”Det farligaste politiska misstag som gjorts i det här landet sedan Vietnam”, med de orden beskrev Vietnamveteranen Chuck Hagel Bushs senaste Irak-strategi. Hagel är dock inte bara Vietnamveteran: han sitter också i senaten för Bushs republikanska parti.Bushs nya plan för Irak är genomdränkt med hyckleri. Bush påstår att allt utom den strategi han nu föreslår skulle ”leda till att Irakregeringen kollapsar, landet slits sönder och människor dödads i en omfattning omöjlig att föreställa sig”. Han säger detta utan att reflektera över att det är alla hans tidigare strategier som har lett fram till det kaos som nu råder.
Som International Herald Tribune kommenterade den 15 januari:
”Det finna inga tillfredsställande svar i Irak, eftersom alla återstående alternativ är dåliga. Men, vissa är fortfarande avsevärt sämre än andra, och Bush har kommit med det sämsta möjliga.”
Bushs nya plan – att sätta in 21 500 extra soldater i Irak – liknar de våldsamma angreppsmetoder Bushregimen använt sig av 2004, 2005 och 2006. Och som misslyckats.
Det är därför som den ”nya” planen har mötts av ett nästan enigt motstånd, både i USA och internationellt. En gång stödde 73 procent av amerikanerna invasionen. Idag är 70 procent emot den nya strategin och 65 procent tycker att Irakinvasionen var ett misstag.
Isolerad
Bush må ha målat in sig själv i det svartaste av hörnen i sin bunker, men han verkar fast besluten att fortsätta, oavsett hur isolerad han blir eller hur förödande konsekvenser agerandet får.Möjligheten att dra presidenten inför riksrätt har faktiskt diskuterats på sina håll. Men det verkar osannolikt med tanke på den tid en sådan process skulle ta. Dessutom har demokraterna misskrediterat sig genom att kompromissa för mycket om kriget och man saknar egentligen ett konkret alternativ till Bushs plan.
Den mest direkta konsekvensen Bushplanen kommer att få är att konflikten, och därmed också blodbadet, i Irak eskalerar och drar än mer elände över det sedan länge lidande folket i Irak och Mellanöstern. Trots att Bush sagt att ”om misstag har begåtts ligger ansvaret på mig” kommer hans nya strategi bara att fördjupa administrationens misslyckande.
Nya konflikter?
Hoten att attackera Iran, tillsammans med bombningarna mot påstådda al-Qaida-baser i Somalia, förstärker farhågorna för att Bushs nya planer kommer att vidga konflikthärden.Snart efter Bushs uttalanden följdes snabbt upp med att amerikanska soldater skickades på ”iranska uppdrag” i norra Irak, där man uppges ha tillfångatagit fem iranska medborgare, möjligen diplomater, vilket Bush förnekar. En iransk minister sa att Bushregimen är på väg från ett ”kallt krig” till ett ”hett”.
Den irakiska regeringen under ledning av Nouri al-Malaki, har fått en skarp varning av Condoleezza Rice. Rice säger att regeringen lever på lånad tid om de inte ser till att tygla de shiitiska miliserna, något det blir allt mindre troligt att man ska lyckas med. Bush tycks tro att om man tar kontrollen över de shiitiska miliserna kommer det vara ett första steg mot att dämpa det sekteristiska våldet och minska det iranska inflytandet över det shiadominerade Irak.
I motsats till Iraq Study Groups rekommendationer om att involvera också Iran och Syrien i stabiliseringsprocessen, väljer Bushregimen nu att fortsätta på egen hand, vilket ökar risken för en bredare konflikt i Mellanöstern. Att Tony Blair nu sagt att man förbereder för att utöka den brittiska inblandningen är ännu ett tecken på hur långt gångna Blairs, och Bushs, förberedelser inför en bredare konflikt är.
Lösning inom räckhåll?
Vissa kritiker har beskrivit Bushs och Blairs uttalanden som illusoriska, vilket delvis är sant. Oavsett hur många trupper man än sätter in eller hur många nya planer man presenterar kommer man ändå inte kunna återställa ordning i det kaos invasionen har lett till.Så länge koalitionsstyrkorna ockuperar Irak kommer blodbadet att fortsätta. Detsamma gäller även om man bestämmer sig för att dra sig tillbaka. Utan ett genuint politiskt alternativ med grunden i arbetarklassens kamp för jobb, en dräglig levnadsnivå och demokratiska rättigheter, kommer den existerande politiken, med sin inbyggda sekterism, bara att leda till en våldsam fragmentering av Irak.
Imperialism och kapitalism har alldeles uppenbart misslyckats med att upprätta demokrati i Irak och det är bara en socialistisk rörelse i Irak och i hela regionen som kommer att kunna sätta punkt för den här kapitalistiska mardrömmen.
Arbetare i Irak, tillsammans med landsbygdens fattiga, behöver inleda arbetet med att bygga en stark, icke-sekteristisk rörelse som motvikt till imperialismen. De borde kämpa för en regering bestående av egna representanter som sätter arbetares och fattigas intresse före Iraks och västs kapitalistklassers.
Artikeln är en översättning från The Socialist, veckotidning för CWI i Storbritannien
