Svaret mot terrorism och enskilda hatbrott är en enad kamp mot rasism, högerpolitik och imperialistisk krigspolitik.
Helgens två brutala terrordåd i Köpenhamn där en ensam terrorist gick till våldsam attack med ett automatvapen lämnade tre döda, fem skottskadade poliser och ett Danmark i chock. I Danmark, liksom i Sverige och i hela Europa, leder detta till förnyad oro för både fler terrordåd och ökad rasism, såväl islamofobi som antisemitism. Risken är också stor för mer av rasprofilerande poliskontroller, myndighetskampanjer mot all sorts “radikalism” och statlig övervakning.
En ännu värre katastrof avvärjdes av allt att döma av närvarande poliser både under det första attentatet på lördag eftermiddag mot ett möte i kulturhuset Krudttönden i Österbro, Köpenhamn, med den islamofobiske konstnären Lars Vilks som varit mordhotad ända sedan sin framställning av profeten Muhammed som rondellhund, och därefter strax efter midnatt mot söndagen mot en synagoga i Köpenhamn där en Bat Mitzva, en judisk konfirmationsfest, pågick.
Chock och rädsla för nya attentat har präglat judiska kommentarer i såväl Danmark som Sverige.
Mönstret är slående likt terrordåden i Paris först mot satirtidningen Charlie Hebdo och därefter mot en judisk butik, även om det i detta fall tycks ha utförts ensamt av den förmodade gärningsmannen Omar Abdel Hamid el-Hussein, som dödades av polisen i den efterföljande polisjakten. Två unga män har gripits misstänkta för att ha hjälpt den förmodade gärningsmannen.
Den ihjälskjutne uppges vara en 22-årig danskfödd son till palestinska flyktingar, som bara två veckor innan terrordåden frigavs ur fängelse efter att ha avtjänat ett straff för att ha knivhuggit en man i ett pendeltåg. Omar el-Hussein uppges också ha varit känd av polisen tidigare för vapeninnehav och gängrelaterad brottslighet.
Han uppges också ha hört till en grupp på 39 personer som den danska kriminalvården har listat som ”radikaliserade”, efter att bland annat ha talat öppet om sin önskan att resa till Syrien för att kämpa för Islamiska staten (IS). Liksom de franska terroristerna var han därför redan känd av polisens underrättelsetjänst, PET.
De två andra personerna som dödades var en förbipasserande filmregissör utanför Lars Vilks-kommitténs möte under rubriken ”Konst, hädelse och yttrandefrihet”, där även en representant för feministgruppen Femen, en brittisk konstnär och den franske ambassadören deltog, och församlingsvakten Dan Uzan utanför synagogan.
Även om media förmedlar bilden av ett attackerat möte för ”yttrandefrihet” lär knappast någon liknande våg av sympati som mötte Charlie Hebdo uppstå för Lars Vilks eller dennes stödkommitté, vars ”satir” uppfattas som ett enkelriktat hån av islam. Ett talande exempel på Vilks motiv är hur han såg sin egen närvaro på den islamofobiska konferensen ”Stop Islamization of Nations” i New York 2012 som ”en del av sitt konstverk”. Oavsett Vilks reaktionära idéer måste vi ändå självklart ta avstånd från attentatet.
Däremot slöt tiotusentals danskar upp i de manifestationer mot terrorn, som hölls redan på måndagen. Liksom tidigare den franske presidenten Hollande talade Danmarks statsminster Helle Thorning-Schmidt om öppenhet och sammanhållning. Mot detta slår att den statliga övervakningen och kontrollsamhället nu skärps.
– Det är mörka krafter som vill oss ont, och därför måste vi leverera markanta motsvar. Vi kommer att uppleva ett Köpenhamn som ser annorlunda ut och låter annorlunda en tid framöver, uppger Danmarks justitieminister Mette Fredriksen.
Från EU:s ordförande Donald Tusk utlovas ett raskt genomförande av den gemensamma strategi mot extremism och terrorism som EU:s stats- och regeringschefer enades om för bara ett par dagar sedan, som bland annat innehåller förslag om en systematisk registrering av flygresenärer, skärpta kontroller av EU:s yttre gränser och ett ökat samarbete mellan underrättelsetjänsterna.
Även i Sverige pågår enligt den socialdemokratiske inrikesministern Anders Ygeman ett parallellt arbete med en ny nationell strategi mot terrorism för att ytterligare stärka de resurser till fler poliser, signalspaning, övervakning och skydd av institutioner och personer som ökat kraftigt ända sedan hotbilden höjdes 2010. Ygeman vill också se över möjligheterna av betydligt mer omfattande kameraövervakning inom ramen för de lagar som redan finns.
Än så länge har visserligen inga tortyrcentraler föreslagits som dem som USA upprättade i Guantanamo Bay eller outsourcade till västvänliga diktaturer. Men riskerna är uppenbara för en utveckling där ökade poliskontroller och åsiktsregistrering inom till exempel invandrartäta förorter spär på den frustration som redan gror.
Direkt olycksbådande är också den svepande retoriken från den förra S-ledaren Mona Sahlin, som utsetts till nationell samordnare mot ”våldsbejakande extremism”.
Sahlins förebyggande kampanj vill göra lärare, fritidsledare, socialarbetare och religiösa ledare till polisens och säkerhetspolisens medhjälpare för att spana på barn och ungdomar som riskerar att söka sig till ”våldsbejakande extremism”.
Samtidigt har hon nu själv i radio, TV och tidningar gång på gång upprepat svepande uttalanden som drar vad hon kallar ”de tre stora hatideologierna” jihadism, höger- och vänsterextremism över en kam. Till bilden hör att hon heller inte förmår att se skillnaden på en skarp kritik av den israeliska statens terror och antisemitism.
Rättvisepartiet Socialisterna har liksom andra vänsterorganisationer många gånger deltagit i demonstrationer mot till exempel Israels terrorbombningar av Gaza, men har en kristallklar linje mot antisemitism. Vi har mycket sällan hört några slagord eller andra uttryck för antisemitism i sådana sammanhang, där för övrigt en organisation som Judar för israelisk-palestinsk fred ofta har deltagit i första ledet.
Sveriges makthavare vill lika litet som Danmarks och EU:s makthavare inse sitt eget såväl utrikes- som inrikespolitiska ansvar för det högerextrema våldet.
”Danmark är tillsammans med Belgien och Storbritannien det enda europeiska land som under de senaste tolv åren har deltagit i de fyra krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och nu mot Islamiska staten”, skriver den danske journalisten Carsten Jensen i DN den 16 februari och påminner vidare om att Danmark i sitt parlament också har den starkaste främlingsfientliga högerflygeln, Dansk folkeparti, som kan bli landets största parti i nästa val och vars reaktionära åsikter anammats av flertalet folketingspartier. Och ju mer Sverige dras in i Nato och involveras i denna typ av katastrofal krigförening, ju mer ökar motsvarande hotbild även här.
Men som en talesperson för initiativet Köpenhamn för Mångfald förklarar i danska Arbejderen är ”exkludering, diskriminering och förnedring av en minoritet också en grogrund för extremism”. Till bilden hör att fängelset också är en miljö som befäster och radikaliserar en identitet av utanförskap, vilket förefaller vara precis vad som har hänt i Omar el-Husseins fall.
I Danmark finns det även hopp om en annan samhällsutveckling. Där har exempelvis etablissemangets manifestationer liksom i Malmö förra veckan föregåtts av mångdubbelt större motdemonstrationer mot försöken att etablera en dansk gren av den främlingsfientliga och islamofobiska rörelsen Pegida som har velat etablera rasistiska måndagsmarscher i danska städer. Hit hör också att det radikala vänsterpartiet Enhedslisten i en nylig opinionsmätning fortsatt att öka, i Köpenhamn till uppemot 20 procent och är därmed huvudstadens största parti.
Gentemot makthavarnas kontraproduktiva kampanjer i terrorns spår gäller det för en ny vänster att mana till en enad kamp för såväl verklig yttrandefrihet som mot terror, rasism, högerpolitik och imperialistisk krigspolitik. ■
