Blair räddar drottningen

2007-03-07 10:30:42




FILM
Titel: The Queen
Regi: Stephen Frears
I rollerna: Helen Mirren, Michael Sheen, James Cromwell m fl.
Drottning Elizabeth II av England har aldrig blivit vald, men är formellt sett chef över det brittiska samväldets 53 medlemsländer. 1997 blev Tony Blair den tionde premiärministern att ansöka om drottningens tillstånd att bilda regering.

I The Queen är det en konservativ monark som inte längre har någon kontakt med sin tid som möter en ung och energisk Labourledare.
Blair och hustrun Cherie har knappt hunnit med att generat bocka och niga inför drottningen förr än den före detta prinsessan Diana omkommer i en trafikolycka. Händelsen reducerar både regent och premiärminister till vindflöjlar i en medial storm som, om man får tro myten som filmen spinner vidare på, var nära att blåsa bort drottningen från tronen.

”Folkets prinsessa”

Blair förstår genast vilka enorma proportioner Dianas död kommer att få. Hans talskrivare har snickrat ihop ett tårdrypande tal på ett litet kick och myntar framgångsrikt ”folkets prinsessa”. Drottningen är mer oförstående inför den masssorg som utbryter. ”Hon tillhör ju inte ens kungahuset” utbrister hon och förordar en privat begravning.
Hon stannar envist kvar på sommarstället istället för att möta de sörjande som flockas i tusentals utanför Buskingham Palace.
I sitt sällskap har hon sin gamla mor och sin träige make, som framhärdar ifråga om flaggan på Buckingham Palace: den ska bara upp när drottningen är där, har inte flaggats på halv stång på 400 år och ska inte hissas nu heller, oavsett om hela landet skriker efter det. Han vill också att barnbarnen – som i filmen bara skymtar förbi som bleka skuggor – ska bearbeta sin sorg genom att följa med honom och skjuta kronhjort.
Medan filmens Blair snabbt som ögat går från att vara tyst men kritisk rojalist till att omhulda drottningens person, går tankarna till den minst lika snabba rörelse högerut verklighetens Blair gjort på senare år.

Otidsenligt kungahus

Det här är två av filmens stora behållningar: kungahuset, som framstår som en döende dinosaurie till otidsenlig relik – ibland så komisk att publiken skrattar högt – och porträttet av Tony Blair, betraktat med hans tio år som premiärminister som facit.
Filmen slutar när stormen kring Dianas död har bedarrat. Premiärminister Blair sitter åter inför drottningen, men nu uttrycker han sin beundran för hur hon lyckats hantera folkets vrede. Drottningens svar får, mot bakgrund av Storbrittanniens militära världsturné tillsammans med USA och de massiva demonstrationer de utlöst, en tyngre klang. Hon säger att Blair bara är rädd för att det ska hända honom själv, och, tillägger hon; ”då kommer det, Mr Blair, ganska plötsligt och utan förvarning.”
Att filmen kommenterar en verklig händelse gör det bitvis svårt att skilja fakta från fiktion. Skådespelarnas kusliga porträttlikhet gör det inte lättare.
Helen Mirren förkroppsligar drottningen med sådan självklarhet att det borde skicka rysningar längs den ännu levande regentens rygggrad om hon ser den här filmen. Och om jag någon gång skulle påstå att jag sett Tony Blair hålla ett brandtal till försvar för drottningen av England, då vet ni varifrån jag fått det. Eller?

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!