
Att Al Gore riktar en svidande kritik mot den reellt existerande kapitalismen är självklart bra, även om hans hopp om en annan kapitalism är ohållbart. ”Tron att man kan dumpa tonvis med utsläpp i luften som om den vore en kloak är möjlig bara därför att vi inte omedelbart kan se effekterna av den typen av handlande”, sa Gore, som medgav att ”det kanske är överdrivet idealistiskt att tro att marknaderna skulle omfatta det här perspektivet” genom utsläppshandel eller beskattade koldioxidutsläpp. Han pekar ändå med tillkämpad optimism på att Kina nu är världens största investerare i sol- och vindenergi. Att man där även startar ett kolkraftverk i veckan nämndes inte.
Några andra uppmuntrande teck- en är svårt att finna i dessa dagar, där tonen inför USA:s kongressval satts av politiska grottmän i den s k Tea Party-rörelsen och inga ljuspunkter alls kan skönjas inför det nya klimattoppmötet i mexikanska Cancún.
Den engelske klimatdebattören George Monbiot har redan tecknat en tidig dödsruna över processen. ”Det bästa utfall som någon nu förväntar sig från decembers klimattoppmöte i Mexiko är att några delegater kan hålla sig vakna… I termer av verkliga hopp om global handling mot klimatförändringarna, är vi nu långt efter där vi var 1997, eller till och med 1992. Det är inte så att vi bara har förlorat 18 viktiga år. Genom eran av goda avsikter och storslagna proklamationer har vi virvlat bakåt”.
Kampanjgruppen Sandbag har också, efter fiaskot för den första fasen av EU:s handel med utsläppsrätter, beräknat effekten av den andra fasen, 2008-2012. Så hur mycket utsläpp har den begränsat?: ”Mindre än en tredjedels procent”.
Även de nationella målen är enligt Monbiot falska, eftersom de bortser från utsläppen från den produktion som har outsourcats och dyker upp som importerade varor – liksom de bortser från utsläppen från flyg, båtar och turism. Storbritannien har därför ökat sina utsläpp sedan 1990 med 29 procent, inte minskat dem med 19 procent.
Inga framsteg kan heller väntas från USA, där Obama inte ens har lyckats få igenom ”en klimatlag som mest bestod av kryphål”. Och nu väntas en storseger för republikanerna i veckans kongressval, där inte en enda av partiets 48 kandidater till senaten tror att klimatförändringarna orsakas av människan – trots naturens övertydliga varningar med ma- kalösa översvämningskatastrofer som i Pakistan och förödande torka och bränder som i Ryssland.
Al Gores förhoppningar står i strid mot kapitalismens funktionssätt, där jakten på maximal profit drivs av konkurrensens obarmhärtiga lagar om att vinna eller försvinna. Som Karl Marx förklarade har kapitalismen en vampyrliknande relation till naturen, som upprätthåller sin levande död genom att suga blodet ur jorden. Att försöka göra rättigheter att smutsa ned den luft vi alla lever av till en handel mellan storföretag är en absurd knorr.
När kapitalismen dessutom befinner sig i djup kris drivs de storföretag som känner sig hotade till att befästa sitt grepp över politiken både genom lobbyverksamhet, köp av politiker och falska ”konstgräsrörelser” (s k Astro Turf Wars) som Tea Party-rörelsen. Som Climate Action Network avslöjat ger även europeiska storföre- tag som BAYER, BASF, Solvay, Lafar-ge, BP, GDF-SUEZ, Arcelor-Mittal och EON stora bidrag till motståndare till en klimatlag i USA:s senat – samtidigt som de motsätter sig höjda ambitioner från EU med argumentet att det försvårar deras situation i konkurrensen från amerikanska bolag.
Kampen för ett klimat vi kan överleva med måste därför oundvikligen bli socialistisk för att kunna lyckas.