Berlinmurens fall – vad hände i DDR?

2009-11-11 16:26:06




Berlinmuren används idag som ett slagträ i debatten mot socialismen, inte minst då kapitalismen befinner sig i en djup strukturell kris.
Peter Wolodarski från Dagens Nyheter skriver i en ledare att ”det kommunistiska experimentet visade hur snabbt det går att rasera till synes stabila institutioner” (Dagens Nyheter den 8 november 2009).
Det var emellertid inte kommunis­men eller socialismen som föll i DDR och Östeuropa. DDR regerades av en totalitär och byråkratisk regim som var del av det stalinistiska block som uppstod efter andra världskrigets slut 1945. Stalinismen uppstod i Sovjetunionen åren efter den ryska revolutionen 1917, främst som en följd av landets isolering i kombination med dess eftersatta ekonomi och fattigdom. Detta ledde till en ­planekonomi som styrdes av en elitistisk byråkrati och inte av arbetardemokrati, vilket Marx och Lenin hade förklarat är ett absolut villkor för verklig socialism.
Den planerade ekonomin gjorde det ändå möjligt för Sovjetunionen att gå ekonomiskt framåt på 1930-talet, samtidigt som kapitalismen befann sig i en djup kris.
Nazitysklands nederlag och den sovjetiska arméns kontroll av Östeuropa gjorde det möjligt för stalinismnen att expandera geografiskt efter andra världskrigets slut.
I Tyskland fanns det efter andra världskriget inte några ”stabila institu-tioner” utan landet var förstört av nazism och krig, delat i östlig under sov- jetisk samt västlig sektor under amerikansk, brittisk och fransk kontroll.
Berlin som huvudstad låg i den ös­tra sektorn, men Berlin var i sin tur också en delad stad.
Det fanns starka socialistiska stämningar i hela landet som samtliga segrarmakter fruktade. I östra Tyskland fanns också lokala arbetarråd, men de förtrampades av stalinisterna. Efter att förbundsrepubliken hade grundats i väst i maj 1949, grundades även DDR i öst fem månader senare. Precis som i Sovjetunionen bekämpa­des alla former av arbetarnas självständiga organisering och kontroll.
Leo Trotskij, en av den ryska revo-lutionens viktigaste ledare, skrev re­dan 1935 att detta skulle komma att bli ett hinder för att kunna vidareutveckla ekonomin: ”I en nationaliserad ekonomi kräver kvalitet en producenternas och konsumenternas demokrati, frihet att kritisera och ta initiativ – villkor, som är oförenliga med en totalitär regims fruktan, lögner och smicker”.

Den byråkratiska diktaturen blev tydlig i DDR redan efter några år. Återuppbyggandet i öst satsades efter stalinistisk modell framförallt på den tunga industrin, med brist på livsmedel och konsumtionsvaror som följd. Dessutom skickades många DDR-producerade varor och maskiner till Sovjet som krigsskadestånd.
År 1953 gick 370 000 östtyska arbetare i strejk mot prishöjningar och den påtvingade höjningen av produktionsstakten och för demokratisering av samhället. Efter att upproret hade slagits ned lämnade allt fler människor DDR.
År 1961 byggdes slutligen muren mellan östra och västra Berlin, men utvecklingen mot en kris i landet kun­de inte stoppas av en mur.
Utvecklingen i andra östeuropeis-ka länder som Tjeckoslovakien och Ungern spelade en viktig roll för att ge självförtroende till oppositionella krafter i DDR.
I Polen abdikerade den stalinistis­ka regimen våren 1989 och den fackli-ga rörelsen Solidarnosc (Solidaritet), som tidigare hade organiserat flera masstrejker, kom med i regeringen. Runt om i Östeuropa och även i Sovjet växte protesterna mot de styrande.

I de så kallade kommunalvalen i  DDR den 7 maj 1989 fick den officiella enhetslistan 98,77 procent, men valobservatörer som arbetade i hemlighet gissade att 10 till 20 procent ha­de röstat annorlunda.
Det uppenbara valfusket bidrog starkt till att den upproriska stämningen följdes av aktiviteter.
Under sommaren 1989 började en massflykt från DDR till västra Tyskland via Ungern och Tjeckoslovakien.
Möten hölls vid kyrkorna och i Leipzig inleddes måndagsdemonstrationerna. Det fanns en rädsla för att protesterna skulle slås ned våldsamt som i Kina, men ändå ökade antalet deltagandet snabbt från vecka till vecka.
Den 4 september demonstrerade exempelvis 1 200 människor, den 2 oktober 20 000 och den 6 november 400 000 människor.
På demonstrationen den 25 september, med 8 000 deltagare, ändrades för första gången huvudparollen från ”Wir wollen raus” (Vi vill ut) till ”Wir bleiben hier” (Vi stannar här).
”Wir sind das folk” (Vi är folket), ropades det på gatorna. Det fanns en enorm ilska mot byråkratins privilegi­er. Inga krav framfördes vid den tidpunkten som avsåg en rekonstruktion av kapitalismen i DDR, utan kraven gällde grundläggande demokratiska rättigheter, framförallt frihet att resa utomlands och pressfrihet. Mycket handlade om viljan att själv kunna påverka och utforma sitt liv och landets utveckling.

I september började oppositionen att organisera sig i flera olika före­ningar och partier. Socialdemokrater­na, SDP, var det enda partiet som från första början stod för marknadsekonomi, om än inte för en kapitalistisk återförening. Alla andra satsade mer eller mindre tydligt på en demokratisering av det bestående systemet. Demokratischer Aufbruch (Demokra- tiskt uppbrott) till exempel, som sena-re skulle komma att ingå i Kristdemo­kraterna (CDU), krävde ”en socialis- tisk samhällsorganisering på demokratisk grund”. Neues Forum (Nytt forum), som grundades som en medborgarrättsrörelse och som blev den mest inflytelserika rörelsen, hade inget egentligt program utan uppmanade till en ”demokratisk dialog”.

Regimen försökte till en början att låtsas som om ingenting hänt – men de styrande var splittrade: en falang, runt Egon Krenz, ville försöka reformera stalinismen, medan den andra, runt parti- och regeringschefen Erich Honecker, ville fortsätta som förut.
Inför 40-årsdagen av DDR:s grundande den 7 oktober stegrades repressionen.
Rene Henze, nu medlem i RS:s tyska systerparti SAV, hörde till de ungdomar som sedan kommunvalet den 7 maj träffades den 7:e varje må­nad på Alexanderplats i Berlin för att med visselpipor och slagord proteste-ra mot valfusket.
Den 7 oktober blev deras protest till något annat: ”När demonstrationen snabbt växte till 10 000 slog polisen till. Men man kände på en gång att de inte var förberedda… Först vid slutet av demonstrationen gick man till hårt angrepp och då framför allt med tillkallade Stasitrupper (Stasi var DDR:s säkerhetstjänst)”.
Samma dag demonstrerade 40 000 i Dresden och 20 000 i Leipzig.
Regimen gjorde reträtter och gav löften om kompromisser för att om möjligt sitta kvar.
Den 17 oktober blev Erich Honecker utbytt och pressfrihet infördes. Samma dag lämnade 7 000 arbe- tare på en maskinfabrik nära Berlin de statliga fackförbunden för att bilda o­beroende fack.
Eftergifterna visade endast hur bräcklig statsapparaten var och stoppade inte rörelsen. Tvärtom spred sig demonstrationerna till hela landet. Samtidigt politiserades befolkningen och många olika frågor togs upp av olika gräsrotsinitiativ.
Antje Zander, idag kommunfullmäktigeledamot för SAV i Berlin, som då studerade på universitet i Östberlin berättar om hösten 1989: ”Nä­stan varje dag anordnades det möten. Människorna diskuterade hur man skulle fortsätta. Jag minns stormöten på universitet, där det krävdes oberoende studentföreträdare och studenttidningar men även fri tillgång till bi- bliotek. Ur detta uppstod studerande­rådet”.

Den fjärde november samlades mellan en halv och en miljon människor i Berlin i en gigantisk demonstra­tion. Den inleddes med orden: ”Det här är ingen manifestation, utan en massdemonstration för socialism”.
Den 9 november öppnades slutligen Berlinmuren.
Gesine Lötsch, parlamentsledamot för Die Linke (Vänstern) säger till Dagens Nyheter 20 år senare att: ”Jag förstod direkt att det var slutet. DDR kunde bara existera med mu­ren”. Faktum är dock att det inte heller efter murens fall fanns någon klar majo­ritet för en tysk återförening. Massde­monstrationerna fortsatte. Det kom även till elevstrejker som ledde till att lördagsundervisningen i skolan avskaffades.
Efter murens fall blev det politiska vakuumet tydligt. Det fanns inget par-ti som hade en strategi för att lösa den ekonomiska krisen och utveckla kampen till att lägga den politiska makten i arbetarnas händer. Det fanns några lokala arbetarråd, exempelvis i maskinfabriken Bergman-Borsig i Berlin-Pankow, på flera stora fabriker i Leipzig och på Klinikum (ett sjukhus) i Rostock. Men tyvärr fanns det ingen större organisation som hade något program för att utveckla och binda samman de olika arbetarråden.
Det statsbärande stalinistiska partiet SED försökte behålla kontrollen genom att bjuda in till ”rundabords-möten”, möten som genomfördes med syftet att hitta en kompromiss mellan de styrande och olika medbor­garrörelser.
Det fanns dock ingen organiserad masskraft som kunde visa på vägen framåt.

Sönderfallet och det maktvakuum som uppstått i Östtyskland utnyttjades av Västtysklands dåvarande regeringschef, kristdemokraten Helmut Kohl. Den 28 november presenterade han ett tiopunktsprogram för en tysk återförening. Utan ett demokratiskt och socialistiskt alternativ kom Kohls program att framstå som det enda alternativet.
Många av de gamla SED-funktionärerna och direktörerna hade heller inte några problem med att samarbeta med de västtyska storbolag som väntade på att få plocka russinen ur ka­kan. Det fanns också en politisk för- virring bland arbetarna. Många hade illusioner om att bildandet av aktiebo­lag skulle ge medbestämmande. Samtidigt blev människor medvetna om de stora skillnaderna i levnadsstandard mellan öst och väst. Dessutom blev omfattningen av DDR:s ekonomiska bankrutt allt tydligare.

I det sista parlamentsval som genomfördes i DDR i mars 1990, fanns det inte ett enda parti som var emot Tysklands återförening och marknadsekonomin, som kapitalism kallades. Inte heller SED, som bytt namn till PDS, motsatte sig kursen. (PDS har idag ersatts av Die Linke, Vänstern, efter sammanslagningen med WASG.)
Den 1 juli 1990 genomfördes en valutaunion med en växelkurs på 1:1 mellan DDR-mark och västtyska D-mark.
Den 3 oktober 1990 upphörde DDR att existera och uppgick i förbundsrepubliken Tyskland. Därmed var återföreningen på kapitalistisk grund ett faktum.
Återföreningen innebar slutfasen i den utveckling som ledde till stalinismens sammanbrott i Östeuropa och Sovjetunionen.
Stalinismens kollaps hälsades som stor ideologisk och politisk triumf för den globala kapitalismen. Kapitalisterna tvekade heller inte att utnyttja  händelserna 1989-90 och globalt gick man till attack mot arbetarnas löner och villkor.
Med återföreningen sattes en gigantisk privatiserings- och avindustria­liseringsprocess igång.
Efter den 1 juli 1990 upplevde öst­ra Tyskland den snabbaste ekonomis­ka nedgång som någonsin ägt rum i ett industriland.
Från juni 1990 rasade industriproduktionen till att 1991 bara vara en tredjedel av vad den hade varit 1989. Arbetslösheten steg från nästan noll procent i början av 1990 till 30 procent i slutet av 1991.
År 1992 var östra Tysklands andel av Tysklands BNP (den sammanlagda produktionen av varor och tjänster) ynka 3,4 procent.

Helmut Kohl lovade år 1991 att ”inom tre till fem år” skulle östra Tyskland vara ett ”blomstrande landskap”. Men arbetslösheten är fortfarande dubbelt så stor i östra som i västra Tyskland och lönerna i öst motsvarar ungefär 67 procent av lönerna i väst.
Östra Tyskland blev inget ”blom­strande landskap” och nu växer klyftan mellan öst och väst igen.
Det finns inte någon större sympati för DDR-regimen eller stalinismen. Däremot anser 57 procent av människorna i östra och 45 procent i västra Tyskland att socialism i grunden är ”en bra idé”.

Kapitalismen har inte kunnat byg­ga upp landet igen, trots den enorma summan av 1 600 miljarder euro (16 000 miljarder kronor) som pumpades in i östra Tyskland.
Idag är östra Tysklands andel av den totala BNP bara 10 procent. Den industri som finns är koncentrerad till den södra delen av det forna DDR. Andra delar av landet är tömda på människor. Sedan 1990 har 2 miljoner människor lämnat östra Tyskland. Det är framförallt de unga och kvinnorna som utvandrar, de gamla stannar kvar.
Stalinismen hade inget med socialism att göra. Den var en ful karikatyr av socialismen och en demokratiskt planerad ekonomi som kapitalister kunde använda mot verkliga socialister och mot arbetarkamp.
Idag, nära 20 år efter stalinismens fall, finns det ett växande globalt missnöje med kapitalismen. Bara 11 procent av närmare 30 000 tillfrågade i en undersökning i 27 länder anser att den fria marknadskapitalismen funge­rar väl, enligt en färsk opinionsundersökning av brittiska BBC har gjort.
Tjugo år efter Berlinmurens fall är kampen för demokratisk socialism mer aktuell än någonsin.
Katja Raetz

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!