Tisdagen den 18 december 2007 gladdes näringslivets toppar och deras allierade i regering och riksdag åt EG-domstolens uttalande i Lavalmålet. I sitt förhandsavgörande vingklipper de fackens möjligheter till konflikt när utländska företag genomför så kallad social dumpning.Social dumpning innebär att företaget, i Vaxholm var det lettiska Laval, inte betalar ut löner i enlighet med svenska kollektivavtal utan håller sig till de avtals- eller lagstadgade löner som gäller i företagens hemland.
Bakgrunden var att Vaxholms stad i slutet av 2007 vände sig till det lettiska företaget Laval för att få en ombyggnation av en skolbyggnad utförd. Byggnads förhandlingar med företaget strandade och Laval tecknade kollektivavtal med Lettlands motsvarig- het till Byggnads, LCA, som tillåter löner långt under den svenska snittlö-nen. Företaget sattes i blockad.
Svenskt Näringsliv såg sin chans att driva en process mot fackens konflikträtt och tog därför Laval under si-na vingars beskydd för att finansiera en process i Arbetsdomstolen (AD).
AD fastställde att blockaden inte skulle upphävas, men skickade ett krav på ett förhandsavgörande till EU-domstolen.
Efter EG-domstolens yttrande kunde man alltså konstatera att det som tagits för givet innan folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap tillintetgjorts. Facktoppen stod nu handfallen medan näringslivet jublade.
LO-ledningen hade hösten 1994 försäkrat det svenska folket om att EU inte skulle kunna inskränka arbetsrätten. SAF (idag Svenskt Näringsliv) gjorde gemensam sak med LO-toppen och skrev: ”Inget EG-land [EG blev EU 1993] har försämrat arbetsvillkoren till följd av sitt medlemskap. Tvärtom har samtliga medlemsländer förbättrat och utvecklat sin sociala trygghet sedan EG grundades” (från foldern Vad betyder EG för arbetslivet).
LO:s agerande var en förutsättning för att ett ja överhuvudtaget skulle bli aktuellt i omröstningen.
Idag stödjer LO, tillsammans med vännerna i Socialdemokraterna, det nya Lissabonfördraget med argumentet att det skulle kunna stärka arbetsrätten.
I november i fjol röstade riksdagens S-ledamöter för Lissabonfördraget.
I sin iver att rösta ja körde man över LO-kongressens beslut om att invänta Stråthutredningens analys av Lavaldomen innan riksdagen tog ställning till fördraget.
De krav på ett socialt protokoll som ställs från S- och LO-håll är uppriktigt sagt svåra att ta på allvar och detta av flera anledningar. Ett socialt protokoll, som skulle garantera att arbetsrätten värderas högre än tjänsters rörelsefrihet inom unionen, finns redan i den så kallade Rättighetsstadgan. Rättighetsstadgan tillämpas ända sedan december 2000 och innehåller samma formuleringar som föreslagits till det sociala protokollet.
Uppenbarligen har detta inte garanterat fackliga rättigheter när de har kolliderat med kapitalismens intressen!
Detta vet såväl Sven-Otto Littorin som Lundby Wedin och S-ledningen under Mona Sahlin om. Och utöver detta föreslår LO-toppen, tillsammans med Europafacken, att det sociala protokollet ska krävas först 2012, när Kroatiens inträde i EU ska prövas.
Det behövs ett fackligt uppror underifrån mot EU och dess antifackliga politik.
Kampen för en stark arbetsrätt måste vara internationell. Kritik från borgarna om att det rör sig om inskränkt nationalism och till och med om rasism måste slås undan med gemensam kamp över gränserna.
Ett socialt protokoll av den typ som LO- och Europafackstoppen säger sig förespråka är inget annat än ett alibi för dem.
I skuggan av de kapitalisters och storföretags vinstintressen som styr EU väger arbetares rättigheter inte tungt.
Stefan Berg
