André Ferarri från CWI i Brasilien talar på en av PSOL:s tidiga kongresser.
Den 7 oktober gick 138,5 miljoner brasilianska väljare till urnorna för att välja fullmäktigeledamöter och borgmästare i 5 568 städer. I 50 av de 83 största städerna, inklusive 17 delstatshuvudstäder, hålls en andra valomgång den 28 oktober i de fall ingen kandidat lyckats få över 50 procent av de giltiga rösterna.Trots vissa förbehåll pekar valresultaten hittills på en seger för de partier som utgör regeringsunderlag åt presidenten Dilma Rousseff från socialdemokratiska Arbetarpartiet (PT).
Även vänsterpartiet PSOL (Socialism och Frihetspartiet) gick starkt framåt, om än från en låg nivå. Partiet lyckades vinna borgmästarvalet i den lilla staden Itaocara i delstaten Rio de Janeiro. I valens andra omgång har PSOL chans att vinna borgmästarposter i Belém respektive Macapá och partiet vann 24 nya fullmäktigeplatser. I Brasilien är det svårt att få fullmäktigeplatser, då dessa är relativt få till antalet. São Paulo, som har flest fullmäktigeledamöter, har bara 55 stycken, med en befolkning på 11 miljoner invånare.
I Rio de Janeiro, landets näst största stad, fick PSOL:s kandidat Marcelo Freixo hela 28 procent. Freixos kampanj mobiliserade tusentals frivilliga på ett sätt som inte setts på länge. I Rio lyckades även PSOL fördubbla antalet fullmäktigeledamöter till fyra (av totalt 51).
Även i andra delstatshuvudstäder fick partiet ett bra resultat, med 14,4 procent i Florianópolis (delstaten Santa Catarina), 11,8 procent i Fortaleza (Ceará), 4,2 procent i Belo Horizonte (Minas Gerais) och 3,6 procent i Natal (Rio Grande do Norte), där LSR:s (CWI) Robério Paulino var PSOL:s kandidat.
På flera håll blev polariseringen mellan PT och högerpartiet PSDB ett skäl för många att rösta på det som tycktes som ”det minst onda”, vilket begränsade PSOL:s möjligheter. Trots detta gjorde partiet bra ifrån sig i valet och förutsättningar finns nu för partiet att växa.
PSOL:s möjligheter beror dock på vilken kurs partiledningen slår in på. Innan valet förekom en hård intern debatt om valallianser.
En liten och bräcklig majoritet i partiets ledning lyckades driva igenom att partiet också skulle kunna liera sig med de partier som ingår i Dilmas regeringsunderlag (inklusive själva PT, PCdoB, PSB, etc) och mindre partier som bara utgör en språngbräda för karriärister.
I flera av de städer där partiet gjorde bäst ifrån sig, som i Rio de Janeiro, Niterói, Fortaleza, Florianópolis, Natal etc, ställde partiet upp ensamt eller som en del av en vänsterfront.
I Belém, ingick i valalliansen som leddes av PSOL, förutom PSTU, även PCdoB (Brasiliens kommunistparti, som trots namnet är en del av den borgerliga ordningen och helt inlemmat i regeringen och systemet). Vänstern i PSOL gick emot att låta PCdoB ingå i alliansen. Dessutom tog man i Belém emot valbidrag från privata företag i motsättning till partiets beslut. Partivänstern tog bestämt avstånd från detta.
Möjligheterna till seger i den andra valomgången utövar ett starkt tryck att tona ned PSOL:s profil.
Det är dock i Macapá, huvudstaden i den lilla delstaten Amapá i Amazonas, riskerna är som störst.
I den andra valomgången har delar av högern närmat sig PSOL för att utnyttja partiet i kampen mellan olika lokala maktgrupper. Tyvärr har varken den lokala ledningen eller den på riksplanet tydligt och kategoriskt tagit avstånd från detta.
Att hoten om utslätning är verkliga kan man se av erfarenheten från valet 2010, då delar av PSOL, speciellt partiets senator Randolfe Rodrigues, kom att deklarera stöd åt högerkandidaten i den andra omgången i valet till delstatsguvernör.
Denna gruppering inom PSOL utgör partiets högerflygel och stöds av de strömningar som utgör den bräckliga majoriteten inom partiets ledning.
Den största strömningen, kallad ”Socialistisk folkaktion” (APS, som kommer från en gruppering som hade Castro i Kuba som inspiration), gick igenom en splittring nyligen, där dess vänsterflygel fördömde just politiken i Amapá. Denna splittring har skakat om styrkeförhållandena inom partiet och skapat en instabil situation.
Framtiden inom PSOL kommer att präglas av intensiva debatter och interna strider kring frågan om vilken som ska bli partiets kurs och inriktning.
En brännande fråga är PSOL och presidentvalen 2014. Högerflygeln har lagt fram förslag om att partiet inte borde ställa upp, utan istället stödja Marina Silva, f d minister i Lulas regering, som bröt med PT och ställde upp i valet 2010 som presidentkandidat för de Gröna (PV). År 2010 kallade PSOL:s presidentkandidat Plínio de Arruda Sampaio, med rätta, Marina ”ekokapitalist” och fördömde hennes politik att söka en försoning mellan PT och PSDB.
Det finns ett utbrett motstånd mot denna ”försoningslinje”. CWI:s brasilianska sektion, Frihet, Socialism och Revolution (LSR), stödjer en enhet mellan de grupper som går emot ett stöd till Marina och emot den nuvarande ledningens strikt parlamentariska inriktning. Förutom detta anser vi det nödvändigt att bygga en konsekvent vänsterflygel i PSOL som kan knyta an till den politik som partiet grundades på och som gör det möjligt att bygga ett socialistiskt massparti, som är demokratiskt och baserat på arbetarnas kamp.
LSR gick stärkt ur valkampanjen. Vi ställde upp med en borgmästarkandidat i en delstatshuvudstad (Natal, Rio Grande do Norte) och spelade en viktig roll för valkampanjen i flera andra städer. LSR:s medlemmar ställde upp som kandidater till fullmäktige i sju städer, i totalt fyra delstater.
Vår främsta framgång var att vi kunde stärkas organisatoriskt. Vi har starkare och bättre organiserade LSR-grupper i de städer där vi ställde upp. Ett exempel är i själva Natal, där vi nu har en viktig bas för att bygga LSR i hela nordöstra regionen.
I Taboão da Serra, i São Paulos storstadsområde, hade vår kandidat stöd av en av de viktigaste rörelserna som kämpar för rätt till bostad, MTST (De taklösa arbetarnas rörelse). MTST leder jordockupationer med tusentals familjer i städerna i kampen för bostäder. Vår kandidat var den ende som rörelsen gav sitt stöd.
André Ferrari
LSR (CWI i Brasilien) och medlem i PSOL:s partistyrelse
