foto: Ulrika Waaranperä
Stop G8!
Den 2 juni genomfördes den första stora demonstrationen mot G8-mötet utanför tyska Rostock. Demonstrationen blev till en mäktig och livfull manifestation mot kapitalism, krig och globala miljöhot. Uppemot 80 000 deltog. Parollen ”Make capitalism history” (Avskaffa kapitalismen – nu) sammanfattade både stämning och medvetenheten bland många demonstranter.Egentligen var det inte en demonstrationen, utan två stora med en gemensam avslutning nere vid Rostocks gigantiska hamnområde (hamnen i Rostock är Tysklands tredje största Östersjöhamn).
I media har demonstrationen porträtterats dom våldsam och kaotisk. Men det är inte sant. Det var först när slutet av ett demonstrationståg närmade sig hamnen och det enorma polisuppbåd som fanns i dess närhet som det blev tumult och bråk. Nere vid hamnen svävade dånande polishelikoptrar över demonstranterna och mängder av kravallpolis som bara väntade på att få gå till angrepp (se separat artikel).
Det bråk som uppstod kom när en grupp närmade sig slutet för sin marsch och när tiotusentals redan hade samlats för att lyssna till tal och musik eller bara koppla av efter en flera timmar lång marsch.
Polisens upptrappade våld – tårgas och vattenkanoner – var ett angrepp på hela demonstrationen och alla de övriga G8-protesterna som skulle följa efter den 2 juni.
Själva G8-mötet började inte förrän i onsdags (den 6 juni).
En kapitalistisk fästning
Den tyska regeringen, ivrigt uppbackad av G8-ledarna och exempelvis media, hade redan från början bestämt sig för att utpeka demonstranterna den 2 juni som ”våldsamma”. Detta i ett desperat försök att legitimera det moderna Tysklands hittills dyraste och största polisinsats samt de allvarliga inskränkningar man gjort i demonstrations- och mötesrätten.
Dessutom är krigshetsare och plundrare de sista personerna som ska anklaga andra för att vara ”våldsverkare”.
I praktiken rådde undantagstillstånd i Rostocks centrala delar den 2 juni. Det var som att gå igenom en spökstad, på gatorna fanns endast polisens många piketbilar.
Trots skrämselprogapanda och alla försök att kriminalisera och demonisera proteströrelsen demonstrerade ändå närmare 80 000 personer. Det var en framgång och ger en bild av den vilja som finns att aktivt kämpa mot kapitalismen och dess politiska representanter.
”Make capitalism history”
Stämningen var mycket mer politisk och bestämd än i Gleneagles 2005. År 2005 var huvudparollen ”Make poverty history” (Avskaffa fattigdomen – nu”). Två år senare var det många som reste parollen ”Make capitalism history (Avskaffa kapitalismen – nu). Det fanns en insikt om att fattigdomen kan inte avskaffas så länge världen är kapitalistisk. Denna gång fanns det också en förståelse för att inget kommer ut av att försöka vädja till och fjäska för G8-ledarna.
I demonstrationen förenades socialister med antikapitalister och aktivister från exempelvis fackföreningar och miljöorganisationer samt icke organiserade. Det tyska LO stödde inte demonstrationen. De vill ”samtala” med G8-ledarna istället, vilket betydde att de inte skulle göra något och det var precis vad regeringen med förbundskansler Angela Merkel i spetsen önskade. Det tyska LO:s svek och passivitet förhindrade dock inte att flera lokala fackliga organisationer gick med.
Socialism på dagordningen
Alla i demonstrationen kunde samlas bakom parollen ”En annan värld är möjlig”, men hur ska denna värld bli möjlig och vilken kraft kan genomföra den grundläggande förändring som krävs för att skapa en ny värld?
Det fanns inget gemensamt svar på dessa frågor. Att socialismen står på dagordningen stod dock helt klart vid demonstrationen, som dominerades av antikapitalism. Det var lätt att sälja och sprida CWI:s socialistiska material.
I kampen för att avskaffa kapitalismen krävs både politiskt program, organisation och metoder som bidrar till att vinna stöd samt öka förståelsen för rörelsens uppgifter idag och imorgon.
Stenkastning, krossandet av fönsterrutor och nedbrända bilar är kontraproduktivt. Det ökar inte förståelsen om hur kampen ska drivas eller bidra till att vinna stöd för demonstrationens krav, utan ger polisen och den kapitalistiska staten den ursäkt den väntar på för att slå ned på proteströrelsen.
Varje demonstration har rätt att försvara sig mot angrepp från exempelvis nazister och polisprovokationer. För att försvara demonstrationen krävs såväl många ordningsvakter och en gemensam disciplin samt en förståelse för vilka metoder som kan ta kampen framåt.
CWI och RS försvarar inte skadegörelse eller att bränna bilar som demonstrationen passerar förbi. Lika lite som vi försvarar exempelvis tyska Attacs och andras försök att dela in demonstranter i ”goda och onda”, vilket passar stat och regering som i sin tur kan säga att de bara attackerar de ”onda”.
Med vilka metoder?
Polisprovokationer kan slås tillbaka och i Rostock den 4 juni kunde en demonstration till asylrättens försvar tåga trots polisens sabotage och förbud.
Demonstrationen, som samlade 10 000, fem gånger fler än vad arrangörerna hade räknat med, stod dock emot alla provokationer genom ett beslutsamt och kollektivt agerande.
– Provokationerna började tidigt. Vi kunde inte ens åka spårvagn till demonstrationen eftersom det inte gick några spårvagnar på myndigheternas order. Sedan skulle demonstrationen starta 13.00, men fick börja gå först klockan 16. Efter bara femtio meter stoppade polisen demonstrationen och hävdade att den var för stor. Arrangörerna sa då att man skulle gå hem i små grupper, men vi från CWI beslöt att försöka hålla samman demonstration och tåga gemensamt, vilket de flesta höll med om. Det var det som gjorde att demonstrationen blev av, berättar Kristofer Lundberg (RS) som var med om att se till att det blev en demonstration för asylrätten i Rostock den 4 juni.
Polisens provokationer har avlöst varandra efter den 2 juni. I tisdags cirkulerade polishelikoptrar på låg höjd över den camping som hyser flest demonstranter. Det ger en föraning om vilket agerande som är att vänta från polisen mot de demonstrationer och blockader som kommer att äga rum efter att Offensiv gått i tryck (5 juni).
Efter Rostock
Efter Göteborg och Genua 2001 och därefter terrorattackerna mot USA den 11 september samma år, pressades den antikapitalistiska rörelsen tillbaka. Rostock i början av juni 2007 har bidragit till att ge ny kraft till denna rörelse. För att ta ännu ett steg framåt krävs att rörelsen förenas med såväl arbetarnas kamp, vid sidan av den fackliga ledningen om så krävs, som med socialistisk politik och program.
Den antikapitalistiska rörelsen kan bli en viktig del i att formera en framtida kraft i form av nya socialistiska masspartier och en ny globalt kämpande arbetarrörelse som kan skapa en annan värld – en socialistisk värld.
Per Olsson
Ulrika Waaranperä
