Chile har ända sedan Pinochets nyliberala diktatur (1973-1990) fortsatt att vara ett mycket nyliberalt land, där kapitalister både på det nationella och det internationella planet har kunnat exploatera Chiles resurser och hela landets ekonomi.Efter månader av kamp tog student- och arbetarrörelsen i Chile ett steg längre i kampen och genomförde en två dagar lång generalstrejk; den längsta generalstrejken sedan Pinochettiden.
Chile är nu i ett läge där arbetarklassen börjar spela en mycket mer betydande roll i samhällsutvecklingen, men vägen är fortfarande lång och hård för att bli kvitt det nyliberala systemet.
Det var studenternas och elevernas kamp som tände gnistan. Med början i april har studenter och elever demonstrerat, strejkat och ockuperat för upprustning av skolan och gratis utbildning och mot privatiseringen av utbildningsväsendet.
Uppemot 50 studenter i staden Buin utanför Santiago har hungerstrejkat i över en månad i protest mot Piñeras utbildningsreformer.
Talespersonen för den chilenska studentfederationen, Camila Vallejo, menar att regeringen hålls ansvarig för dessa extrema åtgärder, eftersom den vägrar att ändra sin position gällande kraven som har lagts fram av proteströrelsen. Vallejo varnar för att studenternas liv är i fara och kritiserar regeringen hårt för att den fortfarande är likgiltig inför det som pågår i landet.
President Sebastian Piñera, som tillträdde presidentämbetet i mars 2010, har genomgått en hel del kriser och har varit tvungen att två gånger byta ut alla sina ministrar. Men det har varit en del uppsving också under mandatperioden.
När de 33 gruvarbetarna som blev instängda i en gruva förra året räddades steg Piñeras opinionssiffror till över 60 procent. Nu är samtliga av gruvarbetarna avskedade och utförsäkrade, vilket bara det visar på att det nyliberala systemet inte på något sätt gagnar arbetarklassen.
Piñeras stöd ligger nu på under 30 procent, vilket är lägre än den hatade Pinochets stöd i slutet av hans diktatur.
Under den historiska generalstrejken som pågick den 24 och 25 augusti, demonstrerade tiotusentals på gatorna runt om i landet. De attackerades av tusentals poliser som använde tårgas och vattenkanoner i enorma mängder, vilket kostade miljontals pesos, för att försöka stoppa demonstrationerna.
Under en demonstration i Santiago den 25 september blev en 16-åring skjuten av polis, och en 18-åring fick livshotande skador. Hundratals blev gripna och dussintals skadade bara under torsdagen. Etablissemangets våld mot demonstranterna var menat att få demonstranterna att framstå som vettlösa och våldsamma, men händelser som dessa har istället lett till nya uppsving för rörelsen; vreden kokar bland folket och över 80 procent stödjer studenternas krav. En ny tid är här – Chile har blivit en symbol för kamp och motstånd i Sydamerika.
Generalstrejken, som hade ett starkt stöd bland studenterna, blev inte så stor som den kunde ha varit. I själva strejken deltog inte fler än 600 000 arbetare; detta förmodligen på grund av fackens idé att utlysa strejken nästan två månader innan den skulle genomföras, i hopp om att glöden hos arbetarna skulle hinna slockna.
Koppargruvarbetarna, som själva strejkade den 11 juli, uppmuntrade och stödde generalstrejken men deltog inte själva och samma sak gällde hamnarbetarna. I den privata industrin blev det också ett svagt deltagande, på grund av den hårda repressionen på arbetsplatserna och hot om uppsägning om de skulle delta. Men det beror också på att man inte har mött upp emot den hårda repressionen med en kamp från fackföreningarna, som är byråkratiserade och där facktopparna stödjer högerregeringen.
Några av kraven under generalstrejken var gratis utbildning, högre pension, trygga anställningar och billigare sjukvård. Detta visar på att rörelsen sprider sig till fler samhällsgrupper.
Regeringen börjar nu frukta för att rörelsen ska sprida sig och växa och börja beröra ännu fler politiska frågor än den redan gör. Den har därför tagit tillbaka förslaget på höjd studentavgift och föreslagit nya förändringar. Men studentrörelsen har gått ut med att man inte går med på diskussioner och kompromisser med regeringen, utan kommer att fortsätta med att trappa upp protesterna till dess att regeringen går med på deras krav.
Stämningen i studentrörelsen är väldigt emot partier, vilket beror på den yngre generationens erfarenheter av de etablerade partierna och det politiska etablissemanget.
Även Chiles etablerade vänsterpartier, socialistpartiet och kommunistpartiet, har svikit folket för många gånger. Kommunistpartiet äger till exempel själva ett privat, vinstdrivande universitet.
Det som behövs för att föra rörelsen i rätt riktning är en organisation som länkar samman studenterna och arbetarna i en kamp mot den nyliberala regeringen. Det skulle visa på behovet av ett parti för arbetarna och ungdomarna som representerar deras intressen.
Det har skapats ett antal regionala församlingar med ett massdeltagande och en demokratisk struktur på både regional och landsomfattande nivå. Dessa församlingar är det perfekta medlet för att bygga en framgångsrik generalstrejk underifrån som inte längre behöver fackföreningsledningarna och som är förankrad på arbetsplatserna.
De kan också vara ett sätt för gräsrotsoppositionen inom facken att kämpa mot fackens högerledningar, för att omvandla fackföreningarna till riktiga instrument för kamp.
CWI i Chile, Socialismo Revolucionario, bygger nu en gemensam kommitté tillsammans med FPMR, den tidigare väpnade grenen i kommunistpartiet, och aktivister från MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionaria), ett socialistiskt parti i Chile.
Den här kommittén, som kallas ”Consejo por derechos democráticos y humanos” (rådet för demokratiska och humana rätigheter) var de som övertygade de ledande inom studentrörelsen om att ta upp kraven för ett förstatligande av Chiles koppargruvor, vilket skulle räcka för att finansiera en helt gratis utbildning av hög kvalitet åt alla i Chile.
Denna rörelse kan lägga grunden för en massrörelse som har möjlighet att störta regeringen. För att detta ska bli verklighet krävs en kamp som enar studenter, elever och den organiserade arbetarklassen.
Den återuppväckta sydamerikanska klasskampen, beväpnad med ett revolutionärt socialistiskt alternativ, skulle göra slut på den exploatering som nu drabbar kontinentens invånare.
Louise Strömbäck
