”Svarta måndagen” utropade Kinas officiella nyhetsbyrå Xinhua när Shanghaibörsen föll med 8,5 procent den 24 augusti. Detta utlöste de skarpaste fallen på världens börser sedan finanskrisen 2008 med en växande rädsla för en Kina-ledd global nedgång.
2008 var Wall Street epicentrum för den globala finanskrisen sedan bankerna kollapsat, men den här gången är det Kinas ekonomiska kris och att dess ledare så tydligt tappat greppet som utlöst krisen. Den chockerande ”minidevalveringen” av den kinesiska valutan, yuan, den 11 augusti väckte större delen av den kapitalistiska världen ur dess falska känsla av trygghet och tron att Peking ”har en plan” för att ta itu med landets accelererande avmattning.
Sedan dess har mer än 44 000 miljarder kronor (44 000 000 000 000) raderats ut på de globala aktiemarknaderna. Denna massförstörelse av rikedom inom loppet av några dagar bevisar bortom allt tvivel att kapitalismen är ett galet och döende ekonomiskt system. ”Mer än 400 miljarder euro [3 800 miljarder kronor] har försvunnit från aktievärdet på EU:s 300 största företag i dag”, rapporterade Reuters på Svarta måndagen när den finansiella paniken spreds till Europa.
Larry Summers, före detta finansminister i USA, twittrade: ”Som i augusti 1997, 1998, 2007 och 2008 kan vi vara i ett tidigt skede av en mycket allvarlig situation.” Även presidentkandidaten Donald Trump, inte den skarpaste kniven i lådan, varnade för att världen kunde vara på väg in i depression. Damian McBride, som var ekonomisk rådgivare till Storbritanniens förre premiärminister Gordon Brown, varnade för att den nuvarande krisen kan visa sig vara ”20 gånger värre” än under 2008.
Hongkongs Hang Seng Index drabbades av sin kraftigaste nedgång sedan 1987, och börsen har nu officiellt gått in i en nedgång (”bear market”) efter att ha tappat mer än 20 procent sedan höjdpunkten i april. Börserna i Indonesien och Taiwan är ett liknande läge. Även börserna i utvecklade ekonomier drabbades av stora motgångar på måndagen. Det spädde på de två senaste veckornas panik och Londons FTSE 100 har nu förlorat 18 procent av sitt värde sedan april, medan tyska Dax tappat 20 procent under samma period. Australiens aktiemarknad föll med 8 procent på måndagen, ett av de största fallen, vilket återspeglar dess massiva exponering mot Kina.
Den globala härdsmältan spred sig till råvaror som olja, koppar, aluminium och nickel som föll till de lägsta nivåerna sedan början av den globala krisen under 2008. Oljepriset, som spelar en central roll i den globala ekonomin, föll till under 43 dollar (355 kronor) per fat jämfört med 115 dollar (950 kronor) per fat för ett år sedan. Detta ökar trycket på oljeproducenter från Ryssland till Venezuela, som redan är i recession. Bloomberg Commodity index som övervakar priserna på 22 råvaror föll till sin lägsta nivå under detta århundrade efter att ha fallit 17 procent i år och 40 procent under de senaste tre åren.
Kina har varit den främsta motorn i den globala ekonomiska tillväxten under de senaste åren. Landet bidrar med cirka en tredjedel av världens tillväxt jämfört med 17 procent från USA:s ekonomi. Kina förbrukar ungefär hälften av världens metaller och dominerar marknaden för andra varor, inklusive jordbruksprodukter. De kraftiga prisfallen för dessa varor har bromsat tillväxten i många råvaruexporterande länder och skärper samtidigt deflationstrycket i hela världsekonomin. Fallande priser kan ge en kortsiktig skjuts åt ekonomier som importerar varor, men en långvarig deflation (prisfall) hotar att lamslå den ekonomiska tillväxten och förvärra skuldproblemen, som växer överallt och inte minst i Kina självt. Det är vad som hände i Japan, som 1990 gick in i en deflationskris – präglad av ekonomisk stagnation och ökad skuldsättning – som landet aldrig har lämnat. Kina idag, liksom den globala ekonomin, visar många liknande drag som Japan på 1990-talet.
Att Kina devalverade yuanen för två veckor sedan, något regimen historiskt har varit ovillig att göra och betraktat som en extrem sista åtgärd, skakade om det globala kapitalistiska systemet. I ett drag bekräftades misstankarna om att den kinesiska ekonomiska sjukan är mycket värre än Peking har erkänt eller redovisat i officiell statistik, som vi har förklarat är tillrättalagd och vilseledande. Devalveringen väcker också faran för en våg av devalveringar (ett så kallat ”valutakrig”) som i sin tur skulle, som Albert Edwards på banken Société Générale uttryckte det, släppa lös ”en flodvåg av deflation” över världsekonomin.
Den förvirrade sätt på vilket Kinas devalvering utfördes fick kapitalistiska kommentatorer att klia sig i huvudet i chockad misstro. Som Paul Krugman konstaterade i New York Times (14 augusti), ”De verkar helt ha tagits på sängen av marknadens förutsägbara reaktion … Investerare började fly Kina och de styrande svängde då från att främja devalveringen av valutan till ett fullskaligt försök att stödja yuanens värde. ”
Nedskrivningen av valutan – med hittills 3 procent mot dollarn – är för liten för att ha någon verklig inverkan på Kinas export. Regimen och Kinas centralbank, PBOC, har dessutom varit tvungna att öka sina valutainterventioner för att stödja yuanen för att hindra en ännu större kapitalflykt från Kina. Mer kapital än någonsin – motsvarande 7 000 miljarder kronor – har lämnat Kina under de senaste fem kvartalen. Det är pengar som satsas i dollartillgångar och andra ”säkra” valutor av både kinesiska och utländska företag och spekulanter.
Detta gör att devalveringen, som PBOC in i det sista verkar ha försökt stoppa, lett till ”den värsta av alla möjliga världar”. Beslutet har skapat förödelse på de globala marknaderna och utlöst en kedjereaktion av fallande valutor utan att ge någon verklig skjuts åt Kinas ekonomi. I själva verket har de skarpa fallen i Asien och andra ”tillväxtmarknaders” valutor under de senaste två veckorna helt upphävt de fördelar Kinas devalvering skulle gett när det gäller att öka exporten. De malaysiska och indonesiska valutorna har sjunkit till de lägsta nivåerna sedan Asienkrisen 1998, mitt i en allmän nedgång för asiatiska valutor (med undantag av den japanska yenen som ses som en ”säker” valuta). Den ryska rubeln, sydafrikanska rand och turkiska lira har fallit till sina lägsta nivåer någonsin. En annan viktig effekt av devalveringen kommer troligen att vara en uppskjutning av den länge förväntade höjningen av de amerikanska styrräntorna, som planerats till september av USA:s centralbank, Federal Reserve. Detta försvårar läget för den amerikanska regeringen och bidrar till ökade spänningar mellan Washington och Peking.
Den kinesiska regimen har misskött härdsmältan på börsen på ett spektakulärt sätt. Mer än motsvarande 8 900 miljarder kronor har spenderats på stödåtgärder under de senaste tio veckorna, vilket inte räddat någonting. ”Svarta måndagen”, det värsta raset på åtta år, gör att aktiekurserna nu ligger under nivån den 8 juli när regeringens räddningsaktion inleddes. I själva verket har måndagens förluster utplånat alla vinster på aktiemarknaden – världens näst största – sedan början av året.
Dessa händelser har markerat en vändpunkt i synen på regimen. CWI och dess kinesiska sektion har länge ifrågasatt myten om ”ofelbarhet” som omgav diktaturen och dess påstådda ekonomiska kompetens. Men tills helt nyligen har de kinesiska ledarna lyfts fram som ”modellteknokrater” som ledande företrädare för den globala kapitalismen stått i kö för att hylla.
En hel rad hafsverk de senaste månaderna – först blåsa upp en ohållbar börsbubbla, sedan försöka ge stöd sedan den spruckit, därefter en tveksam och panikartad devalvering – har underminerat auktoriteten hos Pekings ekonomiska mandariner. Det senaste draget, som inte annonserats, framgår av regimens underlåtenhet att ingripa med nya stödåtgärder under börsraset på Svarta måndagen. Peking har uppenbarligen insett det inte går att stödja både aktiemarknaden och valutan och valt att fokusera på den senare. Regimens åtgärder är en katalog av inkompetens som har få motsvarigheter. De visar också gränserna för Pekings makt att styra den ekonomiska utvecklingen, som de globala kapitalisterna har överskattat.
”Den verkliga förloraren under sommaren är regeringens trovärdighet. När man tittar på ingripandet på aktiemarknaden, när man tittar på FX-fuskverket [devalveringen], som jag skulle vilja kalla det, för ett par veckor sedan, och om du tittar på Tianjinexplosionen, ser du en regering som är absolut inte är i kontroll. Du tittar på detta och det ger en mycket dålig bild av Kinas kompetens på ledningsnivå. Vem annars är ansvarig här? [President] Xi Jinping verkar osynlig. ”
Ovanstående kommentarer från Fraser Howie, medförfattare till boken Red Capitalism, är typisk för borgerliga analytiker idag. Många av dessa kommentatorer var tills nyligen anhängare till Kinas ledare och upplever nu detsamma som små barn när de upptäcker jultomten inte existerar.
Kinas aktiekrasch var helt förutsägbar, eftersom aktiekurserna förlorat varje koppling till den reala ekonomin. Den senaste tidens ekonomiska data har bekräftat allvaret. Industriproduktionen har sjunkit fem månader i rad och ligger nu på sin lägsta nivå på sex år. Tidigare tillväxtbranscher som mobiltelefoner och bilar – Kina är den största marknaden för båda – krymper också. Trots den senaste tidens ”stabilisering” av huspriserna sjönk antalet byggstarter med 16,8 procent under de första sju månaderna i år. De senaste åren har Kina stått för hälften av det globala byggandet, så på årsbasis skulle detta leda till 8 procents nedgång i byggandet i hela världen. Det förklarar varför råvarumarknaderna – från olja till sojabönor – har rasat de senaste veckorna. Även några av de största amerikanska företagen har tappat miljarder dollar av sina aktievärden på grund av deras beroende av den kinesiska marknaden. Detta inkluderar Apple, General Motors, och Yum Brands (KFC och Pizza Hut) som alla säljer fler produkter i Kina än i USA. Apple – världens högst värderade företag – har sett sitt börsvärde krympa med 18 procent under de senaste sex månaderna.
Global kris för kapitalismen
Dagens finansiella oro understryker blindheten hos kapitalismen som snubblar från den ena krisen till den andra. CWI och dess kinesiska sektion har tidigare varnat för att nästa fas i den globala kapitalistiska krisen kan vara ”Made in China” – ett perspektiv som blir alltmer sannolikt. Problemen med den kinesiska ekonomin, och dess förkrossande skuldbörda som är ursprunget till de desperata politiska sicksackmanövrerna, har sina rötter i den globala kapitalismens historiska återvändsgränd.
2008, när den globala krisen hotade att utvecklas till en 1930-talsdepression, lanserade den kinesiska regimen ett gigantiskt stimulansprogram baserat på enorma krediter. Detta gav initialt fantastiska effekter när Kinas BNP accelererade och verkade fly den globala recessionens gravitationskraft. Stephen King, chefsekonom på banken HSBC, beskrev Kina som ”stötdämpare för den globala ekonomin” – men idag har dess roll vänts till en källa till chocker för den globala kapitalismen. Detta beror på att den stimulansdrivna tillväxten efter 2008 baserades på en ohållbar skuldsättning. Skulderna fyrdubblades från 7 000 miljarder USA-dollar (57 000 miljarder kronor) år 2007 till 28 000 miljarder USA-dollar (231 000 miljarder kronor) idag. Detta har minskat regimens förmåga att ytterligare stimulera sin väg ut ur krisen, vilket vi bevittnar i dag. Före 2008, ökade en yuan i kredit BNP med cirka 0,8 yuan. Men numera bara genererar det bara 0,2 yuan till BNP.
Kinas problem speglas i tillväxten av den globala skulden som har ökat med 57 000 miljarder USA-dollar (471 000 miljarder kronor) sedan slutet av 2007 till svindlande 199 000 miljarder USA-dollar (1 645 000 miljarder kronor), enligt McKinsey Global Institute. Världsekonomin kommer att inleda nästa recession i mycket sämre skick än vid den förra. Under den skakiga ekonomiska ”återhämtningen” de senaste åren har stora delar av den kapitalistiska ekonomin varit beroende av ekonomiskt ”livsuppehållande” åtgärder från regeringar och centralbanker, särskilt genom massiva ”kvantitativa lättnader”. Åtgärder som ekonomin blivit beroende av. Om räntorna ligger kvar på dagens historiskt låga nivåer (nära noll, eller i vissa fall faktiskt negativ) betyder det att kapitalisterna har ännu färre vapen till sitt förfogande för att möta en ny recession. Samtidigt har arbetarklassen ställts inför oavbruten åtstramning sedan början av krisen 2008, med kraftiga fall i levnadsstandarden i många länder, vilket innebär att en ny recession kommer att detonera politiska rörelser och utmaningar för det kapitalistiska styret utan motstycke. Det är denna rädsla som driver turbulensen på de globala marknaderna.
