av löss som finns i fängelset är den röda farligt smittsam.
Martin Schibbye och Johan Persson är inte vilka fångar som helst. De förstår att de greps av en brutal regim som just blivit ytterligare skrämd av den arabiska vårens revolutioner.
De båda lär känna och skriver ner namnet på fångar redan i häktet. Det är t ex Legesse Deti Dhaba, som är generalsekreterare för en biståndsorganisation, politikern Berkele Gerba och Wubshet Taye, vice chefredaktör för Awramba Times.
”Deras verkliga brott är att de kommenterat det politiska läget i landet”, konstaterar Schibbye och Persson. De berättar hur de gripna har misshandlats och att ”Till slut skriver de flesta under falska bekännelser”.
Flera vågor av av arresteringar inträffade medan svenskarna satt i fängelse, av journalister (t ex en som skrev artiklar om deras fall), oppositionspolitiker och muslimer.
I fängelset är det utnämnda fångar som vaktar de övriga. Det betyder stränga regler och att alla måste se regimens propaganda i tv-nyheterna varje dag. När svenskarna får en boll och de börjar spela matcher stoppas det eftersom bara de som är ”registrerade” får spela. Utländsk musik tillåts 45 minuter per dag enligt ett schema.
Ändå har svenskarna stor hjälp av svensketiopiern Chala, t ex att så småningom få flytta från det kalla golvet till sängar. Deras hörn i fängelset kallas ”svenska ambassaden”.
Men Martin Schibbye och Johan Persson hjälptes framför allt av sin egen målmedvetenhet, som backades upp av deras familjer. I det dagliga livet gällde ”att fokusera på ständigt nya delmål för att undvika att bli tokig”.
Deras reportage skulle handla om Lundin Oils affärer och projekt i Ogadenprovinsen i Etiopien. Lundin Oil och dess tidigare styrelseledamot utrikesminister Carl Bildt var redan starkt ifrågasatta för sina oljeprojekt i Sudan.
Innan inresan intervjuade Johan Persson flyktingar som har tagit sig till Kenya. De berättade o m hur byar har bränts ner, om tortyr och dödsskjutningar nära Lundins oljefält. Hjälporganisationer har drivits bort och staten tagit över FN:s matutdelning i den extremt fattiga och av hungersnöd härjade regionen.
Med hjälp av gerillan ONLF tog sig de båda in i landet från Somalia. Men de blev snart jagade av den lokala polisstyrka som staten bildat och av Etiopiens armé.
Martin Schibbye och Johan Persson anklagades och dömdes för terrorbrott, standardanklagelsen mot oppositionella i Etiopien. Liksom i andra hel- och halvdiktaturer världen runt har det av George Bush inledda ”kriget mot terrorismen” blivit en perfekt täckmantel för upptrappad och brutal repression.
Etiopien har dessutom bra ekonomiska relationer med både EU, USA och Kina, samt militärt samarbete med USA. Medan de svenska journalisterna satt i fängelset genomfördes World Economic Forum i huvudstaden Addis Abeba, där den ekonomiska tillväxten i Etiopien hyllades.
En viktig del av boken är deras egen dialog om hur de ska agera. Den svenska ambassaden och regeringen ger dem hela tiden hopp om att de ska släppas snart, med hjälp av tyst diplomati. Själva har de tvivel och föreslår då och då att kampanjen blir mer aggressiv och offentlig. Bland annat om hur de sköts och sedan skenavrättades, att filmen om deras gripande är fejk liksom deras ”erkännanden”. Ogadens vicepresident Abdullahi Werar deltog personligen i deras gripande.
De båda journalisterna tvekar också om de ska överklaga eller söka benådning. Det senare skulle öka chansen att de släpptes, men innebära att de erkände brott de inte hade begått. De var den linje de valde – de måste ju komma ut.
Samtidigt pressar demonstrationer och skriverier i Sverige och andra länder den svenska regeringen.
”Vi verkar vara ett större problem för Bildt och den svenska regeringen än vi är för Etiopien”, konstaterade Martin Schibbye från fängelset.
Det var också Bildt som under World Economic Forum kunde meddela dem att diktatorn Meles Zenawi gett besked om att de skulle släppas, vilket också skedde trots att Zenawi dog en kort tid senare.
När de båda släppts kontaktar de på nytt ONLF för att veta om gerillasoldater dödats när de greps. Men regimen påstående att de skjutit 13 gerillamän stämde inte. Två dödades i strider några dagar senare, men ingen vid själva gripandet.
Överhuvudtaget ger boken en bild att ONLF har starkt stöd. ”Vi får allt av byborna, vad vi än vill ha. De ger oss sina finaste kläder, mat och vatten. Utan dem skulle vi inte överleva ett dygn”, säger en gerillasoldat till journalisterna. Deras tolk Noor har en bok där han antecknar samtliga som dödas i hans område.
Ofta överskattas den roll media kan spela på egen hand, men då och då kan journalister skapa historia.
Martin Schibbye och Johan Persson har till ett högt pris ökat medvetenheten om verkligheten i Etiopien. 438 dagar är en bok som gjord för att bli film.
Per-Åke Westerlund
