foto: Johan Dalenius / flickr CC
Pengar finns för att bygga billiga hyresrätter, men det kapitalistiska systemet omöjliggör det. Därför krävs en socialistisk politik.
Det nyliberala systemskiftet har svept bort möjligheterna att tillgodose de mest grundläggande behoven för människor även i rika länder som Sverige. Rätten till en rimlig förvärvsinkomst och till en bostad har förvandlats till ett privilegium, som allt färre kan unna sig. Det är inte svårt att blottlägga de olika regeringarnas – i första hand moderatledda, men även socialdemokratiska – socialt misslyckade bostadspolitik.
Men hur ser en socialistisk bostadspolitik värd att kämpa för ut? Vilka krav på förändringar ställer vi idag och hur kan förändringarna förverkligas?
Liksom många andra områden inom politiken har det nyliberala mantrat lytt att om bara regleringar och statliga ingrepp kan minimeras kommer den fria marknaden att automatiskt tillgodose behoven. Det falska påståendet, att den kapitalistiska marknaden skulle vara social, genomsyrar hela bostadspolitiken, vilket antyds i regeringens bostadspolitiska grundparagraf där målet sägs vara en ”väl fungerande bostadsmarknad där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven” (Nationellt bostadspolitiskt mål).
Efter drygt två decennier av avregleringar kan vi konstatera faktumet att marknaden inte har skapat ett tillräckligt utbud för att tillfredsställa behoven. Tvärtom har utvecklingen visat att den ekonomiska tillväxten inte på något sätt motsvaras av några sociala framsteg, vilket är just vad som utmärker kapitalismen idag.
Bostadskrisen är dubbel; ett haltande och bristfälligt byggande kombinerat med en affärsmässighet som exkluderar ungdomar och andra resurssvaga grupper. I Stockholm har bostadskön vuxit dramatiskt åtminstone under det senaste decenniet, med drygt 400 procent mellan 2004 och 2013.
431 144 stod i Stockholms bostadskö den sista december 2013 enligt Bostadsförmedlingens statistik, varav drygt hälften är i faktiskt behov av en bostad.
23 procent av de unga vuxna mellan 20 och 27 år bor kvar hos föräldrarna (58 procent i Stockholm) och drygt 148 000 av dem vill, men saknar möjligheten att omedelbart flytta ut. Det är en ökning med 90 procent jämfört med Hyresgästföreningens första undersökning 1997.
I Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund är det mellan 26 och 30 procent som har skaffat ett hyreskontrakt via kontakter. Undersökningarna är samstämmiga och visar tydligt att situationen har blivit allt värre främst i stor- och studentstäderna. Orsaken är det låga byggandet och bristen på billigare hyresrätter.
Högeralliansen har sedan makttillträdet 2006 bedrivit en aggressiv politik för att ombilda hyresrätter till bostadsrätter, främst i attraktiva områden och i storstäderna, och har systematiskt gynnat ägandet genom förändrade skatteregler och olika subventioner för köp och renovering av privatägda bostäder. Statliga räntesubventioner för bygget av billiga hyresrätter avskaffades illa kvickt. Även kommunerna har spelat en viktig roll när stramare budgetar kompenserats med utförsäljningar och ombildningar av allmännyttans bostäder.
Offensiv har tidigare visat att bostadsbyggandet i Sverige är dyrast i EU (se Offensiv nr 1 106), vilket helt och hållet beror på de groteska vinstmarginaler som de stora byggjättarna har. De håller nere byggandet och ökar bristen för att trissa upp försäljningspriserna.
Precis som Marx konstaterade tenderar kapitalismen att gå mot monopol, vilket illustreras i den svenska byggsektorns totala dominans av de fyra byggjättarna, kompletterade av de fyra storbankernas bolånekarusell. Det är dessa storbolag som är den kapitalistiska bostadskrisens stora profitörer och vars profitjakt är det största hindret för en social bostadspolitik, som kan matcha de verkliga behoven.
Sverige är rikare än någonsin. Det finns oerhörda resurser att spendera på bostadsbyggande för att tillgodose behoven.
För att en socialistisk bostadspolitik ska vara möjlig krävs det först och främst att bostaden blir en välfärdsförmån som distribueras efter behov, istället för efter köpkraft. På vilket principiellt sätt skiljer sig rätten att bo från rätten till vård efter behov? Ingen kan leva ett anständigt liv utan en bostad och därför är motivet starkt för att bostaden måste bli en grundläggande social rättighet, som garanteras inom ramen för välfärdsstaten.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) kämpar för en socialistisk bostadspolitik. Det betyder att RS inte accepterar de ekonomiska ramar som satts upp av kapitalismen, utan ser först och främst efter vilka faktiska behov som finns. RS kräver en total omläggning av bostadspolitiken: Riv upp det nyliberala systemskiftet och den totala marknadsanpassningen av bostadsförsörjningen!
RS kräver att den nya Allbolagen från 2009 skrotas för att allmännyttans avkastningskrav ska kunna slopas. På så sätt kan allmännyttan åter göra skäl för sitt namn. Exkluderande restriktiva uthyrningsvillkor måste slopas och regionala bostadsköer upprättas, där alla bostäder ingår. Stoppa utförsäljningar och ombildningar, samt gräddfiler på grund av kontakter och köpkraft.
Det krävs massiva offentliga investeringar för att accelerera bostadsbyggandet för att uppnå en nivå som kan garantera rätten till en anständig bostad, till en hyra anpassad efter individens betalningsförmåga.
Utgifterna ska bäras av samhället och bekostas med de gigantiska vinsterna som byggjättarna, storbankerna och de stora börsbolagen gör. De fyra byggjättarna PEAB, JM, NCC och Skanska gjorde en sammanlagd vinst på 9,7 miljarder kronor under år 2013.
Ett förstatligande av byggjättarna under demokratisk kontroll skulle öppna för möjligheten att investera dessa vinster i nya bostäder. Boverket visade år 2005 att det går att bygga bostäder med god standard för mellan 10 500 och
16 400 kronor per kvadratmeter boarea. Snittet för nybyggda bostäder är idag 69 kvadratmeter.
Om intresset hade funnits för att bygga billigare hade byggjättarnas vinster räckt till mellan 8 571 och 13 388 nya hyresrätter. För att hålla nere svinnet till privata profitörer behöver marken ägas offentligt och kommunerna måste avsätta mark kostnadsfritt för bostadsbyggandet.
Mellan 29 och 45 procent av de fyra storbankernas årliga vinster på 100 miljarder kronor, som till stor del genereras från bolån, skulle räcka för att komplettera med ytterligare 40 000 hyresrätter årligen. På så sätt skulle en socialistisk bostadspolitik distribuera samhällets resurser för att bygga de 50 000 hyresrätter per år, som behövs och som RS kräver, på bekostnad av kapitalisternas vinster.
Det är uppenbart att resurserna finns, men att kapitalismen är helt oförmögen att tillgodose de mest grundläggande behoven, som bostad åt alla, i ett av världens mest välbärgade länder. RS kämpar för ett offentligt och demokratiskt ägande av samhällets resurser för att tillgodose allas behov av en anständig bostad till ett rimligt pris. ■
