foto: HBO
Serien drar in en på ett uppslukande sätt.
När George R R Martin skrev sin fantasyserie där den första boken heter A song of Ice and Fire hade han höga krav på att alla karaktärers handlingar skulle vara logiska, utifrån hur de tänkte och utifrån deras egenskaper. I en saga kan allting hända – fantasin sätter inga gränser, men det måste finnas en inre logik, en konsekvens som känns möjlig att tro på.
När hans böcker sålde i miljonupplagor började filmbolag höra av sig. Men han sa envetet nej till alla. Inte förrän HBO och deras filmmakare presenterade sitt stora projekt kunde han släppa iväg sin saga för att bli filmad.
De miljontals fans som har läst alla böckerna i serien väntade med spänning. Till det kom alla som gillar fantasy på film.
Serien blev en succé direkt och har stadigt ökat i popularitet, inte minst på grund av skicklig reklam och marknadsföring där HBO dragit ut på antalet avsnitt och inte släppt tidigare säsonger förrän nästa ska börja.
Men varför har Game of Thrones, som tv-serien heter, blivit så otroligt populär bland inte bara så kallade nördar, utan hos icke-nördar och personer som annars avskyr fantasy med flera? Gillar man svärdfäktning, sex, nakenhet, mycket action och verklighetsflykt finns det i serien.
Men serien slår djupare och drar in oss som tittare på ett uppslukande sätt, mycket på grund av dess oförutsägbarhet. Den bryter raskt mot alla konventionella regler som att en hjälte ska överleva och en skurk ska förgås. Det är en vuxen serie, utan särskilt mycket ironi eller haha-humor, en seriös fantasy med komplicerad handling och djupa underströmmar, nyanserad och komplex. På så sätt engagerar den våra hjärnor också, det fungerar rent kognitivt.
Det är en smart serie som kan vara svår att följa med i, då det är många vändningar i handlingen och det är spännande.
I USA talar man om en ny genre, riktad till ”the mass intelligent”; torr humor, bra dialog, komplexa moraliska frågor – tittaren blir engagerad.
Sedan får vi mycket nakenhet, sex och våld, blod som sprutar och inre organ som spetsas. Det avlöser de pratiga bitarna, plötsligt dör folk, hjältar gör hemska saker och skurkar visar sig ha både hjärta och samvete.
Karaktärerna är intressanta och komplexa, det står inte God mot Ond – snarare är det en inre konflikt där karaktärerna brottas med moraliska problem, gör fel, tabbar sig, tänker snurrigt och förstör för sig själva. Alla handlingar får konsekvenser, ofta långtgående.
Kvinnorollerna är ovanligt varierade för att vara en serie. Det är en manligt dominerad värld, där äldste sonen ärver allt och kvinnorna tidigt lär sig att manipulera och styra bakom scenen för att sedan bli makten bakom tronen eller på den.
Kvinnorna är inte bara snygga objekt, de kan nästan alltid både försvara sig och attackera fiender. Man får inget i Game of Thrones för att man är snäll, tvärtom. Makt tas med våld, principer och heder är till för att svikas.
Det finns klara paralleller till dagens politiska samhälle. Dagens USA med sin Brända jorden-taktik och totala klimatförnekelse hos politiker liknar Westeros adel som vägrar se hotet som kan komma att uppsluka hela deras värld – de föredrar att bråka sinsemellan.
Det finns naturligtvis kritiska röster, genom åren har många analyserat serien och riktat kritik mot hur de senare säsongerna avviker från böckernas historia, hur man lyssnat mer på fansen och på hur karaktärerna agerar utefter behovet av handlingen, inte agerar utan reagerar, ofta ologiskt. Vi som tittare kan inte förutsäga vad som ska hända.
Kritiken riktar sig också mot objektifieringen av kvinnors kroppar, hur man gör underhållning av sexuell tortyr, gör ett spektakel av allt.
Nu är det sju säsonger och inte många andra tv-serier håller kreativt så länge. HBO vill förstås mjölka ur de sista dropparna och vi måste betala för att få vår fix. ■
