Den massiva uppslutningen i Kärrtorp och stora demonstrationer landet runt markerar en vändpunkt. Det visade upp ett motstånd mot nazistiskt våld, men också att tusentals var beredda att själva agera.
Kärrtorp svämmade över, två dagar innan jul. Unga, gamla och familjer med barn trotsade varningar från ”experter” om upptrappat våld.
Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Hur kan antirasismen fortsätta och hur kan den stärkas?
1. Kamp mot rasism och nazism är en politisk huvudfråga valåret 2014.
Antirasismen har engagerat och samlat fler än någon annan fråga de senaste åren. Tusentals demonstrerade under 2013 mot REVA, tvångsutvisningar, nazistmarscher och mot Sverigedemokraterna.
När SD kom in riksdagen varnade vi i Offensiv för: 1. Att andra partier och media skulle börja behandla SD som ett ”normalt” parti. 2. Att andra partier skulle kopiera delar av SD:s politik. 3. Att våldsamma nazistgrupper skulle uppfatta SD:s valframgång som ett stöd.
Vi har sett allt detta hända. Jimmie Åkesson intervjuas okritiskt i media, Jan Björklund skyller dåliga skolresultat på flyktingbarn och nazisternas tuppkam har växt.
2. Det krävs stora folkliga mobiliseringar för att trycka tillbaka rasism och nazism.
Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna bemötte efter valet 2010 också den borgerliga myten om att SD i själva verket skulle vinna på de motdemonstrationer som organiseras.
Det är tvärtom. De stora mobiliseringarna mot rasism i början av 1990-talet var avgörande för att då knäcka uppgången för Ny Demokrati, Sverigedemokraterna och nazistgrupperna. Detta upprepades 1999, när tusentals demonstrerade sin avsky mot nazisterna efter mordet på den fackligt aktiva syndikalisten Björn Söderberg.
De finns politiker som idag hävdar att de deltog i kampen på 1990-talet. Och andra som påstår att det då handlade om ”strider mellan två grupper”. Sanningen är att nätverken byggdes underifrån, t ex Koalitionen mot rasism som Offensiv tog initiativ till i Stockholm 1991. Dessa kampanjer hade en stark förankring och deltagande från arbetare och vanligt folk.
3. Antirasismen 2014 handlar om nazistvåldet, SD-rasismen och gemensam kamp.
NAZISTVÅLD-ET: Kärrtorp och demonstrationerna landet runt visar på nytt betydelsen av stora mobiliseringar. Nazistgruppen SvP kritiserar nu dem som attackerade i Kärrtorp (Smr) för att ha skapat en stor rörelse mot nazisterna.
Lärdomen är uppenbar: nazisterna måste bemötas var de än dyker upp. Och folk är beredda att ställa upp på detta. Mot nazistvåldet krävs också aktivt självförsvar, med demokratiska nätverk för säkerhet i bostadsområden och vid evenemang.
SD-RASISMEN: Sverigedemokraternas rasism – ”allt är massinvandringens och islamifieringens fel” – plogar väg för nazisterna. SD-politikernas grova rasism avslöjades på nytt av Expressen i november. Att bemöta SD:s propaganda och dess högerpolitik, och att mobilisera mot SD på gator och torg, är mycket viktigt.
GEMENSAM KAMP: Rasismens syfte är att splittra. Religion, etnicitet och språk används för att piska upp hat och ställa folk mot varandra. Där rasismen får fotfäste försvagas arbetarrörelsen och kampen underifrån, vilket underlättar attackerna från högerpolitiker och direktörer.
Rasismen frodas ur kriser och orättvisor – om det inte ges ett svar från vänster, underifrån. Högerpolitikerna gör moraliska fördömanden, samtidigt som de misstänkliggör den aktiva antirasismens vänsterprofil.
Kamp för jobb och bostäder, för högre pensioner och löner, mot nedskärningar och privatiseringar är avgörande i kampen mot nazismen. När Greklands arbetare gick ut i generalstrejker syntes inte Gyllene Gryning till. Men när de fackliga ledningarna avblåste kampen återkom de.
Kärrtorp den 22 december var den största antinazistiska demonstrationen någonsin i Sverige. Nu börjar arbetet för att försöka samla en ny stark antirasistisk rörelse underifrån.
