Dags att plocka upp megafonen!

2010-03-03 21:12:17




Utan kvinnokamp kommer så småningom varje jämställdhetsreform att gå om intet. Högerregeringen genomför just nu ett systemskifte ock­så på jämställdhetsfronten: i deras samhälle kommer hemmafrun tillbaka på vårdnadsbidrag och i storstäder­na köper få men allt rikare kvinnor pigtjänster av de lågavlönade kvinnorna, vars villkor blivit sämre och osäkrare. Fyra år räcker! Nu måste kampen för kvinnors rättigheter tillbaka upp på dagordningen.

Över en natt blev alla feminister. Det var sent nittiotal. Unga tjejer gjorde uppror mot utseendefixering och sexistisk reklam, på vart och vartannat kavajuppslag satt en liten krona med en tårtbit bortskuren för de omkring 20 procent lägre kvinnolönerna. Gräsrotsrörelser bekämpade våldtäkter och sexuella trakasserier. Kvinnojourerna fick utökade resurser. Det dröjde inte länge förrän formulering­ar om jämställdhet dök upp i alla riksdagspartiers partiprogram och frågan ”Är du feminist?” ofelbart fick varje partiledare att svara ja med en nervös blick in i TV-kameran.
Drygt tio år senare har debatten tystnat och varenda offentlig person som en gång bekände sig till feminismen verkar ha bytt profil, etikett eller parti.

Men verkligheten är oförändrad: kvinnor har ökat sin dominans bara på den delen av arbetsmarknaden som enbart erbjuder lågavlönade, o­säkra anställningar. Kvinnor våldtas av gärningsmän som i nio fall av tio frias i rättegång. Rättsväsendets företrädare – domare, advokater, poliser – ertappas gång på gång med fingrar­na djupt nerstuckna i sexismens syltburk. Samma budskap om att det är okej att göra profit på kvinnors kroppar visas på reklamaffischer på bussar, på nätet, i dagstidningar; i alla of- fentliga miljöer, medan det ökande problemet med trafficking väntar på kraftfulla åtgärder.
Motreaktionen lyser med sin frånvaro. Gräsrotsrörelserna finns därute – Varken Hora eller Kuvad, Kvinnopolitiskt forum – förmodligen är de fler. Men högerregeringens snart fyra år av antifeministisk politik med nedskärningar och försämrade villkor på arbetsmarknaden tycks inte bara ha slagit hårdast mot lågavlönade kvinnor – den verkar också ha sopat un­dan fötterna på den feministiska gräs- rotskampen.

Moderaterna har nyligen lanserat en jämställdhetspolitisk plattform, men ser man till vad snart fyra års moderat regeringspolitik har gjort för landets kvinnor – och låt oss då tala om den överväldigande majoritet som inte har råd med pigor eller har tillräckligt hög lön för att tjäna storkovan på de nya skatteavdragen – ly­ser antifeminismen igenom.
Vänsterpartiet uppmärksammade redan i somras att av regeringens omtalade skattesänkningar har 57 procent gynnat män och bara 43 procent kvinnor, vilket har bidragit till att lönegapet mellan könen har ökat med 12 800 kronor sedan valet 2006.
I de kommuner som infört vårdnadsbidraget är det kvinnorna som utnyttjar det. Att mannen som generellt sett har ett tryggare och mer välavlönat jobb än sin fru skulle stanna hemma med barnen för tretusen i månaden motsäger rimlig ekonomisk logik. En annan effekt av vårdnadsbidraget ser ut att bli sämre kommunal omsorg. Även om sambandet ännu inte är ordentligt utrett är det så att förskoleplatser har skurits bort i kommuner där många har tagit ut vårdnadsbidrag, som i Rinkeby, Tensta och Husby.

Den som städar i andra människors hem är – sett till alla länder, i alla tider – en lågavlönad kvinna, ofta född i ett annat land. Att många av de rika som utnyttjar pigavdraget är kvinnor leder lika lite till större jämställdhet för kvinnor i allmänhet som Gudrun Schymans frilansfeministiska påtryckningar för fler kvinnor i bolagsstyrelser inte leder till jämställdhet för de allra flesta kvinnor. Däremot förstärker skatterabatter som riktar sig uteslutande till höginkomsttagare de klasskillnader som redan finns.
Att de skattepengar som har blivit pigsubventioner för rika istället hade kunnat avlasta den på knäna stretande personalen inom äldreomsorgen, verkar vara för krångligt att prata om: antagligen är man rädd för att förlora rösterna från de omkring 100 000 medel- och överklasshushåll som använt pigrabatten. Miljöpartiet är positiva också till vårdnadsbidraget. Det finns därför ingenting som tyder på att ett maktskifte kommer att bety­da slutet för någon av kvinnofällorna.

År 2009 anmäldes 4 000 våldtäkter. Bara 15 procent av anmälningar­na ledde vidare till åtal. Mörkertalet är dessutom stort, framförallt för våldtäkter som sker i hemmet och där för-övaren är en partner eller en bekant.  Statistiken visar att de progressiva åtgärder med tydligare våldtäktslagstiftning och inrättandet av särskilda mot- tagningar för våldtagna kvinnor inte har varit tillräckliga. Därför startade landets kvinnojourer ett upprop med krav på en handlingsplan för bland annat förbättrad behandling av våldtäktsfall inom rättsväsendet samt en välbehövlig nysatsning på skolornas sexualundervisning.
Uppropet lämnades till Beatrice Ask i maj 2009. Svaret lovade inga konkreta åtgärder – och avslutades med en ursäkt för dröjsmålet. Det kom nämligen först fem månader senare, vilket ger en hint om var på regeringens lista mäns våld mot kvin- nor hamnar när det handlar om konkreta åtgärder.

I mitten av 2000-talet publicerade BRÅ en serie rapporter och belysan­de statistik som användes av bland andra kvinnojourerna för att kräva krafttag mot mäns våld mot kvinnor. Idag renderar en sökning på våld mot kvinnor inte i något material daterat senare än 2007. Den kvinnofridsportal som upprättades av socialstyrelsen för att myndigheternas statistik över mäns våld mot kvinnor skulle finnas samlad, ligger för tillfället helt nere. Det står att sidan ska uppdateras, men det är oklart när. Vad som kan verka slumpmässigt när det gäller myndigheter är alltid politiska prioriteringar.

Kvinnojourernas och de övriga organisationernas upprop har nu spritts till nätet (www.krafttagmotvåldtäkt.se). De senaste 100 åren av kvinnokamp har lärt oss att alla satsningar för att komma tillrätta med kvinnors utsatthet – på arbetsmarknaden, i hemmen, på krogen, på hemvägen – kräver protester och kamp underifrån. När den kampen saknas kommer backlashen. Bristande åtgärder mot våldtäkter, vårdnadsbidrag, pigavdrag, ökande löneklyftor: så stavas den backlash vi upplever nu. Det är kort sagt dags för gräsrötterna att plocka upp megafonen igen.

Ulrika Waaranperä

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!