foto: Jocelyn Durston / Flickr CC
Det finns en växande och farlig brist på skyddade boenden.
Många kvinnor som flytt från våldsamma förhållanden och bott på skyddade boenden får ingen fortsatt hjälp med bostad. Vissa ser inget annat val än att återvända till samma ort de flytt ifrån, vilket i vissa fall lett till att kvinnorna mördats.
Under förra året anmäldes 22 000 misshandelsbrott mot kvinnor i Sverige, där gärningsmannen var i nära relation till kvinnan. Men ändå väljer hela 80 procent av de som utsatts för misshandel i nära relationer att inte alls anmäla.
Mellan 6 500 och 7 000 kvinnor och barn bor på skyddade boenden runt om i Sverige, till följd av uppbrott från våldsamma relationer. Det är socialtjänsten som har ansvaret att ge långsiktigt stöd och boende åt kvinnor som utsatts för våld. Men många fall visar på stora brister i systemet. Många kvinnor får ingen ny bostad när de måste lämna de skyddade boendena, något kommunerna egentligen är ansvariga för att ordna.
Enligt TV4:s Kalla Fakta har en kvinna fått tre dagar på sig att hitta en ny bostad på egen hand innan hon fick flytta från sitt skyddade boende. Ibland kan kommunen ge en tillfällig bostad, annars hänvisar de till vandrarhem eller tipsar kvinnorna att söka bostad på Blocket. I flera fall som Kalla Fakta tar upp i avsnittet På liv och död (den 17 januari 2017) har kvinnor, vissa med barn, sökt sig tillbaka till orten de flytt från för att de inte känt att de haft något annat val. Det har lett till att både kvinnor och barn mördats. I snitt mördas 17 kvinnor per år i Sverige.
En granskning gjord av Inspektionen för vård och omsorg, IVO, från 2014 visar att fem av sex kommuner inte sköter sitt ansvar att ge hjälp och skydd åt våldsutsatta kvinnor och barn. Det är enligt lag kommunernas uppgift att göra det, men istället hittar kommunerna i bästa fall kortsiktiga lösningar som vandrarhem, eller tvingar kvinnorna att själva hitta en bostad. Kommunerna skyller på bostadsbristen varför de inte gör sitt jobb, samtidigt som kommunala bostadsbolag säljer ut till privata företag eller ombildar så att det snart inte finns några kommunala lägenheter kvar. Om en kvinna av säkerhetsskäl behöver flytta till en annan kommun blir det en ekonomisk konflikt mellan kommunerna om vem som ska stå för vilka kostnader, och kvinnans bästa hamnar mellan stolarna.
Det är inte bara bostadssituationen som skapar kris för kvinnor. Sveriges kvinnojourer tvingas neka plats till 70 procent av de kvinnor som söker sig dit, för att det inte finns tillräckligt många platser. De kvinnor som nekas blir helt utelämnade. Det är en siffra som dessutom ökar, och regeringens satsning på kvinnojourerna har inte gett en krona, då jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) menar att regeringen inte ska bekosta sådant som kommunerna ska stå för.
Att göra kvinnors och barns säkerhet och liv till en ekonomisk fråga är totalt oacceptabelt, men helt i enlighet med svensk politik idag. Allt handlar om att göra vinster, och sådant som inte är vinstdrivande utan snarare kostar, som kvinnojourer, är inte värt att spendera pengar på. Det som verkligen behövs är ett starkt statligt stöd till kvinnojourerna så att deras verksamhet kan utvecklas så att den möter behoven som finns. Det behövs även byggas en stor mängd billiga hyresrätter som är tillgängliga för alla så att kvinnor och barn som utsatts för våld ska kunna komma undan det och starta ett nytt liv utan att riskera hemlöshet. ■
