Brasilien känner av krisen och kampen får ett nytt uppsving

2013-06-28 09:25:49




Brasilien har gått in i en ny period präglad av allt tydligare kristecken och nya kamputbrott från arbetare och ungdomar. År 2012 såg vi det största antalet strejker på 16 år. Det är offentliganställda som kämpar mot nedskärningar och försämrade rättigheter, men också arbetare i den privata sektorn som kräver sin andel av den omskrutna ekonomiska tillväxten.

De politiska effekterna av denna kamp har varit begränsade på grund av kampens fragmentering, de byråkratiska fackliga ledningarnas regeringsvänlighet, men också svagheterna inom vänsteroppositionen mot Dilma Rousseffs och Arbetarpartiets (PT) regering.
I år ser vi däremot tydliga tecken på en försvagning av stödet till regeringen och framväxten av en ny medvetenhet bland breda skikt av ungdo­mar och arbetare.
Bilden av ett Brasilien som avancerar i riktning mot den ”Första Världen” har försvagats i ett läge av väldigt svag tillväxt (under 1 procent år 2012) tillsammans med en hög infla­tion som drabbar främst de ­fattigare delarna av befolkningen.
Samtidigt som regeringen tog ett kliv åt höger i sin ekonomiska politik (med högre räntor och privatise­ringar av hamnar, flygplatser och oljefält, o s v) föll stödet för den federala regeringen med 8 procent i mars (från 65 procent till 57 procent).

De senaste veckorna har vi sett en verklig explosion av folklig kamp, ledd av ungdomar och utlöst av höjningen av priserna inom kollektivtra­fiken. I många större städer och delstatshuvudstäder har demonstrationerna varit på både kvantitativt och kvalitativt högre nivå jämfört med tidigare rörelser.
Det omedelbara kravet var att sänka priset på buss- och tunnelbanebil­jetter. Men rörelsen ifrågasätter ­också hela systemet med en kollektivtrafik som tjänar till att berika en handfull företagare.
Höga priser, överfulla bussar och tåg och dåliga förhållanden innebär en daglig mardröm för arbetare och studenter som måste förflytta sig i en gigantisk metropol.
PT stödde ett program för nolltaxa i kollektivtrafiken på ­1980-talet, när partiet fortfarande var ett vänsterparti med rötter i de sociala rörel­serna. Det nuvarande styret i São Paulo, lett av borgmästaren ­Fernando Haddad, är emot alla sådana planer, vägrar att riva upp privatiseringarna som genomförts inom kollektivtrafi­ken och agerar som en trogen hund i förhållande till kapitalisterna inom kollektivtrafiken.
Delstatsregeringen i São Paulo, ledd av guvernören Geraldo ­Alckmin från PSDB, det viktigaste partiet inom högeroppositionen mot PT:s federala regering, som är ansvarig för tunnelbanan i São Paulo, vägrade till en början att lyssna på dessa krav. Alckmin genomför en privatisering av de nya tunnelbanelinjerna och är direkt ansvarig för den delstatliga militärpo­lisens hårda repression i São Paulo under demonstrationerna.

Många ungdomar och arbetare som röstade på Haddad och PT i de kommunala valen i oktober ifjol för att undvika en ny seger för den traditionella högern, som då leddes av PSDB:s kandidat José Serra, är i dag djupt besvikna på PT. PT:s enighet med PSDB mot rörelsens krav och för repressionen på demonstrationerna håller på att driva bort breda skikt av partiets sociala bas.
Förutom frågan om kollektivtrafiken riktas uppmärksamheten mot de stora sportevenemangen (fotbolls-VM 2014 och OS i Rio 2016), villka används som förevändning för att öppna upp storstäderna för marknadskrafter.
De stora byggprojekt som är kopplade till Fotbolls-VM leder till att tusentals familjer tvingas flytta från sina hem och öppnar upp för bostadsspekulanterna.
I stället för att vara till för folket, omformas städerna i enlighet med kapitalets villkor. Utrymmet i städer­na är till salu och allt som är i vägen för vinstintresset måste elimineras. Allt detta bakom en fasad av ”moder­nisering” och ”social fred”.
Fotbollsstadion privatiseras, korruptionen härjar fritt inom VM-byggena, superexploateringen av byggnadsarbetarna har redan lett till olyckor och dödsfall, byggentreprenörer­na i samverkan med regeringarna gör stora vinster samtidigt som man kör över de boende i storstäderna.
Den 14 juni genomfördes en landsomfattande protestdag mot ”fotbolls-VM:s brott” av två nätverk bestående av sociala rörelser: ­Urbana Motståndsfronten och Fotbolls-VM:s folkliga kommittéer. Demonstrationer genomfördes under invigningen av För-VM, men också under match­erna.

Polisens repression mot demonstrationer och protester har ökat dramatiskt under det senaste kampupp­svinget och för att söka hindra protester under För-VM, som startade den 15 juni.
Den grundläggande rätten till att demonstrera på gatorna förbjuds. I flera städer påminner polisförtrycket om militärdiktaturen.
Vi lever i en period med ­allvarliga attacker på grundläggande demokra­tiska rättigheter, med allt från domstolsbeslut som förbjuder demonstrationer till polisens bomber och gummikulor.
Efter att en stor mediakampanj pekade ut demonstranterna som vandaler och ligister och rättfärdigade polisrepressionen, ledde det brutala polisingripandet den 13 juni till en motreaktion och även media tvinga-des att ändra tonläge.
I São Paulo gick militärpolisen natten den 13 juni till brutal attack mot en fredlig och välorganiserad demonstration i stadens centrum med 15 000 deltagare. Polisen grep helt godtyckligt 235 personer, många bara för att de befann sig i närheten av samlingsplatsen, såg ut som studenter eller bar på vinäger i sina ryggsäckar för att lindra effekterna av tårgas. Kravallpolisen sköt smällare och gummikulor vilt omkring sig. Förut-om demonstranter, skadades även många journalister. Även personer som försökte ge första hjälpen greps och fick sin utrustning beslagtagen.
Polisens repression kommer i en period av hårdare attacker mot sociala rörelser och fattiga människor i allmänhet. I de större städerna som São Paulo och Rio de Janeiro dödas fattiga svarta ungdomar i förorterna av dödspatruller. I Rio har våldtäktsfallen ökat kraftigt den senaste tiden. Den rasistiska och våldsamma polisen, dödspatruller­nas ohämmade agerande, våldet mot kvinnor, kriminaliseringen av fattiga och repressionen mot de som organiserar sig är en del av vardagen i förort-erna.
Jordlösas ledare har mördats systematiskt och nyligen även två ­ledare för ursprungsbefolkningar (från folkgrupperna Terena och Guarani-Kaiwoas) som kämpar mot ­agrobusiness och regeringen samt för att ge dem rätt till sin egen jord.
Kampen för demokratiska rättigheter har tagit en central plats, mitt under perioden inför Fotbolls-VM, då ett undantagstillstånd inrättas där demonstrationer förbjuds och yttrande­friheten inskränks.

All denna kamp för kollektivtrafiken, bostäder och demokratiska rättigheter som demonstrationsrätten, måste enas i en stor nationell kamprörelse för arbetares, ungdomars och folkets rätt till städerna.
En sådan enad kamp skulle göra det möjligt att börja lägga grunden för att återuppbygga och ena de kämpande fackliga, folkliga och student­rörelserna som är oberoende gentemot regering och arbetsgivare. En landsomfattande samling av arbetare och ungdomar för att arbeta fram en enad plan för kampen vore vägen framåt. En sådan träff skulle också kunna ta steg framåt i bygget av gemensamma verktyg för kampen.
Det är vad LSR (CWI i Brasilien) lägger fram inom de sociala rörelser vi jobbar inom och inom PSOL (Partiet for Socialism och Frihet).

André Ferrari

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!