foto: Pressbild
Black Panther är ett stycke fantastisk filmkonst som kan inspirera många, särskilt färgade ungdomar, att lära sig mer om svart och afrikansk historia i sina hemländer och utomlands.
(Artikeln innehåller många spoilrar om filmens handling) För de som går på bio ofta är februari normalt sett en ganska tom månad eftersom det är då Hollywood släpper filmer som man inte tror ska dra in särskilt mycket pengar. Men den storstilade lanseringen och hajpen kring Disney/Marvel Cinematic Universes (MCU) film Black Panther följdes av en publiksuccé och filmen har slagit nästan alla tänkbara rekord.
Black Panther tillfredsställer inte bara törsten hos den hårda kärnan av Black Panther och MCU-fansen som har väntat i åratal på denna film. För det svarta Amerika och den afrikanska diasporan är filmen ett tydligt politiskt, socialt och kulturellt avtryck. Den visar att faktabaserade såväl som påhittade berättelser med svarta personer i centrum är betydelsefulla och möjliga att finansiera.
Figuren Black Panther föddes under de radikala och upproriska åren på 1960-talet. 1966 var ett år av omfattande kamp och det år när det ursprungliga Black Panther Party grundades i Lowndes County, Alabama. Det utmanade Demokraternas inriktning mot segregation, politiskt och i val.
I oktober 1966 bildades Black Panther Party for Self-Defence (för självförsvar) i Oakland, Kalifornien. Dess syfte var att utmana polisvåldet och rasismen mot den svarta befolkningen. Samtidigt var detta en tid när den amerikanska säkerhetstjänsten CIA var inblandad i att störta regeringar i afrikanska länder som frigjort sig från de tidigare kolonialmakterna. Ett exempel är störtandet av Kwame Nkrumahs panafrikanska regering i Ghana 1966.
Stan Lee och Jack Kirby, som arbetade för Marvel, var mycket medvetna om den tidens globala trender och händelser. Juli 1966, i nummer fyra av serietidningen Fantastic Four, sprang Black Panther/King T’Challa för första gången över sidorna. Stan Lee och Jack Kirby etablerade en afrikansk superhjälte som också var kung i ett fiktivt land i östra Afrika söder om Sahara kallat Wakanda. Detta var oerhört nyskapande.
Wakanda var unikt eftersom det inte hade koloniserats av de europeiska kolonialmakterna. Detta samtidigt som den verkliga bilden var att de afrikanska nationernas naturresurser, arbetskraft, marktillgångar och framtidsmöjligheter hade exploaterats under lång tid. Grunden för Wakandas styrka är de värdefulla tillgångarna av den fiktiva metallen vibranium, som har lagt grunden för landets tekniska, vetenskapliga, ekonomiska och kulturella utveckling. Under Black Panthers 52-åriga historia har karaktären och serietidningen styrts av olika personer som har tillfört olika koncept och ideologiska inramningar till Black Panthers universum. Filmen är en sammanvävning av denna historia, med en ny spännande infallsvinkel.
Black Panther har regisserats av den meriterade regissören och manusförfattaren Ryan Coogler, som har regiserat filmerna Fruitvale Station och Creed. I båda dessa filmer spelade Michael B Jordan en huvudroll. Här spelar Jordan en nyckelroll som ärkeskurken Erik ”Killmonger” Stevens. Rollistan är en topplista av svarta skådespelare som Chadwick Boseman i rollen som King T’Challa/Black Panther.
Filmen är en stark visuell upplevelse med rötterna i Afrofuturism, som kombinerar afrikansk mytologi med teknologi och science fiction. I en tid när Hollywood och hela samhället är under #metoo:s påverkan är de kvinnliga karaktärerna som Lupita Nyong’os (Nakia), Danai Guriras (General Okoye) och hela den kvinnliga kungliga livvakten beskrivna som tuffa och starka.
Filmen börjar med King T’Chakas död och prins T’Challas tillträde på tronen. Han försöker se till att Wakanda går under radarn för resten av världen och skydda befolkningen från den skurkaktiga och rasistiska Ulysses Klaue, som spelas av Andy Serkis. Vi får inblickar i T’Chaka/Black Panthers svagheter och hans yngre bror Prince N’Jobus död i Oakland 1992.
1992 var ett betydelsefullt år. Mellan den 31 mars och 4 april 1992 exploderade USA i upplopp sedan poliser hade frikänts för att ha misshandlat Rodney King, en svart man vars bil de hade stoppat den 3 mars 1991. Det fanns en tydlig brist på ett revolutionärt ledarskap i de svarta områdena efter tolv år av kontrarevolution under Reagan och Bush. Stalinismen hade kollapsat och den globala kapitalismen var triumfatorisk vid den här tidpunkten när Clinton-Goreadministrationen just hade tillträtt.
Malcolm X idéer mötte förnyat intresse liksom Black Panther Party, och politiskt medveten rap och hiphop dominerade musikscenen. I filmen finns det affischer med Public Enemy och Huey P Newton, en av Black Pantherpartiets grundare, på väggarna i N’Jobus lägenhet.
Prince N’Jobu drog riktiga slutsatser särskilt när det gäller att Wakanda inte engagerade sig i den globala kampen mot förtryck och exploatering, där de skulle ha kunnat använda sina resurser för att stoppa detta. Däremot gör N’Jobu ett misstag när han söker ett samarbete med Klaue för att stjäla vibranium från Wakanda för att tillverka vapen som ska spridas världen över för att inleda ett uppror. Bristen på politisk analys och program gör att N’Jobu trots hedervärda avsikter sätter sitt hopp till gerillakrigföring och sluter ett avtal med en brutal fiende till Wakanda.
Killmonger, som spelas av Michael B Jordan, står i centrum för filmens filosofiska och politiska frågor, men återspeglar också de verkliga striderna och erfarenheterna hos den svarta befolkningen i Amerika.
Killmonger har en utbildning från MIT (Massachusetts Institute of Technology, ett amerikanskt universitet med högt anseende). Han är expert på specialuppdrag och har deltagit i strider i Afganistan, Irak och Afrika – en mördarmaskin utbildad av den amerikanska militären. Han använder denna stridskunskap och sin livserfarenhet i Oakland för striden mot det tyranni som svarta människor runt om i världen har varit utsatta för.
När han kommer till Wakanda och redovisar sin kungliga härkomst, som son till N’Jobu, blir han utstött. Men Killmonger utmanar T’Challas position på tronen och besegrar honom, och nära nog dödar honom, i en strid.
Killmongers ilska mot Black Panther och Wakanda samt hans hämnande aptit får honom att förstöra den uråldriga och heliga hjärtformade örtträdgården, varifrån Black Panther hämtar sina krafter. Killmongers attityd mot kvinnor genom hela filmen präglas av sexism och en giftig form av maskulinitet, vilket gör honom än mer besvärlig i rollen som en sympatisk skurk.
Den politik som Killmonger och T’Challa/Black Panther för väcker frågan om vilka metoder som kan leda oss till svart frigörelse. Killmonger tycker att Wakanda borde använda sina resurser för att leda en global revolt och bygga upp sina styrkor för att bli ett modernt imperium.
När T’Challa ser sin fars tillkortakommanden, i form av Killmongers uppdykande och Wakandas isolering och vad denna har betytt för befolkningen, tvingas han ompröva sina åsikter och sin syn på Wakandas plats i världen. Genom frihetsrörelsens långa historia har det varit en ständig diskussion och debatt om vad som är den mest effektiva metoden för att få ett slut på vårt kollektiva lidande under rasism och kapitalism.
Det gäller att komma ihåg att detta är en Hollywoodproduktion som inte kan besvara allvarliga frågor om hur vi ska nå frigörelse. Black Panther är en enorm kassasuccé som har nått en bred publik. Den politik som Killmonger och T’Challa står för borde undersökas inom frihetsrörelsen eftersom deras idéer har haft sin motsvarighet i den medvetenhet och de stämningar som har funnits bland svarta arbetare och ungdomar under olika stadier av vår sociala rörelse.
Killmongers ”låt världen brinna”-attityd, med en privat armé som erbjuder massorna att genomföra en revolution, liksom Wakandas planer på att skapa ett imperium, har sina rötter i världshistorien. Killmongers uttalande att ”solen kommer aldrig att gå ned över kejsardömet Wakanda” påminner oss om det brittiska imperiets koloniala historia. Det brittiska politiska etablissemanget gjorde liknande deklarationer under hela sitt skräckvälde, där aldrig tidigare skådade mängder av rikedomar hämtades från den koloniala världen.
Killmongers planer förstärker arvet från de afrikanska imperierna, den europeiska kolonialismen, nykolonialismen och den amerikanska imperialismen – där arbetare, fattiga och bönder trycks ned av den globala kapitalismen. Killmonger för fram en form av nykolonialism med en radikal svart nationalistisk fernissa av frihet och rättvisa för svarta människor. De afrikaner som lever i exil runt om i världen har upplevt sin beskärda del av despoter och groteska regimer som Ugandas militärdiktator Idi Amin och Haitis François Duvalier.
T’Challa kommer i slutet av filmen fram till slutsatsen att Wakanda inte längre ska isolera sig, utan använda sina resurser för att hjälpa världen, med början i Oakland. När T’Challa inte är Black Panther påminner han mer om en politisk ledare som Nelson Mandela efter apartheids fall, som engagerar sig i en nyliberal kapitalism med inslag av välgörenhet.
T’Challa planerar att bygga upp stiftelser och program i stil med Oprah Winfreys Leadership Academy for Girls in South Africa eller Bill och Melinda Gates otaliga välgörenhetsinitiativ, som kan hjälpa några, men som inte kommer att förändra de grundläggande strukturella problemen med fattigdom och inkomstklyftor under kapitalismen.
Det odlar myten om den ”välvillige” monarken eller kapitalisten som tar hand om sina undersåtar, förutsatt att de vet sin plats i livet och aldrig ifrågasätter de styrandes makt.
I slutet av filmen kan man se agenten Ross le under T’Challas tal i Förenta nationerna där han säger att Wakanda ska delta mer aktivt i världens utveckling. CIA:s roll, där agent Ross hjälper T’Challa att återta tronen från Killmonger, förtjänar att lyftas fram. Det pekar mot att Wakanda och USA kommer att ha ett ”nära samarbete” där Wakanda kan dominera politiken i Afrika och understöjda USA:s inflytande på kontinenten.
Black Panther är ett stycke fantastisk filmkonst som kan inspirera många, särskilt färgade ungdomar, att lära sig mer om svart och afrikansk historia i sina hemländer och utomlands.
Men för att åstadkomma grundläggande förändringar krävs något helt annat. Vi behöver en självständig uthållig massrörelse inom den svarta arbetarklassen, ungdomen och bland de fattiga, med en hängiven revolutionär ledning, som tänker globalt och agerar lokalt för att dra upp orsakerna till det historiska förtryck vi har utsatts för i USA och globalt med rötterna. Det gäller att bygga ett samhälle på solidaritet, samarbete och fördelning av tillgångarna för att möta problemen med sexism, rasism, miljöförstöring och kapitalism.
