Breivik och näthatet

2013-02-16 07:18:52




Lisa Bjurwald hör själv till dem som har utsatts för grova hot – med egen ”tråd” på Flashback. Hennes förra bok, Europas skam, innehöll bland annat reportage om antisemitism och antiziganism (mot romer) i Ungern.
Nu tar hon upp nazismen och rasismen på internet.
Nätet har gett dessa möjlighet att hålla samman ”rörelser” på ett annat sätt än tidigare, att nå en större ­publik och även få nätkontakt med politiker­na, till exempel genom twitter. Bjurwald redovisar en undersökning som räknat till 3 358 rasistiskt färgade inlägg på sociala medier i Sverige under en vecka i juni 2012.
Sverigedemokraternas satsning på nätet beskrivs i boken, liksom den rasistiske mördaren Peter Mangs i Malmö.
Världens mest kände skrivbords-krigare är massmördaren och rasistterroristen Anders Behring Breivik. Lisa Bjurwald visar hur han utvecklades från vardagsrasist till terrorist. Bomben och massakern den 23 juli 2011 genomfördes till stor del för att lansera Breiviks ”manifest”, som i sin tur till stor del byggde på islamo­fobiska texter han hittat på nätet.

Breiviks internethat fortsätter nu från fängelset. Det finns bloggar som sprider hans rasism och själv är han ute på nätet större delen av dagen. Hans 7-8 000 mejlkontakter från innan terrordåden har aldrig undersökts.
Näthatet är mer än bara känslomässigt hat – det är en ideologi som vänder sig emot invandring, minori­teter, kvinnors frigörelse, internationalism, socialism och marxism. Kvar blir rasism, konservatism, nationalism, manschauvinism i en väv av fördomar som ser lite olika ut i olika rasistiska och nazistiska sammanhang.

Den stora frågan är varför detta uppstår just nu. Förklaringarna ­ligger inte i själva internet och otillräckliga lagar. Eller på ”massinvandringen” och att ”problem med integration inte får diskuteras”.
Rasisternas propaganda och försök att framställa sig som ”folkets röst” har påverkat t ex journalister, vilket Lisa Bjurwald visar med citat av bland andra SVT:s Janne Josefsson och Belinda Olsson.
Bakom extremhögerns återkomst ligger istället nyliberal högerpolitik och kapitalistisk kris som har skapat en växande oro för framtiden, tillsammans med kollapsen för den arbetarrörelse som under årtionden organiserade en kraft som ­åtminstone delvis kunde visa en väg framåt.
Bokens svaghet är att när Lisa Bjurwald frågar vad ”vi” kan göra, så menar hon framför allt staten – lagar, övervakning, polis och domstolar. Hon intervjuar bland andra en ansva­rig på Säpo, som inte anser att islamo­foberna/antijihadisterna är ett ”hot mot demokratin”. Samtidigt är det förstås förtjänstfullt att boken visar hur högerextremt våld och mord ne­gligeras av polisen, särskilt i jämförelse med inriktningen mot högerextrema islamister.
Men internethatet kan inte skiljas från det som sker utanför. I de fall där ”skrivbordskrigarna” har gått ut på gatorna i större skala finns ett direkt samband med en akut social kris. Ungern efter stalinismens fall är ett land med grusade förhoppningar, särskilt sedan krisen slog till i EU-länderna från 2008. Grekland upplever en depression som 30-talskrisen.

För antirasister är det ­avgörande att bygga en verklig rörelse. I Grekland idag är det akut att organisera försvar mot våldsamma attacker och att erbjuda ett politiskt alternativ till EU:s och de inhemska politikernas slakt på jobb och välfärd.
Vi har samma uppgift i Sverige – att organisera antirasister och ­kämpa mot arbetslöshet, bostadsbrist och allt annat som göder skrivbordskrigarna. Trots överbetoningen på statens roll är Skrivbordskrigarna en bok värd att läsa för antirasister.

Per-Åke Westerlund