foto: Kat Northern Lights Man/ Flickr CC
Det krävs ett landsomfattande äldrevårdsuppror mot de förödande och ständigt pågående nedskärningarna.
Uppbyggnaden av den offentliga äldreomsorgen med start på 1950-talet har varit ett med det svenska välfärdssamhällets. Men sedan 1990-talet har beslutsfattare i regering, riksdag, kommun och landsting drivit utvecklingen i motsatt riktning: en nedrustning med stadigt minskade resurser till vården av de gamla. Med personal och anhöriga nära bristningsgränsen är det hög tid för ett äldrevårdsuppror.
År 1980 bodde 28 procent av de över 80 år på särskilt boende. År 2015 hade bara 13 procent i den här åldersgruppen (som samtidigt blivit mycket större) plats på särskilt boende. Det var en minskning med en tredjedel jämfört med år 2000, enligt nyhetsbyrån Siren. Antalet vårdplatser inom äldreomsorgen minskade under samma period med 32 000 – var fjärde plats försvann.
Idag får allt färre gamla plats på särskilt boende. Medan utökade vårdmöjligheter (framför allt) har inneburit stora hälsoförbättringar för äldre mellan 65 och 79 år sedan 1980-talet har de varit ganska oförändrade för gruppen som är 80 år och äldre. De som får plats är i allt sämre skick och har stora vårdbehov, och kostnaderna per plats har därmed ökat drastiskt.
Nedrustningen påbörjades med ”världsrekord i budgetåtstramningar” som blev den socialdemokratiska regeringens svar på den ekonomiska kris Sverige gick igenom i början av 1990-talet. Kommunernas resurser för äldreomsorg skars ned, samtidigt som landstingen genomförde drastiska besparingar på sjukvården. Till exempel halverades antalet vårdplatser inom akutsjukvården mellan 1992 och 2003.
Under samma period ökade antalet 80 år och äldre i befolkningen med 22 procent. 1992 fick också kommunerna ansvaret för eftervården av personer som skrivs ut efter behandling på sjukhus. Trots större ansvar och fler gamla minskade kommunernas bruttoutgifter för äldreomsorgen per invånare 80 år och äldre med 15 procent mellan åren 1990 och 2000. Minskningen har fortsatt.
Regeringen har visserligen gjort vissa satsningar på äldreomsorgen. År 2015 infördes en möjlighet för kommunerna att ansöka om ett särskilt statsbidrag för ”ökad bemanning i äldreomsorgen” på totalt knappt två miljarder om året. Enligt regeringen skapade det här över 5 000 ”årsarbetskrafter” till och med 2016. Tyvärr behövs oerhört mycket större insatser för att vända den massiva nedmontering som har skett och fortfarande pågår.
Under hejarop om att ”äldre vill bo kvar hemma” har den billigare hemtjänsten blivit svaret för underfinansierade kommuner i en sådan grad att många debattörer idag pratar om ”tvångsvård” i hemmet. Ändå var det år 2005 bara 20 procent av de äldre i gruppen 80-plus som fick hemtjänst, jämfört med 34 procent år 1980, enligt en forskningsrapport från Statistiska Centralbyrån. Många äldre blir alltså helt utan hjälp, och allt mer ansvar läggs på anhöriga.
År 2017 fick den som hade beviljats plats på särskilt boende vänta i snitt 56 dagar på att kunna flytta in, enligt Socialstyrelsens lägesrapport. Spridningen är större än någonsin – väntetiden mellan biståndsbeslut och en faktisk plats på boende skiljde som mest 294 dagar.
– Många kommer dit alldeles för sent efter att ha farit illa hemma under lång tid, kommenterade Christina Tallberg, ordförande för Pensionärernas riksorganisation (PRO) till Svenska Dagbladet den 28 juli i år.
Med större arbetsbörda, lägre personaltäthet, ständiga omorganisationer och fortsatt låga löner är det inte konstigt att en stor del av personalen inom äldrevården funderar på att sluta. Fackförbundet Kommunal presenterade i mars i år en undersökning som visade att 27 procent av de anställda inom äldreomsorgen var inställda på att lämna sina jobb inom de närmaste tre åren.
Men det jäser bland personalen på såväl boenden som inom hemtjänsten – kanske är tiden kommen att sluta fly och istället slåss tillsammans för att vända nedrustning till upprustning?
