av Christer Rydén // Artikel i Offensiv

”Genom intervjuerna får du möta några av dem som har skapat dagens Vänsterparti. De är fackliga organisatörer och klimataktivister, skogsarbetare och läkare, lokala organisatörer och kommunpolitiker, feminister och socialister. Tillsammans är vi Vänsterpartiet.” Så sammanfattar och avslutar Jonas Sjöstedt sitt förord till boken Socialister

Boken bygger på intervjuer av 20 personer som på olika sätt och under olika tider har varit aktiva i Vänsterpartiet och dess föregångare VPK (Vänsterpartiet Kommunisterna) runtom om i landet, såväl på 1960- och 1970-talet som på 1990- och 2000-talet.
Socialister ger en ganska brokig, mångfacetterad och rentav spretig bild av VPK- och V-aktivister, framför allt på det lokala och regionala planet, samt med stor tonvikt på tidsperioden runt 1967 till omkring 1980. 
Det var åren för CH Hermanssons övertagande av ordförandeskapet för det dåvarande VPK och partiets begynnande och delvisa distansering från den tidigare ganska så okritiska partitroheten och -lojaliteten till det dåtida Sovjetunionen och Moskva, respektive folkomröstningen om den svenska kärnkraftens vara eller inte vara 1980. 
Det dåvarande VPK hade ett tämligen stort inflytande i Folkkampanjen mot kärnkraft och dess hållning för det som kom att bli linje 3 i folkomröstningen. Den ursprungliga linje 1, för kärnkraft och kärnkraftsutbyggnad, kom att spricka upp i två linjer, med en linje 2 dominerad av socialdemokratins dåvarande hållning: avveckling av kärnkraften, men ”med förnuft” på lång sikt, till 2010. Det var i princip en mjukare linje 1, men utan de traditionellt borgerliga partierna i ledningen för linje 2.
Resultatet i folkomröstningen kom på många sätt att bli en vattendelare och en stor besvikelse för gräsrotsbasen i Folkkampanjen mot kärnkraft (linje 3), som utgjordes av en hel del VPK- och KU-aktivister (Kommunistisk Ungdom, VPK:s ungdomsförbund, nuvarande Ung Vänster).

En hel del vittnesmål fokuserar också på brytningen med de ortodoxt Moskvatrogna, som 1977 bröt sig ur VPK och bildade APK, Arbetarpartiet Kommunisterna (idag SKP, Sveriges kommunistiska parti, ett partinamn som blev ledigt när det gamla, ursprungliga Sveriges Kommunistiska Parti 1967 bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna).
Det är onekligen fascinerande att läsa intervjuerna med den brokiga skaran människor som på ett eller annat sätt har varit aktivister i och även politiska representanter för VPK/V under år och årtionden.
Jag får nog erkänna att jag blev mest berörd av de intervjuade som var födda från slutet av 1930-talet och 1940-talet och fram till och med 1950-talet, dels på grund av att de ungefär tillhör mina egna föräldrars generation, med tydlig anknytning till generationen före, födda och uppvuxna i det landsbygds- och fattigdoms-Sverige som det fanns kvar en hel del av i det här landet ända in på slutet av 1960-talet, framför allt på landsbygden. 
Jag har egna barndomsminnen av särskilt mina farföräldrar på den jämtländska landsbygden, där det länge,ända fram till slutet av 1960-talet, var vedeldad järnspis i köket och utedass som gällde.

Ett par axplock: ”Det var lite knapert. Jag hade gärna studerat vidare, men det fanns inga studiemöjligheter och det blev bara folkskola för mig. Jag var en medelmåtta i skolan och skulle man gå vidare till realskolan så kostade det. Det fanns en i familjen som fick göra det, min storasyster. Farsan knäckte så småningom ryggen i jordbruket och fick sälja gården”. Samma person fortsätter med att säga: 
”Mitt politiska intresse väcktes när jag gick på de fackliga kurserna. Man satt på kvällarna och diskuterade. Folkhögskolan var ganska röd på den tiden. Att gå där var jättebra för mig, det var mitt uppvaknande. Jag stod mitt emellan VPK och Socialdemokraterna, men jag var nog socialdemokrat. Jag var med i SSU Brunnsvik ett tag.
VPK var i snabb omvandling. Jag var aldrig för sovjetsystemet, som var för långt bort för mig. Men CH Hermansson lockade. Hans väg kändes som den rätta. Det var mycket diskussioner på folkhögskolan om det här”.
Det finns också rent hjärtskärande berättelser i Socialister, till exempel en av de intervjuade som berättar om hur hennes make spårade ur alltmer och som började misshandla henne både psykiskt och fysiskt, vilket ledde till ett feministiskt uppvaknande och engagemang inom V för hennes del som har fortsatt sedan dess.

Brytningen med det som kom att bli APK kommer jag ihåg från min egen tonårstid i det lokala KU på den tiden, runt 1977. Där är det ”min” generation åldersmässigt (jag är i skrivande stund 60 år fyllda) och även intervjuade i Socialister som är äldre än så beskriver hur brytningen fick dem att ta steget fullt ut till medlemskap i och aktivism för VPK. 
Enligt de intervjuade var de lättade över att bli av med vad de då betraktade som den gamla ända in i kaklet Sovjet- och Moskvatrogna fossilen. En del av de intervjuade beskriver dem till och med som en slags politiskt nära släktingar till den tidens byråkratiserade och maktfullkomliga socialdemokrati (även om det inte ska glömmas bort att S på den tiden fortfarande hade en aktiv gräsrots- och arbetarbas ute i stugorna, till skillnad från idag).
Det blir ganska tydligt i intervjuerna att många av de som är lite äldre än mig och som stöttes bort av dels de ortodoxa Moskvatrogna kommunisterna och dels kände sig mer eller helt främmande för alla de olika vänstergrupper som växte fram i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet, särskilt de maoistiska grupperingarna. 
En del av de intervjuade uttrycker tanken att det kanske hade varit bättre om de som inte var Moskvatrogna hade brutit sig ur och bildat vad som i till exempel Danmark kom att kallas vänstersocialsitiska organisationer och partier. Andra menar att det var bra att VPK inte gick den vägen, men att det var på tiden när partiledningen till slut släppte K:et 1990, då VPK kort och gott blev V – Vänsterpartiet – under Gudrun Schymans domvärjo.

En enda intervjuad nämner för övrigt att denne under sin studenttid hade kontakt med KAF, Kommunistiska Arbetarförbundet (sedermera SP, Socialistiska Partiet, numera Socialistisk Politik), som beskrivs som sympatiska trotskister som var ultrademokratiska, men att den intervjuades deltagande i en KAF-studiecirkel nog till stor del var påverkat av ”den mycket vackra danskan” som ledde den.
Den tredje kategorin av intervjuade i Socialister utgörs av de som är betydligt yngre än vad jag själv är och som till stor del kom att bli politiskt aktiva inom Vänsterpartiet och Ung Vänster på 1990-talet, som antirasister och feminister, till följd av egna obehagliga upplevelser av rasistiska såväl som sexistiska fördomar och förtryck. 
Dessa intervjuade beskriver väldigt väl hur obehagligt och skrämmande det kändes att behöva oroa sig för att få en laserprick på sig då Lasermannen härjade som värst. Förortsaktivismen på 2000-talet beskrivs också väldigt levande av dessa intervjuade.

Socialister tycker jag avslutningsvis kan rekommenderas som en slags inifrånbeskrivning av de gräsrotsaktivister och andra som var med på den och blev delaktiga i och kom att utforma vad Vänsterpartiet är idag. Tyvärr har Vänsterpartiet glidit allt längre åt höger ju mer åren har gått. Uppgiften att bilda ett verkligt socialistiskt vänsterparti – ett helt nytt arbetarparti – blir bara ännu mer skriande med tanke på nuvarande samhällsutveckling.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!