Zelayas linje att sätta sitt lit till diplomatiska förhandlingar har lett till ett misslyckande och det är oklart om det folkliga motståndet orkar samla sig igen på kort sikt till en massiv valbojkott.Zelaya avsattes i en kupp den 28 juni av militären och Högsta Domstolen. Kongressen gjorde sitt genom att utse Micheletti, kongressens talman, till ny president. Kuppen genomfördes samma dag som Zelaya hade utlyst en icke bindande folkomröstning. Frågan som skulle ställas var om folket var för att utlysa ett val till en konstituerande församling för att ändra landets grundlag.
Som förevändning använde kuppmakarna att grundlagen förbjuder en president att förespråka ändring av grundlagen för att tillåta omval, även om Zelaya aldrig sagt sig vara för att omväljas.
Vad kuppen egentligen handlade om var missnöjet hos landets elit mot att Zelaya började genomföra reformer som gick emot dess intressen.
Zelaya är en rik jordägare och blev vald till president i slutet av 2005 som representant för Liberala Partiet, samma parti som Micheletti är medlem i. Under 2007 började han närma sig Venezuelas regering och ansökte senare om anslutning av Honduras till ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas).
Zelaya genomförde bland annat en höjning av minimilönen och sänkte priset på bränsle genom att ansluta sig Petrocaribe (genom vilket Venezu-ela säljer olja under världsmarknadspriset till länder i Latinamerika och Karibien).
Allt detta fick landets elit att resa ragg. Honduras är ett land där den styrande klicken traditionellt har ställt sig på USA-imperialismens sida. Landet har använts som bas för högerkrafter som kämpat mot antiimperia- listiska rörelser. Högergerillan Contras, som stred mot sandinistregeringen i Nicaragua, var baserad i Hondu- ras. Landet är väldigt fattigt och 10 familjer kontrollerar 90 procent av ekonomin.
Trots Zelayas reformer var det långt ifrån fråga om en vänsterregering. Till BBC i Brasilien sa han att hans inspiration var Lulas regering Brasilien snarare än Chávez i Venezuela. ”I Honduras har vi en social liberalism. Inte socialism”, sa han.
Hans bakgrund och politik präglade hans inställning till det folkliga motståndet mot kuppen. Direkt efter kuppen startade massprotester, inklusive en generalstrejk, samordnade av ”Nationella motståndsfronten mot statskuppen”, som samlade fackföreningar, vänsterorganisationer och sociala rörelser. Motståndet nådde en höjdpunkt när Zelaya lyckades smyga sig tillbaka in i landet den 21 september, då han sökte skydd på Brasiliens ambassad.
Zelaya själv såg dock den folkliga mobiliseringen som ett hjälpmedel till vad han ansåg var huvudvapnet, diplomatiska förhandlingar. Det är sant att kuppmakarna blev snabbt isolerade, då alla regeringar i kontinenten fördömde att han avsattes – men USA spelade en tvetydlig roll ända från början, och resultatet av det ser vi nu.
USA erkände aldrig Michelettis regering, men vägrade att beteckna det som en kuppregering. Enligt USA:s lagstiftning skulle Obamas regering tvingas till sanktioner i detta fall.
Obama genomförde vissa mindre sanktioner, samtidigt som han betonade att parterna måste förhandla.
Avtalet som till slut slöts den 30 oktober, blev av först efter ett direkt ingripande av Thomas Shannon, Washingtons utsände. Avtalet var en kapitulation på nästan alla punkter från Zelayas sida och återspeglade att motståndet, efter månader av protester, hade mattats av. Avtalet svek två av Motståndsfrontens huvudkrav: Frågan om den konstituerande församlingen och frågan om bestraffning av kuppmakarna. Zelaya för- band sig att inte ta upp frågan om en konstituerande församling, ”direkt eller indirekt”. Kuppmakarna skulle inte bara förbli odömda, de skulle vara kvar vid makten. Regeringsmakten skulle delas, budgeten skulle vara den som Michelettiregeringen antog. De väpnade styrkorna skulle inte lyda under presidenten fram till valet, utan under Högsta Domstolen (dessutom är det armén som sköter valet!). Även den viktigaste frågan, Zelayas återinsättande, förblev oklar. Avtalet talade om en ”försoningsregering” och om att kongressen skulle rösta om att återinsätta Zelaya, efter att ha rådfrågat Högsta Domstolen och andra organ som kongressen ansåg lämpliga. Avtalet stiftade en dealine för ”försoningsregeringen” den 5 november, men inte för Zelayas återinsättande. Kongressen, som inte hade några problem med att sammanträda en söndagmorgon, den 28 juni, för att avsätta Zelaya, har hittills inte röstat om hans återinsättande. I stället tillkännagav Micheletti ensidigt tillsättandet av en försoningsregering.
Zelaya vägrade att acceptera detta och förklarade avtalet dött. Thomas Shannon gjorde dock klart att avtalet i sig var tillräckligt för att USA nu ska erkänna valen den 29 november. USA har nu återupptagit de formella relationerna och har börjat häva de få sanktioner som genomfördes.
Zelaya gick in i USA diplomatiska fälla. Även om Motståndsfronten deklarerat att den inte kommer att erkänna valet (som kommer att ske helt under kuppmakarnas kontroll) och dess främste presidentkandidat, fackföreningsledaren Carlos H Reyes dragit sig ur valet, är det oklart om rörel- sen har kraft nog att organisera en verksam valbojkott.
De andra latinamerikanska regeringarna, med Brasilien i spetsen, har hittills behållit kravet att Zelaya måste återinsättas för att de ska erkänna valen, men det är osannolikt att de kommer att upprätthålla detta efteråt.
Motståndsrörelsen måste dra lärdomarna av det som hänt. Arbetar-na måste lita till sin egen styrka, inte sätta sin tillit till diplomatiska förhandlingar. I den mån som förhandlingarna gav framgångar var det för att rörelsen tryckte på. Det var dock fråga om en förhalningstaktik för att trötta ut rörelsen. Motståndsfronten måste nu samla kraft för att fortsätta motståndet mot den nya regeringen, som troligtvis kommer att ledas av högerpartiet Nationella Partiets kandidat, Pepe Lobo. Denna kamp måste koppla ihop kravet på en konstituerande församling med kampen för verkliga reformer och ett slut på det ruttna kapitalistiska systemet i landet.
Marcus Kollbrunner
