Hoppet är det sista som överger människan brukar det heta. Det är för mig bara ett annat sätt att säga att vi människor inte kan leva utan hopp. Idag är det lätt att drabbas av en känsla av hopplöshet. Planeten går mot en klimatkollaps med oöverskådliga konsekvenser. Många kurvor pekar åt fel håll. Miljardärerna blir fler samtidigt som bistånd till fattiga länder skärs ner eller tas bort. Regeringarna rustar för krig på bekostnad av sjukvård, skola och omsorg. Det ekonomiska systemet, kapitalismen, visar sig alltmer från sin råaste sida. De etablerade politiska partierna erbjuder inte något alternativ utan tvärtom, de leder och driver på utvecklingen. Kan vi göra något eller är det bara att sjunka ner i hopplöshet och försöka rädda sig själv så gott det går?
Av Ingrid Eriksson // Artikel i Offensiv
Om detta och om vikten av hopp handlar Rebecca Solnits bok med just titeln Hopp (Ordfront förlag). Den skrevs redan 2004, kom i en ny utgåva för 10 år sedan och känns mer aktuell än någonsin. Solnit är en amerikansk historiker, journalist och aktivist.
I boken på knappa 200 sidor argumenterar hon för att det alltid lönar sig att kämpa och göra motstånd, även när läget till synes är hopplöst. Även när man är få eller till och med ensam, kan protester få oanade konsekvenser. Ibland ser man inte resultatet tydligt förrän decennier senare. Solnits sätt att se på hopp ligger i linje med det Greta Thunberg sa på klimatdemonstrationen den 23 augusti i Stockholm: ”Hopp är något vi måste skapa själva, och det börjar precis här med dagens demonstration”. Eller som Solnit skriver: ”Motstånd är i första hand en principfråga och ett sätt att leva, att göra sig själv till en liten fristat av okuvad livskraft. Man hoppas på resultat, men man är inte beroende av det.”
Boken ger massor av exempel på hur små protester kan växa till globala rörelser. Under Världshandelsorganisationens möte i Seattle 1999 demonstrerade tiotusentals människor på gatorna mot storföretagens globaliseringsagenda. Det var en brokig samling av fackföreningar, miljöaktivister, studenter, människorättsaktivister och andra. Detta uppstod inte ur tomma intet. Innan Seattle hade det förekommit protester på många håll. Reclaim the Streets anordnade gatufester och protester för att protestera mot privatiseringar och hur det offentliga rummet alltmer tagits över av kommersiella krafter. I Frankrike pågick en kamp mot genmodifiering, i Latinamerika rörelser för ursprungsbefolkningens rättigheter. Rörelserna sammanstrålade i Seattle och följdes av nya protester vid WTO:s möte 2003 i Cancún som resulterade i att samtalen bröt samman. I tidningen Guardian kommenterade man: ”I Cancún stod de svaga länderna upp mot de mäktigaste förhandlarna i världen och blev inte knäckta. Den lärdom de kommer att ta med sig hem är att om det här är möjligt, så är nästan vad som helst möjligt.”
Det Solnit vill visa är att stora rörelser och händelser är resultatet av månader, år och decennier av tålmodigt organisationsarbete. Aktioner som kanske samlar ett fåtal, men som påverkar och inspirerar andra. Det var inte nio domare i USA:s Högsta domstol som 2003 avskaffade den sista lagen som kriminaliserade sex mellan personer av samma kön, skriver hon. Det handlade om en samhällsförändring på djupet som var resultatet av många människors kamp och som högsta domstolen samtyckte till. Hon påminner om att det bara är några decennier sedan som vi inte ens hade ord för saker som hatbrott, våld i nära relationer, homofobi, sexuella trakasserier. Att uppleva sig själv som icke-binär är inget nytt i mänsklighetens historia, men att begreppet nu finns, och att ett pronomen finns i form av hen, det är ett resultat av hbtqi-rörelsens arbete.
År 2003 såg vi också den största globala antikrigsrörelsen som jorden någonsin skådat. Uppemot 30 miljoner människor demonstrerade på alla kontinenter 15 februari 2003. Den globala fredsrörelsen förhindrade inte USA:s krig mot Irak. Var den då ett nederlag? Solnit pekar på hur regeringarna i USA och Storbritannien blev alltmer isolerade på grund av att antikrigsprotesterna pressade regeringar att ta avstånd. Inga irakiska liv räddades, men det krig som blev var inte det krig president Bush och premiärminister Blair ville ha. Demonstrationen påverkade den globala medvetenheten om vad krig innebär och ifrågasatte på ett helt nytt sätt de lögner som makthavare i alla tider använt för att motivera krigshandlingar. I dettas fall att Iraks regim hade massförstörelsevapen och hade kopplingar till al-Qaida.
Media och makthavare vill heller aldrig erkänna hur protester har förhindrat försämringar, eller gjort dem mindre dåliga eller åtminstone bromsat en negativ utveckling. Solnit pekar på att det är något vi själva måste berätta om och att det är sällan segrar är totala, men att de ändå inte är betydelselösa. Konsekvenserna kanske inte heller syns förrän åratal eller decennier senare. Ett nutida exempel är Teslastrejken som nyligen avslutats. Har den kampen varit bortkastad, liksom alla uppoffringar den inneburit? Eller har den gjort andra anti-fackliga företag mer tveksamma till att etablera sig i Sverige? Hur kommer de som deltog i strejken och alla vi som stödde den och följde den på avstånd tänka och utvärdera den? Vi kan inte säkert veta.
Att berätta och påminna oss om hur motstånd föder motstånd och ger resultat är viktigare än någonsin idag när läget är mörkare än när boken skrevs. Vi behöver basunera ut från gator och torg alla exempel på detta. Klimatrörelsen som startade av Greta Thunbergs ensamma sittstrejk utanför riksdagen, det globala motståndet mot Israels folkmord på Gaza som inte förhindrat den katastrof som nu råder där, men som i grunden förändrat synen på den israeliska regimen, även inne i Israel. Ett annat exempel är de protester mot gruvetableringar som spridit sig över hela Sverige och som i många fall förhindrat att en gruva startats.
I forskaren Daniels Fjellborgs doktorsavhandling framgår faktiskt att inga nya gruvor har lyckats etablera sig på platser där det funnits ett lokalt motstånd. Vågen av reaktion, där tidigare segrar nu hotas och där reformer rullas tillbaka, påminner oss också om att inga segrar är för evigt givna så länge vi lever i en kapitalistisk värld där de som har den makten inte skyr några medel om deras ekonomiska intressen hotas.
”Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara, tror jag”, skrev författaren Virginia Woolf i sin dagbok under första världskriget, enligt Solnit. Om man läser det som att framtiden alltid är oviss och att den därför alltid går att påverka, så inger det i alla fall mig hopp.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.