Efter en snabb militär triumf, eftersom irakierna inte ville kämpa och dö för en rutten regim ledd av tyrannen Saddam Hussein, följde USA:s ockupation. Saddam Hussein saknade stöd, men det betydde inte att irakierna välkomnade de utländska truppernas närvaro under USA:s ledning.Redan från början fanns ett massivt motstånd mot ockupationen och för, med undantag för irakiska Kurdi-stan, att USA skulle lämna Irak.
USA:s ockupation blev en fortsättning på kriget. Kanske så många som en miljon irakier har dödats eller sårats, mer än 4,5 miljoner (en av fem invånare) har drivits på flykt och tiotusentals amerikanska soldater har dödats eller sårats sedan George Bush proklamerade ”seger i Irak” i maj 2003.
Krig och ockupation har slagit sönder Irak. För 30 år sedan var Irak det mest utvecklade landet i Mellanöstern. Idag är Irak ett av de fattigaste länderna i regionen. Drygt 40 procent av befolkningen lever i fattigdom och det råder massarbetslöshet. Sjuk- och hälsovården samt skolväsendet har slagits sönder, bristen på rent vatten och el är epidemisk.
Trots alla löften om återuppbyggnad har förfallet fortsatt. Återuppbyggnaden har blivit ett fiasko. Av de 125 miljarder dollar (1 060 miljarder kronor) som skulle gå till Iraks återuppbyggnad har kanske så mycket som 50 miljarder dollar (400 miljarder kronor) bara ”försvunnit” eller slösats bort, enligt officiella amerikanska beräkningar.
– De bolag som fått kontrakt i Irak efter kriget och höga amerikanska tjänstemän är de verkliga plundrarna av Irak, sa en amerikansk affärsman till den brittiska tidningen Independent i februari.
Graden av samhällets frigörelse och omvänt – förfallets omfattning – mäts i kvinnans ställning. I samband med den Internationella kvinnodagen i år publicerade Oxfam en rapport om kvinnors situation i dagens Irak.
Av rapporten framgick att mer än hälften av Iraks kvinnor varit utsatta för våld sedan kriget inleddes 2003. Mindre än en av fem irakiska kvinnor (17 procent ) har ett jobb. I början av 1980-talet var sysselsättningsgraden bland kvinnor 40 procent.
Nu rasar ekonomin brant nedåt till följd av oljeprisfallet. Oljan står för 90 procent av Iraks inkomster. Bush hoppades på att Irak redan år 2004 skulle kunna producera 3 miljoner fat olja om dagen, men ännu har inte oljeproduktionen nått upp till 2 miljoner fat om dagen (år 2002 låg oljepro- duktionen på 2,7 miljoner fat om dagen).
Irak är fortfarande ett av världens farligaste länder, trots att antal döda har minskat sedan det sekteristiska inbördeskriget under år 2006 och 2007. Våldet och terrorn är ständigt närvarande.
I områdena kring Mosul och Kirkuk råder inbördeskrig. Bara fem procent av de miljontals irakier som har tvingats på flykt sedan 2003 har kunnat återvända hem.
USA-imperialismens krig och söndra och härska-politik bär huvudansvaret för det religiösa sekteristiska våldet efter 2003 och de ökade nationella motsättningarna mellan kurder och araber.
När de religiösa sekteristiska striderna mellan shia- och sunniaraber nådde sin höjdpunkt år 2006 dödades minst 3 000 personer varje månad. Striderna nådde sin första fasansfulla kulmen år 2007, när Bagdad splittrats upp och shiamuslimernas ledare ansåg sig ha ”segrat”.
Samtidigt började USA beväpna och finansiera sunniarabiska grupper som en motvikt mot både shiaaraber och al-Qaida i Irak.
Det tillsammans med den tillfälliga vapenvila som utlysts av Muqtada al-Sadrs Mehdiarmé ger förklaringar till varför våldet inte längre skördar lika många offer som tidigare. Många grupper har valt att avvakta och samla styrka i väntan på ett amerikanskt tillbakadragande.
USA:s upptrappning under 2007 (The Surge), med fler trupper, har haft liten inverkan på säkerhetsläget och inte kunnat förhindra att motsättningarna laddats upp i norra Irak. I Ninawaprovinsen, med Mosul som största stad, har 2 000 kurder dödats och 127 000 tvingats fly under de senaste sex åren, enligt uppgift från kurdiska organisationer i provinsen.
Spänningarna har hela tiden trappats upp i det oljerika Kirkuk, som styrs från Bagdad men som de kurdiska organisationerna anser ska ingå i irakiska Kurdistan. ”Oron över att de etniska motsättningarna i Kirkuk ska utvecklas till ett fullskaligt krig är så stor att myndigheterna beslutat att skjuta upp provinsvalet” (The Institute For War & Peace Reporting den 25 februari).
De kurdiska ledarna fruktar att ett amerikanskt tillbakadragande inte endast medför att de får ge upp hoppet om att få kontroll över Kirkuk, utan också att graden av självständighet minskar i takt med att USA trappar ner.
Det i sin tur kan bli en av USA:s ursäkter för att inte helt dra bort sina trupper.
Den sista januari i år var det val i 14 av Iraks 18 provinser. Valet blev en framgång för den sittande premiärministern Nuri al-Maliki och hans Dawaparti. Valdeltagandet var dock lågt, lägre än vid det förra valet 2005 som bojkottades av sunnimuslimerna.
Det låga valdeltagandet återspegla-de den misstro som finns mot alla de större politiska partierna. Missnöjet med de religiöst sekteristiska partiernas våldsamma jakt på makt och inkomster samt svågerpolitik har i brist på arbetaralternativ kommit att gynna al-Maliki, som under de senaste året har gjort allt för att vinna anhängare i alla läger och tvätta bort stämpeln som en USA-marionett, representerande ett ofarligt shiamuslimskt medelklassparti.
Al-Maliki har under det senaste året utnyttjat splittringen inom den shiamuslimska rörelsen och al-Sadrs vapenvila till sin egen fördel. Genom att balansera mellan olika intressen och rivaliserande grupper har al-Maliki försökt ge röst åt irakisk nationalism mot religiös sekterism och kurdisk nationalism. Att han strax innan valet kunde hävda att regeringen fått USA att inleda återtåget ur Irak var en annan orsak till valframgången.
Valet blev ett bakslag för det Iranstödda ISCI (tidigare Sciri) och andra samarbetspartier, men valet måste även ha varit en besvikelse för al-Sadrs rörelse. I Bagdad, där al-Sadr har sin bas bland fattiga shiamuslimer, fick man inte mer än 9 procent av rösterna mot 38 procent för al-Malikis valkoalition.
Kriget mot Irak var USA-imperialismens medel för att garantera billig olja, stöpa om Mellanöstern och bekräfta sin dominerande ställning på världsarenan. Men kriget slutade i ett kostsamt nederlag för USA och var en starkt bidragande orsak till Bushjuntans fall.
Detta är bakgrunden till varför USA-imperialismen tvingats signalera ett tillbakadragande. I november i fjol godkändes i tysthet en uppgörelse mellan USA och den irakiska regeringen om ett totalt tillbakadragande.
För en månad sedan tillkännagav den nye amerikanske presidenten Barack Obama att från augusti nästa år ska USA inte längre ha några stridande trupper i Irak. Men även efter augusti 2010 ska det finnas 50 000 amerikanska soldater kvar, för att träna den irakiska armén, skydd av amerikansk personal och egendom o s v fram till den sista december 2011. En del av de trupper som dras bort från Irak ska skickas till Obamas upptrappade krig i Afghanistan.
USA:s ”exit-strategy” för Irak är inte villkorslös. ”Icke-stridande” trupper kan snabbt bli stridande igen och upptrappat våld i Irak kan bli ett argument för att stanna. Och till skillnad mot Vietnam finns det olja i Irak.
Dessutom finns en mängd privatarméer – tiotusentals hyrda knektar i säkerhets- och vaktbolag – som ingår i ockupationsstyrkan och som måste dras tillbaka.
USA vill behålla sin militära närvaro i Irak, vilket även ska fungera som ett hot mot andra länder i Mellanöstern. Kampen för USA ut ur Irak är långt ifrån över.
USA-imperialismens politik i Irak var dömd att misslyckas eftersom ockupationen saknat stöd och var ett direkt hinder för en utveckling av landet på irakiernas villkor.
En förutsättning för demokratiska fri- och rättigheter i Irak är att USA:s trupper drivs ut – ett omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av alla utländska trupper och väpna-de kårer. I avsaknad av en enad socialistisk massrörelse under arbetar- klassens ledning kommer hoten om Iraks blodiga sönderfall att vara ständigt närvarande om inte Iraks arbetare och fattiga förenas i gemensam kamp för demokrati och socialism.
För detta krävs ett socialistiskt program för jobb, trygghet och väl-stånd, kombinerat med rättigheter för alla minoriteter.
Per Olsson
RS / CWI kämpar för ▼
- USA och övriga ockupationsstyrkor ut ur Irak. Det irakiska folket ska bestämma landets framtid.
- Inga inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Försvara kvinnors rättigheter.
- Bekämpa nationell och religiös sekteristisk splittring – enad motståndskamp.
- Det kurdiska folket har rätt till nationellt självbestämmande och en egen stat om de så vill.
- Stoppa plundringen och privatiseringen. Statligt ägande av Iraks olja, gas och större företag – demokratisk kontroll och styre av ekonomin.
- För ett demokratiskt socialistiskt Irak, som en del i en frivillig, socialistisk federation i Mellanöstern.
