Brandmansflykt i Stenungsund

Att brandmännens löner sänks med i vissa fall 40 procent, samtidigt som chefernas höjs, gör att brandmännen säger upp sig i protest (Foto: CC).

av Lars Bjersing // Artikel i Offensiv

I Stenungsund har situationen för industribrandmännen blivit ohållbar och en stor majoritet säger därför upp sig i protest.

I Stenungsund har de petrokemiska industrierna alltid varit en självklar del av det moderna samhället. Kommunens brandstation har därför alltid haft dubbla syften. Dels är den likt typiska brandstationer till för allmänhetens försvar, men även för att försvara området mot potentiellt dödliga industribränder. 
Sveriges största petrokemiska industrier finns i Stenungsund, som anställer tusentals och har omsättningar på miljontals kronor varje år, men är och har alltid varit en risk för de som bor i området. Då industrierna kom till byn var säkerhetstänket i samhället ett helt annat och kommunens centrum förlades några kilometer från området.
Då samhället växte tog sig bebyggelsen allt närmare och idag finns på vissa ställen bostadshus inom några hundra meter från stängslet. Dessutom går tåg med dödliga kemikalier precis förbi centrum och enstaka meter ifrån bebodda villor.

För att säkerställa säkerheten påbörjades ett samarbete mellan kommunen och industriföretagen. Vissa av de skiftgående arbetarna blev industribrandmän (deltid) på stationen för att stärka bemanningen och bidra med kompetens inom petrokemisk brandbekämpning. 
En omorganisation som trädde i kraft den 1 januari 2017 ledde till att Stenungsunds och grannkommunerna Lilla Edets och Tjörns brandförsvar slogs ihop och bildade Södra Bohuslän Räddningstjänstförbund (SBRF) som finansierades av de ingående kommunerna.
De som jobbade inom brandförsvaret insåg tidigt att detta var en förklädd nedskärning. En tidigare anställd vid stationen i Stenungsund berättar för Offensiv att en typisk brandbil har gått från att ha fem brandmän med tydliga ansvarsfördelningar till att ha tre brandmän. Att i en nödsituation vänta in brandbilar från närliggande kommuner kan man lätt räkna ut försämrar responstiden.

Omorganisationen kritiserades redan från början av de som arbetar på stationen, men läget skärptes ytterligare då nästa led i omorganisationen presenterades. Nu skulle lönerna sänkas med 23-40 procent, medan chefernas löner gick upp med 2,8 procent. Samtidigt anställdes ytterligare byråkrater på stationen och dessutom skulle många av rättigheterna som dygnsvila tas bort. Parterna stod långt ifrån varandra och vissa brandmän sa upp sig redan på ett tidigt stadium.
Idag har 28 av 30 industribrandmän sagt upp sig i protest (med tre månaders uppsägningstid). 
Hur ska detta lösas? Industrierna har inte rätt att drivas utan tillräcklig bemanning på brandstationen och den kompetens som efterfrågas är inte lätt att hitta. 
SBRF borde ställa krav på indu­striföretagen att bidra till det brandskydd som de är helt beroende av. I början på veckan gick Stenungsunds kommun ut med att de söker 10 nya heltidsbrandmän, men i ansökan finns varken krav på petrokemisk bakgrund eller kompetens. Det kommer att leda till en reell försämring av beredskapen på en petrokemisk katastrof då dessa saknar kompetens inom petrokemisk industri.

När sänkta löner för arbetare och höjda löner för chefer är viktigare än ett samhälles säkerhet har nyliberalismens nedskärningsiver ännu en gång gått för långt. Under de säkerhetsutbildningar som företagen håller för sina anställda målas potentiella mardrömsscenarier upp. Vem skall förhindra ett sånt när alla brandmän ersätts? 
Vi måste kämpa för ett samhälle där människors säkerhet är viktigare än chefslöner, ett samhälle där dedikerade brandmän i samhällets tjänst inte tvingas bort från sina jobb.