Bangs penna vass också som film

2008-05-21 16:19:39




DOKUMENTÄR
Titel: Bang och världshistorien.
Regi: Maj Wechselman.
”Jag gör allting för mycket” skrev Barbro Alving i en dagboksanteckning. Det var innan hon blivit krigsrapportör, ensamstående mamma och sambo med en annan kvinna. Var man kvinna på tjugotalet var det nämligen inte svårt att vara ”för mycket”. Det räckte med att man inte gick med på att leva i skuggan av sin man som maka och mor. Och något sådant var Barbro Alving inte intresserad av.

Den har funnits att se på ­biograferna sedan i mars, Maj Wechselmanns dokumentär Bang och världshistorien. När jag går in i salongen en regnig majtorsdag har jag bara sällskap av två personer. Det är synd, för det är en film man gärna ropar ”gå och se!” om.
Bildmässigt bygger dokumentären om journalisten Barbro Alving (1909-1987) på ett mischmasch av arkivbilder och -filmer från det gångna seklet.
Barbro själv finns inte fångad på överdrivet många av dem – det ­gäller särskilt filmerna. Vad som däremot finns är mängder med skriftligt material, och det är utdrag ur artiklar, reportage och framförallt ­dagböcker som utgör dokumentärens stomme.

Barbro Alving inledde sin journalistkarriär 1928 på veckotidningen Idun, ”För kvinnan och hemmet”, en slags den tidens Hänt i veckan som bevakade sommarnöjen och kungahus. Barbro var missnöjd. Hon drömde om att vara flygande ­reporter – och då med ett större upptagnings­område än sommarkolonierna i Stockholms skärgård.
Hon lyckades få in en fot på Dagens Nyheter, ett som hon själv uttryckte det ”liberal-ljumt blad utan patos”. Men om hon inte själv hade bestämt sig för att ”resa utomlands ett tag”, hade hon troligen aldrig gått till historien som korrespondenten som gav de mest levande, medkännande skildringarna av krigets och na­zismens fasor. Denna första resa utomlands gick till Berlin och det OS som blev ett propagandaspektakel för Hitlers nazistregim.
Rapporteringen blev hennes genombrott, och satte tonen för hennes personliga reportagestil: vid Hitlers ankomst noterade hon att hela stadion förvandlades till en igelkott av utsträckta armar och hon uppmärksammade vilka nationer som valde att göra denna märkliga Hitlerhälsning under inmarschen – och raljerade över dem.
Att Barbro Alving under signatu­ren Bang blev älskad av läsarna betydde inte att DN-redaktionen lät henne glida fram på en räkmacka över världen. Istället tvingades hon ofta att finansiera sina resor själv – och blev svårt skuldsatt på kuppen.

När Bang rapporterade från spanska inbördeskriget 1936-37, avsvor sig tidningen allt ansvar. Till sin far skrev hon att han inte behövde oroa sig: ”de släpper inte ut mig för att jag är dam, så jag tänker inte ge mig ut i något kulregn.” – men i inbördeskrigets Spanien var kulregn svåra att undvika. I sina rapporter slog Bang fast att det inte ­existerade något frontkrig: Det var civilbefolk­ningen som bombades, hon visste det för att hon var där, hon såg ”dessa spanska trasiga kvinnokläder som inte har någonting med kriget att göra” när människor grävde efter överlevande i städernas ruiner.
I Europa närmade sig ­världskriget och Barbro Alvings penna var vassare än många andras. När Chamber­lain hyllades för att ha räddat freden, genomskådade hon honom i sin dagbok och skrev att det väl inte är någon bedrift att kapitulera på ­samtliga punkter och undvika krig genom att gå med på allt vad motparten kräver. Sedan kom kriget – men Bang hade precis blivit mor. Fadern ville inte veta av vare sig henne eller dottern Ruffa. Följaktligen var Barbro ensamstående.
Hon var lycklig över dottern, men rastlösheten vek inte undan: ”Att gå här hemma medan gamla reportageteamet provar gasmasker i Prag”.
När Ruffa tog sina första steg befann sig följaktligen Bang i Finland, där vinterkriget inleddes. En kedjerökande dam i byxor skymtas på journalfilmerna när hon samtalar med soldaterna ute i de finska skogarna, iklädd vit kamouflagepäls.
Sedan anföll tyskarna Norge, och Bang var där. Man kan därför säga att mötet med Loyse Siöcrona kom minst sagt lägligt – även om det inte var okomplicerat. För Barbro, som annars inte verkade gömma undan eller hymla med någonting i sitt liv, var det med Loyse så känsligt att hon till och med lät bli att nämna henne vid namn i sin dagbok. Loyse flyttade in och det må ha varit kontroversiellt, men troligen en räddande trygghet för Ruffa, som nu med en extramor kunde vinka av sin rastlösa riktiga mor till New York, dit Bang reste på lånade pengar och med DN:s ”antivälsignelse”.
År 1947 gav sig Bang ut på en lång Asienodyssé. Hon gav de svenska läsarna inträngande reportage från sina möten med ett utblottat Kina, ett Indonesien där Holland gjorde ett sista väpnat försök att återupprätta sin koloni och en Gandhi som uppgivet såg Indien störtas djupare in i våld och splittring.

Hon besökte också Hiroshima två år efter bomben, vilket troligen lade grunden till att hon blev den energiska ”antibombaktivist” hon blev när hon återvände till Sverige. År 1955 hade hennes avsky mot försvaret blivit så starkt att hon ­vägrade att göra civilförsvarstjänst. Det kostade henne en månad i Långholmens fängelse. Dagen efter att domen mot henne föll, skrev DN:s chefredaktör Herbert Tingsten en artikel med rubriken ”Atomvapen brådskar”. Det blev droppen för Bang. Hon sade upp sig.
Som genom en ödets ironi återanställdes hon på veckotidningen Idun när hon frisläpptes, men den här gången på något annorlunda villkor: hon fick resa mycket friare och den här gången fick hon betalt för resor­na.
Damtidning eller ej – Barbro kompromissade inte med viljan att besöka oroshärdar: år 1967 åkte hon till Vietnam.
Jag kan tänka mig få andra journalister från förra seklet som gjort sig lika förtjänta av en egen ­dokumentär som Bang. Hon bjuder biopubliken på en spektakulär livshistoria och kan kanske inskärpa en erfarenhet eller två i dagens journalistkår om vad det innebär att rapportera verkligheten sådan den är och inte sådan makten vill få den att verka.
Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!