LO:s chefsekonom Dan Andersson sa i måndags att med regeringens försämringar i a-kassan inleds en utveckling tillbaka till 1930-talet. I ord riktar både LO och TCO skarp kritik mot den nya, sämre a-kassan.
Men orden följs inte av handling, trots att regeringen (högeralliansens partier) för länge sedan har gjort klart att med hjälp av dyrare a-kassa och lägre ersättning ska lönerna pressas nedåt.
”Om facken måste betala för arbetslösheten blir de mer försiktiga med lönekrav som skapar arbetslöshet”, sa exempelvis den nuvarande finansministern Anders Borg (m) i en intervju i TCO-Tidningen 18 maj.
De drastiskt ökade egenavgifterna i a-kassan tillsammans med den slopade avdragsrätten för a-kasse- och fackavgift är slag mot den fackliga organiseringsgraden. Det ska helt enkelt bli för dyrt att vara med i facket.
Trots alla dessa steg i riktning mot ett genomgripande systemskifte på arbetsmarknaden har fackledningen inte höjt stridsberedskapen.
”Även om många medlemmar är upprörda och vill ha en kompensation kan facket aldrig kompensera politiska förändringar med lönekrav”, menade LO:s chefsekonom Dan Andersson (Dagens Arbete 23 oktober).
Det uttalandet var ljuv musik i regeringens och arbetsgivarnas öron. Dan Andersson signalerar kapitulation innan striden ens börjat.
Men varför ska inte arbetarna kräva kompensation för att de får betala de skattesänkningar för höginkomsttagare, främst de som bor i bostadsrätt och villa i Storstockholm, som regeringen genomför nästa år och året därpå?
Bara höginkomsttagarna kompenseras för de ökade kostnaderna. För exempelvis lågavlönade kvinnor äts jobbavdraget snabbt upp av höjda avgifter och slopade skatteavdrag.
Regeringens politik slår dessutom hårdast mot lågavlönade kvinnor, särskilt de som arbetar deltid, och arbetslösa.
Även regeringens egna utredare erkänner ”att den kraftiga höjningen av a-kasseavgiften är kvinnofientlig. Det konstaterar regeringen i sin egen lagrådsremiss” (Svenska Dagbladet 20 oktober).
Utan kamp för kompensation i lönerörelsen faller LO-ledningens ambition att få upp de lågavlönades löner platt till marken.
LO menar att regeringen inte visar respekt för den arbetslöshetsförsäkring som de organiserade arbetarna tillkämpat sig. Men hur ska detta ändras?
Regeringen talar maktspråk och då måste svaret bli detsamma från fackföreningsrörelsens sida. Och det brådskar.
Den obligatoriska a-kassan ska snabbutredas och kan bli verklighet redan nästa år. En obligatorisk a-kassa utan koppling till facket riskerar att leda till en medlemsflykt och en snabbt sjunkande organisationsgrad.
Det är nu striden om fackets framtid måste tas genom nya rättvisedagar, som 6 oktober 1992 och 1993, krav på kraftiga lönelyft, mest till lågavlönade, och strejkförberedelser.
Försämringen av a-kassan är bara första steget mot en låglönemarknad. Nästa steg kan mycket väl inkludera attacker på arbetsrätten, oavsett vad arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin nu säger.
Att anställda kan avskedas och sedan få samma jobb tillbaka som egen företagare på f-skattsedel, visar att regeringen inte är främmande för att urholka kollektivavtal och arbetsrätt.
I en ledare under rubriken ”Nu är det hög tid att ta fajten” manar Svenska Dagbladet 11 oktober regeringen att ta striden mot arbetsrätten, eftersom ”utgångsläget är bra” (läs LO:s och TCO:s flathet).
Huruvida regeringen vågar attackera arbetsrätten beror i hög grad på det motstånd som de fackliga organisationerna kan mobilisera i dag.
Det är dags att ta fajten för rättvisekraven – nu.
