Arbetskraftsinvandring: Rasism och politisk kris sammanfaller

Som socialist kan man varken försvara det nuvarande systemet eller de repressiva förändringar som föreslås (Foto: Arbetsmiljöverket).

av Jonas Brännberg // Artikel i Offensiv

Under februari har en ny kris seglat upp för regeringen. Moderaterna och Vänsterpartiet har förhandlat om ett gemensamt förslag för att köra över regeringen i frågan om strängare regler för arbetskraftsinvandring. Samtidigt har debatten om arbetskraftsinvandring utnyttjats av det politiska etablissemanget för att spä på rasismen.

Dagens system infördes 2008 av Alliansregeringen (M, C, L & KD) med stöd av Miljöpartiet. Det är ett av världens mest nyliberala system för arbetskraftsinvandring, där företagen ges all makt att godkänna arbetskraftsinvandring eller dra tillbaka förutsättningen för att stanna – vilket förstås sätter arbetare i en extrem beroendesituation. 
Förutom rent fusk, där de utbetalda lönerna är långt under de utlovade (exempelvis genom att deltidslön betalas ut för mer än heltidsarbete) vittnar anställda med arbetstillstånd om att de är helt livegna – de kan aldrig säga nej till jobb eller ifrågasätta hur de behandlas. 
Hela systemet öppnar upp för extrem utsugning, men också sexuella trakasserier och annat förtryck.

När högerregeringen införde systemet hade det flera syften:
• Företagens behov av arbetare skulle tillfredsställas samtidigt som asylrätten för de som tvingas fly undan krig och förföljelse undergrävs.
• Bidra till att skapa en låglönemarknad, där allt fler jobb präglas av osäkra anställningsvillkor, låga löner och dåliga arbetsförhållanden. För högern innebär det en efterlängtad försvagning av fackföreningar och arbetsrätt.
• Ge tillgång till välutbildad, lågavlönad arbetskraft, framför allt till IT-sektorn.

När det blåbruna blocket och regeringen nu tävlar om nya förslag om ”hårdare tag” mot flyktingar, invandrare, fattiga förorter med mera krockar denna dagordning med det system de själva har infört.
Moderaterna kritiserar hycklande regeringen för att inte ändra i det system Moderaterna själva införde. De flesta av Moderaternas förslag handlar dock inte om omsorg för arbetskraftsinvandrare, utan om ännu värre regler som ska försvåra familjeåterförening för de som jobbar här och stoppa möjligheten till ”spårbyte” – att asylsökande som har fått avslag kan ansöka om arbetstillstånd istället. 
Redan idag är den möjligheten ytterst begränsad – under 2019 sökte 22 000 människor asyl i Sverige, men bara 2 000 beviljades arbetstillstånd efter spårbyte.

Thorwaldsson pratar sällan om den verkliga kostnaden för att göda Sveriges miljardärer, men påhittade kostnader för arbetskraftsinvandrare går lättare att häva ur sig. 

Vänsterpartiet säger sig vilja stärka villkoren för dem med arbetstillstånd – till exempel genom att höja den lägsta tillåtna lönen samt försäkra sig om att den lönen verkligen betalas ut, samtidigt som en myndighet ska avgöra om det finns behov av arbetskraftsinvandring – inte företaget självt (som innan 2008). 
Att de förslagen skulle gå igen­om i en förhandling med Moderaterna verkar inte sannolikt, speciellt utan att öppna för andra försämringar. Motivet från Moderaterna (och KD och SD) skulle i så fall bara vara att åsamka regeringen ytterligare ett nederlag.
Det finns även andra förslag från regeringen, C och från L som liksom M:s förslag är av repressiv karaktär där arbetare med arbetstillstånd ska pressas ännu mer. Skandalöst nog stämmer LO-ledningen upp i den rasistiska kören mot utländska arbetare.
– Det är många fler som kommer som anhöriga till arbetskraftsinvandrare än som anhöriga till asylsökande, och det är en enorm kostnad för det svenska samhället, sa Karl-Petter Thorwaldsson nyligen.

Thorwaldsson pratar sällan om den verkliga kostnaden för att göda Sveriges miljardärer, men påhittade kostnader för arbetskraftsinvandrare går lättare att häva ur sig. 
När SCB undersökte den ”enorma kostnaden” var det endast ”ett tjugotal personer” av
17 600 med arbetstillstånd som levde i en familj som fått försörjningsstöd under det senaste året. Dessutom har LO inte tagit strid mot den högerpolitik och de avregleringar, många som en följd av EU-politiken, som har öppnat för löne- och avtalsdumpning. 

Debatten om arbetskraftsinvandring är ytterligare ett steg i att attackera arbetares rättigheter, med en rasistisk spjutspets mot arbetare från andra länder för att skapa en marknad av extremt utsatta arbetare. 
Redan idag arbetar människor i Sverige för 10 till 30 kronor per timme och bor i bilar, källarutrymmen och garage (läs mer i recensionen av Vi, Skuggorna). Detta beror inte på arbetskraftsinvandring, utan är ett mått på fackföreningarnas totala misslyckande med att organisera och kämpa mot företagens vidriga exploatering.
Som socialist kan man varken försvara det nuvarande systemet eller de repressiva förändringar som föreslås.

RS/Offensiv kämpar för:
• Lika villkor för alla som arbetar i Sverige. Rätt till svenska kollektivavtal, anställningstrygghet och en lön som går att leva på.
• Stoppa jakten på flyktingar. Återinför asylrätten för alla som flyr från krig och förtryck – låt storföretag och skatteflyktingar betala! Riv fort Europas murar mot flyktingar.
• Amnesti till alla som väntar, fått avslag och för papperslösa.
• Arbetskraftsinvandring under kontroll av demokratiska och kämpande fackföreningar, som försvarar enighet mellan arbetare oavsett ursprung och som garant mot lönedumpning och för bra och lika villkor för alla arbetare.