Ser vi möjligtvis slutet på Silvio Berlusconis era? Han utmanas från alla håll, från ar- betarna på gatan, från det ekonomiska systemet och från delar av sin egen regering – men han vägrar att ge upp.”Berlusconi kan halta vidare en månad eller så, men maktbalansen är inte längre till hans fördel, sa chefen för ett italienskt opinionsinstitut” (DN den 15 november).
Berlusconis parti Forza Italia gick samman med fascisten Gianfranco Finis parti och bildade år 2009 ett nytt: Frihetens Folk. I 16 år har Berlusconi och Fini samarbetat i olika konstellationer. För några veckor sedan sprack det hela. Fini bildade återigen ett nytt parti, ”Framtid och frihet för Italien”, och tog sina ministrar ur regeringen. Nu hoppas Berlusconi på nyval och på att kunna bilda en ny regering med hjälp av högerpartiet Lega Nord.
Miljardären Berlusconi (en av världens rikaste män) är van vid att kunna styra allt, till och med över lagarna för att undvika åtal och fällande domar – men nu kanske det inte går längre. Ekonomin är körd i botten och stagnerade redan innan finanskrisen bröt ut. BNP för 2010 beräknas bli skrala 1,1 procent.
Oppositionen är splittrad, men den verkliga oppositionen finns på gatan. Den 16 oktober demonstrerade tiotusentals arbetare och studenter i Rom mot nedskärningar och nya arbets(o)rättsliga lagar. 3 miljarder euro (30 miljarder kronor) ska skäras bort från universitetens budgetar fram till 2012. Sedan terminsstarten vägrar hälften av landets 20 000 assistent-professorer att undervisa på icke obligatoriska lektioner i protest.
Det var FIOM, metallarbetarfacket, som arrangerade jättedemonstrationen. FIOM befinner sig samtidigt i strid med biltillverkaren Fiat, som vill ha igenom flexiblare arbetsvillkor och som hotar med att lägga ner fabriken Pomigliano utanför Neapel för att få sin vilja igenom.
Marco Veruggio, från RS systerparti ControCorrente i Italien, pekar på FIOM:s samlande kraft, att fackförbundet har lyckats ena alla grupper från olika yrkesgrupper till ungdomar och sociala rörelser, samt kämpar för offentligt ägt vatten. FIOM har spelat en politiskt samlande roll i ett läge där vänstern inte gör något. Man vägrar att utlysa de protester som skulle kunna fälla Berlusconi. Istället sitter vänstern snällt stilla i båten i hopp om att PD, Socialdemokraterna, ska acceptera dem som samarbetspartner.
Silvio Berlusconi liknar allt mer en despot som bara kör på rakt fram utan att bry sig om skandalerna som kantar vägen. Den senaste är domen mot Dell’Utri, den man som har byggt upp både Berlusconis reklambolag och parti, där Dell’Utri beskrivs som en medlare mellan Berlusconi och den sicilianska maffian på 1970-talet.
Kristina Kappelin skriver i boken Berlusconi – italienaren om hur sexismen och manschauvinismen varit bärande strategier i despotens maktbyg- ge. Lättklädda kvinnor som rena objekt och utsmyckning var en grundbult när tv-imperiet upprättades och konceptet flyttades sedan över till politikens område. Från Berlusconis skan- dalösa fester med minderåriga tjejer rapporteras det om att de alltid startar med att deltagarna måste titta på ändlöst långa filmer med premiärministern i sällskap med världens mäktigas- te ledare.
Berlusconi har förberett för sina motgångar väl. Vallagen han lät stifta 2005 ger automatiskt det största partiet (eller den största koalitionen) 55 procent av platserna i under- huset. Detta gör att han själv är förvissad om att kunna fortsätta inneha makten.
Kanske kan de parlamentariska hindren också göra att illusionerna om parlamentarismen skingras lite lättare. Despoten har skaffat sig så mycket ekonomisk, politisk, juridisk och kulturell makt att det kan komma att krävas en folklig resning, massornas egna deltagande, för att på riktigt spola bort vanvettet från banan.
Elin Gauffin
