6. På randen till oktoberrevolutionen – efterdyningar

2007-07-18 11:02:07




Någon extrakongress behövde aldrig inkallas. Lenins påtryckningar åstadkom den nödvändiga vänsterförskjutningen av krafterna såväl i centralkommittén som i fraktionen i förparlamentet, som bolsjevikerna lämnade den 10 oktober. I Petrograd drabbar sovjeten samman med regeringen i frågan om de enheter från garnisonen som sympatiserade med bolsjevikerna skulle sändas till fronten. Den 16 oktober bildas den militärrevolutionära kommittén. Partihögern anstränger sig för att bromsa händelseförloppet.
Kampen mellan olika tendenser i partiet och klasskampen i landet gick in i ett avgörande skede. Det är i brevet Om det nuvarande läget, signerat av Kamenev och Zinovjev, som partihögerns ståndpunkt klarläggs och motiveras mest utförligt. Brevet skrevs den 11 oktober, alltså två veckor innan kraftmätningen, och skickades till partiets viktigaste organisationer. Det motsätter sig kategoriskt centralkommitténs beslut angående det väpnade upproret. När de båda författarna varnar partiet för att underskatta fiendens styrkor, gör de i själva verket en ohygglig underskattning av revolutionens styrkor; de förnekar t o m att massorna skulle vara i en stridbar sinnesstämning (två veckor innan den 25 oktober!). De båda skriver att: ”Vi är djupt övertygade om att om vi i nuvarande läge proklamerade det väpnade upproret skulle vi inte bara sätta vårt partis öde på spel utan också den ryska och den internationella revolutionens”. Men vad skulle man göra om man inte beslöt sig för väpnat uppror och maktövertagande? Brevets svar är rättframt och exakt: ”Med hjälp av armén och arbetarna håller vi en revolver tryckt mot bourgeoisins tinning”, och under detta hot är den tvungen att sammankalla den konstituerande församlingen. ”Vårt partis utsikter i valen till den konstituerande församlingen är utmärkta … Bolsjevikernas inflytande ökar … Med rätt taktik kan vi få en tredjedel och ännu fler av platserna till konstituerande församlingen.”

Enligt detta brev borde partiet således spela rollen av ”inflytelserik” opposition i den borgerliga konstituerande församlingen. Denna socialdemokratiska uppfattning beslöjades i någon mån genom följande övervägande: ”Sovjeterna, som blivit ett väsentligt drag i vårt liv, kan inte upplösas … Det är endast sovjeterna som den konstituerande församlingen kan stödja sig på i sitt revolutionära arbete. Konstituerande församling och sovjeter, det är den kombinerade typ av statliga institutioner som vi går mot.” Ett intressant faktum, som klart visar högerflygelns allmänna linje, är att teorin om den ”kombinerade” statliga makten, som band den konstituerande församlingen till sovjeterna, togs upp 1 1/2 eller 2 år senare i Tyskland av Rudolf Hilferding*, som också han kämpade emot proletariatets maktövertagande. Den österrikiska opportunisten anade då inte att han plagierade andra.
Brevet Om det nuvarande läget tillbakavisar att vi redan hade majoriteten av det ryska folket bakom oss, på grundval av den rent parlamentariska majoriteten. ”I Ryssland” – sägs det – ”är majoriteten av arbetarna och en stor del av soldaterna för oss. Men resten är tvivelaktigt. Vi är exempelvis övertygade om att majoriteten av bönderna skulle rösta för SR:arna om valen till konstituerande församlingen skulle äga rum. Är det en slump?”
Detta sätt att ställa frågan innebär ett grundläggande fel: man förstår inte att bönderna kan ha starka revolutionära intressen och en intensiv önskan att få tillfredsställa dem, men de kan inte ha en självständig politisk ställning: de måste antingen ge sina röster åt SR:arna och alltså i sista hand åt bourgeoisin, eller också aktivt sluta upp på proletariatets sida. Men det är vår politik som avgör vilken av de två möjligheterna som förverkligas. Om vi hade gått till förparlamentet för att spela rollen av inflytelserik opposition (”en tredjedel eller t o m mer av platserna”) i den konstituerande församlingen, så hade vi därigenom nästan automatiskt försatt bönderna i en situation där de måste försöka få sina krav tillgodosedda genom den konstituerande församlingen, och följaktligen genom dess majoritet, inte genom oppositionen. Däremot skapade proletariatets maktövertagande omedelbart en revolutionär ram för böndernas kamp mot storgodsägarna och funktionärerna. För att använda våra vanliga begrepp kan man säga att brevet både underskattar och överskattar bönderna; det underskattar dess revolutionära möjligheter (under proletariatets ledning), och det överskattar dess politiska självständighet. Detta dubbla fel beror i sin tur på en underskattning av proletariatets och partiets styrka, d v s en socialdemokratisk uppfattning av proletariatet. Det är inget förvånande i detta. Opportunister av alla slag grundar sig i sista hand på misstaget att undervärdera proletariatets revolutionära kraft och möjligheter.

I sin kamp mot tanken på ett maktövertagande, försökte brevets författare skrämma partiet med perspektivet på ett revolutionärt krig. ”Massan av soldaterna stödjer oss för slagordet om fred, inte om krig … Om vi, efter att ensamma ha gripit makten på grund av världssituationen tvingas att föra ett revolutionärt krig kommer massan av soldaterna att överge oss. Visserligen kommer den bästa delen av de unga soldaterna att förbli med oss, men massan kommer att överge oss.” Denna argumentation är synnerligen lärorik. Här finner man de grundläggande skäl som senare talade för fredsavtalet i Brest-Litovsk*, men som i detta fall var riktade mot maktövertagandet. Det är uppenbart att inställningen i detta brev i hög grad förstärkte dessa författares och deras anhängares positiva inställning till att sluta fred i Brest-Litovsk. För oss återstår det här att upprepa vad vi sagt om detta vid andra tillfällen: det som kännetecknade Lenins politiska geni är inte att han betraktade den tillfälliga kapitulationen i Brest isolerat, utan i ljuset av oktoberrevolutionen. Det får man inte glömma.
Arbetarklassen kämpar och utvecklas med den osvikliga medvetenheten om att motståndaren är starkare. Det ser man ständigt i det dagliga livet. Motståndaren har rikedomarna, statsmakten, alla ideologiska påtryckningsmedel, alla förtryckarmekanismer. Vanan att betrakta fienden som överlägsen i styrka är en oskiljaktig del av ett revolutionärt partis liv och arbete under förberedelseskedet. Konsekvenserna av de oförsiktiga eller för tidiga handlingar som partiet kan begå påminner det varje gång brutalt om fiendens styrka.
Men vid en viss tidpunkt blir denna vana att betrakta fienden som den starkare det viktigaste hindret för segern. Bourgeoisiens svaghet döljs på något sätt i skuggan av dess styrka från igår. ”Ni underskattar fiendens styrka!” Det är stridsropet för alla dem som är fientligt inställda till det väpnade upproret. Två veckor innan segern skrev högern (brevet Om det nuvarande läget): ”Alla de som inte bara vill föreläsa om upproret, måste kallt väga dess utsikter. Och vi anser det vara vår plikt att säga att det för närvarande vore ytterst farligt att underskatta fiendens styrka och överskatta vår egen. Fiendens styrka är större än vad det verkar. Det är i Petrograd som kampen avgörs; men i Petrograd har det proletära partiets fiender samlat avsevärda styrkor: fem tusen mycket väl beväpnade junkrar [styrkor av blivande officerare från överklassen med anknytning till speciella militärskolor], som är perfekt organiserade och (genom sin klass ställning) kan och önskar ivrigt att få slåss; stöttrupper, kosacker, en ansenlig del av garnisonen, och slutligen en mycket stor del av artilleriet, som är grupperat i solfjädersform runt Petrograd. Dessutom kommer våra fiender nästan säkert, med hjälp av sovjeternas allryska centrala exekutivkommitté, att försöka hämta trupper från fronten.”
Det är naturligtvis aldrig möjligt att komma fram till en fullständigt exakt bedömning i ett inbördeskrig – där gäller det inte bara att räkna bataljoner utan också att uppskatta deras medvetenhetsgrad. Lenin själv ansåg att fienden hade ansenliga styrkor i Petrograd och föreslog att man skulle börja upproret i Moskva där det enligt honom borde kunna genomföras utan blodsutgjutelse. Smärre misstag är oundvikliga när det gäller förutsägelser av detta slag, även under de mest gynnsamma omständigheter, och det är alltid klokast att arbeta efter den minst gynnsamma hypotesen. Men det som intresserar oss i detta fall är den fruktansvärda överskattningen av fiendens styrkor, den fullständiga förvrängningen av alla proportioner, när fienden i själva verket inte hade några som helst väpnade styrkor.

Denna fråga är av en oerhörd betydelse, vilket erfarenheterna från Tyskland visade. Så länge parollen om uppror huvudsakligen, om inte uteslutande, var ett agitationsmedel för det tyska kommunistpartiets ledare, tänkte de inte på fiendens väpnade styrkor (Reichswehr [namnet på Tysklands militära styrkor under åren 1921-35], fascistiska trupper, polisen etc). Det tycktes dem som om den ständigt stigande revolutionära vågen skulle lösa den militära frågan av sig själv. Men när de ställdes direkt inför problemet föll samma kamrater, som tidigare hade betraktat fiendens väpnade styrkor som icke-existerande, omedelbart över till en annan ytterlighet: de började sätta tilltro till alla siffror man gav dem om bourgeoisins väpnade styrkor, adderade noggrant Reichswehrs och polisens styrkor och avrundade sedan summan (drygt en halv miljon) och fick på så sätt fram en kompakt, till tänderna beväpnad massa som var tillräckligt stark för att omintetgöra deras ansträngningar.
Otvivelaktigt var den tyska kontrarevolutionens styrkor större, eller åtminstone bättre organiserade och förberedda än de som våra Kornilovar och halv-Kornilovar hade till sitt förfogande. Men det hade också den tyska revolutionens aktiva krafter. Proletariatet utgör det överväldigande flertalet av befolkningen i Tyskland. Hos oss avgjordes frågan av Petrograd och Moskva, åtminstone i det första skedet. I Tyskland skulle upproret i ett slag ha haft ett tiotal starka proletära fästen. Om KPD:s ledare [KPD, det tyska kommunistpartiet] hade tänkt på detta, skulle fiendens styrkor förefallit dem betydligt mindre imponerande än i deras omåttligt uppblåsta statistiska beräkningar. De tendentiösa uppskattningar som man gjorde i Tyskland och som man för att rättfärdiga sin politik fortsätter att göra efter misslyckandet i oktober måste hursomhelst kategoriskt förkastas. Vårt ryska exempel har i detta sammanhang en enastående betydelse: två veckor innan vår seger utan blodsutgjutelse i Petrograd – en seger som vi lika väl kunnat hemföra två veckor tidigare – såg erfarna politiker i vårt parti mängder av fiender resa sig mot oss: junkrar som kunde och ville strida, stöttrupper, kosacker, en avsevärd del av garnisonen, artilleriet i solfjädersform runt Petrograd, trupper hämtade från fronten. Men i verkligheten fanns ingenting, absolut ingenting. Låt oss nu för ett ögonblick anta att motståndarna till upproret haft övertaget i partiet och i centralkommittén. Den roll som ledningen spelar under ett inbördeskrig är solklar: i så fall hade revolutionen på förhand varit dömd till undergång – om inte Lenin hade uppbådat partiet mot centralkommittén, vilket han förberedde sig att göra och som han säkerligen skulle ha gjort med framgång. Men när de står inför samma situation kommer inte alla partier att ha en Lenin…
Det är inte svårt att föreställa sig hur historieskrivningen skulle ha sett ut om tendensen att dra sig undan striden hade segrat i centralkommittén. De officiella historikerna skulle utan tvivel ha beskrivit situationen på ett sådant sätt att upproret skulle ha framstått som en verklig dårskap i oktober 1917: de skulle ha försett läsaren med en fantastisk statistik över antalet junkrar, kosacker, chockavdelningar, ”solfjädersformat” artilleri, och trupper hämtade från fronten. Hade inte dessa styrkor prövats av revolutionen så skulle de ha verkat mycket mer skräckinjagande i statistiken än de var i verkligheten. Det är en lärdom som man måste rista in djupt i varje revolutionärs medvetande!
Lenins enträgna, oupphörliga, outtröttliga påtryckningar på centralkommittén under september- och oktobermånaderna motiverades av en fruktan för att vi skulle låta ögonblicket gå oss ur händerna. Strunt! svarade partihögern, vårt inflytande kommer att öka. Vem hade rätt? Och vad innebär det att låta ögonblicket gå sig ur händerna? Här kommer vi till en fråga där den bolsjevikiska aktiva och strategiska uppskattningen av revolutionens vägar och metoder allra skarpast och klarast stöter sig mot den socialdemokratiska, mensjevikiska helt igenom fatalistiska uppfattningen.

Vad innebär det att låta ögonblicket gå sig ur händerna? Situationen är naturligtvis gynnsammast för uppror när styrkeförhållandena är som mest till vår fördel. Det är självklart att det här rör sig om styrkeförhållanden på medvetenhetens område, d v s inom den politiska överbyggnaden och inte på den ekonomiska basens område, som man kan betrakta som mer eller mindre oförändrad under hela det revolutionära skedet. På en och samma ekonomiska bas, med samma klassuppdelning i samhället, varierar styrkeförhållandena beroende på de proletära massornas sinnesstämning, i hur hög grad deras illusioner krossats, hur mycket politisk erfarenhet de samlat, i hur hög grad de mellanliggande klassernas och gruppernas förtroende för statsmakten rubbats och slutligen i hur hög grad statsmaktens självförtroende försvagats. I en tid av revolution utvecklas dessa förhållanden mycket snabbt. Och hela taktikens konst består i att gripa det ögonblick då kombinationen av omständigheter är som mest gynnsam för oss. Kornilovs uppror förberedde definitivt dessa omständigheter. Massorna hade förlorat förtroendet för sovjetmajoritetens partier och såg med egna ögon den kontrarevolutionära faran. De drog slutsatsen att det nu var bolsjevikernas tur att söka en utväg ur situationen. Varken statsmaktens upplösning eller det spontana tillströmningen av massornas otåliga och fordrande förtroende för bolsjevikerna kunde vara länge: krisen måste lösas på ett eller annat sätt. ”Nu eller aldrig!” upprepade Lenin.
På detta svarade partihögern: ”Det är ett djupt historiskt misstag att ställa frågan om maktens övergång i det proletära partiets händer på detta sätt: antingen genast eller aldrig. Nej, proletariatets parti kommer att växa, allt större massor kommer att lära känna dess program … Det är endast genom att under nuvarande omständigheter ta initiativet till uppror som vidareutvecklingen av det proletära partiets framgångar kan avbrytas … Vi varnar för denna förödande politik.” (Kamenev och Sinovjev i Om det nuvarande läget)
Denna fatalistiska optimism kräver ett ingående studium. Den är inte specifikt nationell, och definitivt inget individuellt fenomen. Så sent som förra året såg vi samma tendens i Tyskland. I grund och botten är det obeslutsamheten och oförmågan till handling som döljer sig bakom denna fatalism, men den maskerar sig med hjälp av en trösterik förutsägelse: vi blir ju mer och mer inflytelserika, våra krafter ökar bara med tiden, påstås det. Vilken vanföreställning! Ett revolutionärt partis styrka växer bara till en viss punkt, därefter kan den avta: som ett resultat av partiets passivitet övergår massornas förhoppningar i desillusioner, och under tiden återhämtar sig fienden från sin panik och drar fördel av denna desillusion. Det var en sådan avgörande vändning som ägde rum i Tyskland i oktober 1923. Vi var inte heller långt ifrån en sådan omsvängning i Ryssland under hösten 1917. Det kanske hade räckt med att låta ytterligare några veckor förflyta för att den skulle ha skett. Lenin hade rätt: Nu eller aldrig!
”Men den avgörande frågan”, säger motståndarna till upproret, och tar därmed fram sitt sista och starkaste argument, är den följande: ”Är verkligen huvudstadens arbetare och soldater i en sådan sinnesstämning att de inte ser någon annan lösning än gatustriden, att de eftersträvar den till varje pris. Nej. Denna sinnesstämning finns inte … Om det bland huvudstadens fattiga massor fanns en sådan kampvillig sinnesstämning som drev dem ut på gatorna, så skulle detta kanske vara en garanti för att deras uppror skulle dra med sig de största och viktigaste organisationerna (järnvägsarbetarnas, postens och telegrafens fackföreningar, o s v.) där vårt partis inflytande är svagt. Men eftersom denna sinnesstämning inte ens finns på fabrikerna och i kasernerna skulle man gå i en fälla om man byggde sina planer på detta.” (Om det nuvarande läget) Dessa rader, som skrevs den 11 oktober, får en utomordentligt aktuell betydelse om man kommer ihåg, att de tyska kamrater som ledde partiet förra året när de skulle förklara varför man slog till reträtt utan att ha utväxlat ett enda slag, också hänvisade till att massorna inte ville slåss. Men man måste ha klart för sig att upproret vanligtvis har allra störst segerchanser när massorna redan är tillräckligt erfarna för att inte huvudstupa kasta sig in i kampen utan väntar och kräver en kampduglig, beslutsam och duglig ledning. Tack vare sina erfarenheter från aprilaktionen, julidagarna och Kornilovupproret förstod arbetarmassorna, eller åtminstone de bästa av dem, att det i oktober 1917 inte rörde sig om enstaka spontana protester eller rekognosceringar utan om det avgörande upproret för maktövertagandet. Följaktligen hade deras sinnesstämning blivit mer koncentrerad, kritisk och genomtänkt. Övergången från en sinnesstämning som präglas av illusioner och en sprudlande spontanitet till en mer kritisk medvetenhet leder oundvikligen till ett avbrott i den revolutionära utvecklingen. Denna fortskridande kris i massornas sinnesstämning kan endast övervinnas med en korrekt politik från partiets sida, d v s framför allt en verklig beredskap och förmåga att leda proletariatets uppror. Men om ett parti som under lång tid bedrivit en revolutionär agitation och bit för bit lösgjort proletariatet från de kompromissande krafternas inflytande, och sedan, efter att till det yttersta ha stärkt massornas självförtroende, börjar att tveka, syssla med hårklyverier, söka undanflykter och förhala besluten – då kommer det att förlama massornas aktivitet och framkalla besvikelse och upplösning bland dem, och störtar revolutionen i fördärvet. Samtidigt tillförsäkrar det sig möjligheten att – efter nederlaget – skylla misslyckandet på massornas bristande aktivitet. Det var i denna riktning som brevet Om det nuvarande läget drev vår organisation. Lyckligtvis lyckades partiet under Lenins ledning bestämt göra upp med denna sinnesstämning bland ledarna, och endast tack vare det kunde det leda en framgångsrik revolution.
När vi nu har karaktäriserat de politiska frågorna som hörde samman med förberedelserna av oktoberrevolutionen, och har försökt klargöra kärnan i de meningsskiljaktigheter som fanns inom vårt parti, så återstår det för oss att kort undersöka de viktigaste punkterna i den kamp som fördes inom partiet under dessa sista avgörande veckor.
Beslutet att igångsätta det väpnade upproret fattades av CK den 10 oktober. Den 11 skickades brevet Om det nuvarande läget ut till partiets viktigaste avdelningar. Den 18, alltså en vecka innan revolutionen, publicerade Kamenev ett brev i Novaja Zjizn. ”Inte endast Zinovjev och jag” – skriver han i detta brev – ”utan en rad praktiskt lagda kamrater anser att det skulle vara en otillåtlig handling, livsfarlig för proletariatet och revolutionen, att i nuvarande ögonblick, med de aktuella styrkeförhållandena, ta initiativ till ett väpnat uppror oberoende av sovjetkongressen och flera dagar innan den sammankallas.” [Novaja Zjizn, Det nya livet, var en tidskrift som lutade åt mensjevikerna.] Den 25 oktober erövrades makten och sovjetregeringen bildades i S:t Petersburg. Den 4 november inlämnade ett antal framstående partimedlemmar sin avskedsansökan till CK och folkkommissariernas råd, och krävde att en koalitionsregering skulle bildas av alla de partier som ingick i sovjeterna. ”Annars”, skrev de, ”får man finna sig i att en rent bolsjevikisk regering upprätthålls med hjälp av politisk terror”. Och i ett annat dokument från samma tid sägs det: ”Vi kan inte påta oss ansvaret för den livsfarliga politik som CK bedriver emot viljan hos en väldig del av proletariatet och soldaterna, vilka önskar ett så snabbt slut som möjligt på blodsutgjutelserna mellan demokratins olika delar. Det är därför som vi inlämnar vår avskedsansökan som CK-medlemmar, för att få rätt att uppriktigt säga vår mening till massan av arbetare och soldater och uppmana dem att följa vår paroll: Leve en regering av alla sovjetiska partier! Omedelbar överenskommelse på denna grund!”

De som varit mot det väpnade upproret och som sett maktövertagandet som äventyrspolitik, krävde alltså efter upprorets seger att makten skulle återlämnas till de partier som proletariatet hade fått kämpa mot för att gripa makten. Av vilka skäl skulle det segerrika bolsjevikpartiet återlämna makten (för det rörde sig verkligen om ett återlämnande av makten) till mensjevikerna och SR:arna? Svaret från högern i bolsjevikpartiet svarade: ”Vi anser att skapandet av en sådan regering är nödvändig för att förhindra ytterligare blodsutgjutelse, hotande svält, och för att förhindra att revolutionen krossas av Kaledin [kontrarevolutionär general och kosackernas ledare] och hans anhang och för att säkerställa att den konstituerande församlingen sammankallas på utsatt datum och att det fredsprogram som den allryska kongressen av arbetar- och soldatdeputerades sovjeter antagit verkligen genomförs.” Med andra ord gällde det att via sovjeterna hitta den väg som ledde till en borgerlig parlamentarism. Revolutionen hade vägrat gå via förparlamentet, och hade med hjälp av oktoberrevolutionen brutit sig sin egen flodbädd, men enligt oppositionen bestod nu uppgiften i att rädda revolutionen från diktatur genom att med hjälp av mensjevikerna och SR:arna leda in den i den borgerliga regimens flodfåra. Det gällde varken mer eller mindre än att utplåna revolutionen. Naturligtvis kunde det inte vara frågan om en försoning på sådana villkor.
Dagen därpå, den 5 november, kom ännu ett brev i samma anda: ”Jag kan inte tiga i partidisciplinens namn när marxister tvärtemot sunt förnuft och trots det rådande läget inte vill ta hänsyn till de verkliga omständigheter som gör det till en tvingande nödvändighet för oss att komma överens med alla de socialistiska partierna … Jag kan inte i partidisciplinens namn hänge mig åt personkult, eller låta den eller den personens tidigare deltagande i ministären vara avgörande för om vi skall sluta en politisk överenskommelse med alla de socialistiska partierna, en överenskommelse som skulle konsolidera alla våra grundläggande krav, och på detta sätt förlänga blodspillan, om det så bara gällde ett ögonblick.” Författaren till detta brev, Lozovskij [en av bolsjevikernas fackliga ledare], slutar med att förklara det nödvändigt att kämpa för en extra partikongress som skulle bestämma ”om bolsjevikernas ryska socialdemokratiska arbetarparti skulle förbli arbetarklassens marxistiska parti eller om det definitivt skulle slå in på en väg som inte hade något gemensamt med den revolutionära marxismen”.
Läget föreföll verkligen förtvivlat. Inte bara bourgeoisin och godsägarna, inte endast den ”revolutionära demokratin” som ännu behärskade många organisationer (järnvägsarbetarnas allryska centrala exekutivkommitté [Vikzjel], armékommittéerna, regeringstjänstemännen, o s v) utan också vissa av vårt eget partis mest inflytelserika medlemmar, medlemmar i CK och i folkkommissariernas råd, fördömde högljutt och öppet vårt partis försök att förbli vid makten för att genomföra sitt program. Vid en ytlig överblick kunde läget verka förtvivlat. Att anta oppositionens krav var att utplåna oktoberrevolutionen. Men då skulle det varit meningslöst att ha genomfört revolutionen. Det fanns bara en sak att göra: att gå vidare och lita på massornas revolutionära vilja. Den 7 oktober publicerade Pravda ett kategoriskt uttalande av centralkommittén, skrivet av Lenin, som andades revolutionär entusiasm och i klara, enkla, odiskutabla formuleringar riktade sig till partimassorna. Denna appell skingrade slutgiltigt alla tvivel om partiets och centralkommitténs kommande politik: ”Må alla klentrogna, alla vacklande, alla tvivlande och alla, som låtit sig skrämmas av bourgeoisin eller påverkas av dess direkta eller indirekta hantlangare, blygas. Bland arbetar- och bondemassorna i Petrograd, Moskva o s v finns inte ett spår av vacklan. Vårt parti slår enigt och fast som en man vakt om sovjetmakten, om alla arbetandes, i främsta rummet arbetarnas och de fattiga böndernas intressen! (Från Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis (bolsjevikerna) centralkommitté. Till alla partimedlemmar och till alla Rysslands arbetande klasser, Lenin Valda verk, del 2, s 425)

Partiet hade övervunnit denna ytterst akuta kris. Men den interna kampen upphörde inte ännu. Den fortsatte efter i huvudsak samma linjer. Men dess politiska betydelse minskade. Det finns ett ytterst intressant vittnesmål om detta i den rapport som Uritskij lämnade till Petrogradkommitténs partimöte den 12 december, och som behandlade frågan om sammankallandet av den konstituerande församlingen: ”Meningsskiljaktigheterna i vårt parti är inte nya. De följer samma inriktning som tidigare i fråga om upproret. Nu betraktar vissa kamrater den konstituerande församlingen som revolutionens krona. De grundar sin ståndpunkt på regler om etikett, de begär att vi inte skall visa oss taktlösa o s v. De vill inte att de bolsjevikiska medlemmarna i den konstituerande församlingen ska kontrollera sammankallande, styrkeförhållanden, o s v. De betraktar saker och ting ur en rent formell synvinkel, de förstår inte att denna kontrollfunktion bara återspeglar vad som sker utanför den konstituerande församlingen, och att vi utifrån detta kan bestämma vår inställning till den… Vi kämpar nu för proletariatets och fattigböndernas intressen, men en handfull kamrater anser att vi gör en borgerlig revolution som bör krönas med den konstituerande församlingen.”
Upplösandet av den konstituerande församlingen betecknade slutet på en viktig etapp i såväl Rysslands som vårt partis historia. Efter att ha övervunnit det inre motståndet hade proletariatets parti inte endast erövrat makten utan också behållit den.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!