”De apatiska” – en handbok i kampen för asylrätt

2009-12-27 12:00:02




BOK
De apatiska
Författare
Gellert Tamas
Förlag
Natur & Kultur (2009)
Inskränkningarna i
asylrätten,  som inleddes under 1980-talets sista år, var en del i det politiska etablissemangets marsch högerut. Successivt avskaffades asylrätten. I början av 2000-talet var asylrätten, i enlighet med FN:s flyktingkonvention, i princip avskaffad i Sverige.
Nästan ingen erkändes som flykting och allt färre fick stanna av andra skäl. År 2004 var det mindre än en av tio asylsökande som beviljades asyl. Men det hindrade inte politikerna att upprätthålla skenet av man slog vakt om asylrätten. Och det gör man fortfarande.
I en programförklaring som Socialdemokraterna gjorde i mars i år he­ter det exempelvis att: ”Asylrätten är en grundpelare inom migrationspolitiken för svensk socialdemokrati. Den är en mänsklig rättighet och utgår ifrån människors behov av skydd och deras fruktan för förföljelse.”

Socialdemokraterna hade regeringsmakten under de år – 2003 till 2006 – som Tamas skildrar. Den dåvarande S-regeringen satte rekord i att verkställa beslutade avvisningar och skröt om det. Samtidigt gick regering­en i bräschen för att EU skulle bygga nya och högre flyktingmurar. Men regeringspolitiken födde sin egen reaktion i form av ett växande motstånd mot att rätten till asyl tagits bort och när det började bli känt att även svårt sjuka barn utvisades. I Tamas bok är det enskilda barnläkare, den förre ärkebiskopen K G Hammar och Svens­ka kyrkan samt exempelvis Gustav Fridolin, som då satt i riksdagen för Miljöpartiet, som får ge röst åt motståndet. Medan däremot organisationer som FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd) bara nämns i förbigående.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och Elevkampanjen har alltid varit en del i asylrörelsen och genom åren har vi deltagit i flera kampanjer för asylrätten och bidragit till att asylsökande fått stanna. Den skärpning och bruta-lisering av flyktingpolitiken som ägt rum har varit en del i socialdemokratins högerkurs, vilket Tamas tyvärr förbigår.

I början av 2000-talet blev flyktingpolitiken än mer restriktiv och inhuman. Utnämningen av Barbro Holm- berg som ny socialdemokratisk migrationsminister hösten 2003 och valet av Marie Hessle som nationell samordnare för de apatiska barnen året därpå kom att personifiera förändringen till det sämre. Men de var naturligtvis inte ensamt ansvariga. Det var statsminister Göran Persson som var ytterst politisk ansvarig, han satte tonen. Den dåvarande S-regeringen kunde också räkna med stöd från ett eller flera högerpartier. Folkpartiet slöt exempelvis omedelbart upp bak­om Perssons rasistiska utspel om att Sverige skulle drabbas av ”social turism” efter EU:s utvidgning 2004 och 2005 var det M och S som röstade ned kravet på flyktingamnesti.

Som framgår av titeln handlar Ta­mas bok om de apatiska barnen, de barn som trots sin svåra sjukdom och tillstånd inte fick stanna i Sverige. Istället avvisades de och övriga familjemedlemmar.
Innan 2004 fanns inte begreppet apatiska barnen. Men den insjuknandeprocess ”där barnen föll ner i ett alltmer apatiskt tillstånd vars slutfas manifesterades av en total uppgivenhet och förlust av förmågan att äta, dricka och sköta sin hygien” var inte ny.
Sommaren 2003, nära ett år innan begreppet apatiska barn myntades, hade barnläkaren och barnpsykiatrikern Göran Bodegård med stöd av sina egna erfarenheter av vård av de svårast sjuka apatiska barnen i Stockolm samt internationella erfarenheter skrivit en artikel i Läkartidningen om de apatiska barnen. I både Australien och England hade man diagnostiserat och vårdat barn med samma symptom som de barn Bodegård själv va­rit med om att vårda på Eugenia- hemmet i Stockholm. På engelska kallades sjukdomstillståndet kallades Pervasive Refusal Syndrome ”och tedde sig kliniskt på ett mycket likartat sätt som barnen på Eugenia. De engelska och australiska barnen hade också insjuknat i samma svåra komaliknande tillstånd, baserat på hopplöshet, hjälplöshet och okontroller- barhet i tid”, skrev Bodegård.
Men av politiska skäl var regering­en inte beredd att ta del av Bodegårds och internationella erfarenheter. Inte heller lyssnade man till andra barnläkare som också har vårdat apatiska barn.

Enligt regeringen simulerade barnen på order av föräldrarna. Denna lögn blir officiell politik och från sommaren 2004 avlöser konspirationsteorierna varandra. I hopp om att om att bli ihågkomna när nya chefsposter ska tillsättas eller på att sätt belönas finns det alltid de som är villiga att ge sitt fulla stöd till de styrandes teser.
En av dem var psykologen Marie Hessle, som tidigare varit chef för flyktingenheten inom Stockholms barnpsykiatri (BUP). På hösten 2004 utsåg regeringen Hessle till att som det hette objektivt granska de apatis­ka barnen (barn med uppgivenhetssymptom). Hessle hade dock långt in- nan gjort klart vad hon tyckte. Redan år 2003 hade hon till media sagt att det handlade om manipulation för att få stanna. ”En viktig faktor i barnens tillstånd är föräldrarnas roll, inte sällan använder föräldrarna sina barn som verktyg för att få stanna i Sveri­ge. Man kanske är informerad om att den enda chansen att få stanna här är att få uppehållstillstånd av humanitära skäl, och då vet vi ju att den psykiska ohälsan kan vara en väg in”, sa Hessle i en intervju som gjordes flera månader innan hon blev nationell samordnare för de apatiska barnen.
Det handlade om att som man ro­par får man svar.

Lögnen om manipulation följdes sedan upp av andra lögner som att barnen drogats alternativt förgiftats av föräldrarna, att den ryska maffian orkestrerat ”epidemin” av sjuka barn, att barnen var uppe och åt på nätter­na eller att de blev friska i samma sekund som uppehållstillstånd bevilja- des och att apatiska barn bara fanns i Sverige. Inget var naturligtvis sant.
Dessutom lyssnade Hessle till ­uttalade rasister, som affärsmannen Mats Strandberg och läkaren Thomas Jackson. Den förstnämnde hade varit med i både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna och såg sin chans att sprida sitt rasistiska budskap om att de apatiska barnen i själva verket drogats av ryska läkemedel i skydd av statens kampanj. Den andre Jackson, som kallar sig själv ”sund socialkonservativ med nationella förteck­en”, skrev så sent som oktober i år på den nazistiska hemsidan nationell.nu att att de apatiska barnen simulerade.
”Hon slutade äta och prata, hon sov inte så mycket längre. Hon levde som en död människa, de andra barnen tycker inte att hon lever längre”, så beskrev mamman till ett av de apatiska barnen sin dotter Jennifers tillstånd. Livlös, liggande på en bår för- des hon på ett flygplan i juni 2004 och avvisades till Makedonien. Avvisningen filmades och visades i SVT:s Aktuellt. Inslaget fick ett oerhört genomslag. Många ställde efteråt sam­ma fråga som Aktuelltreportern: ”Hur kan det vara så här, hur kan nå­gon göra så?”.
I slutet av 2004 avslöjades det att man på Migrationsverket hade firat avvisandet av ett sjukt barn med champagne. ”Vi ska fira att en viss familj lämnat Sverige med champagne. I dag har jag fått bekräftat att verkställigheten avlöpte väl dock med fot- och handbojor”, skrev den ansvarige på Migrationsverket i ett glädjerus efter att den sjuke pojken Vlad och hans familj dumpats på en flygplats i S:t Petersburg. ”Avvisningen påminde mer om en militär operation än om transporten av en svårt sjuk pojke och hans familj”, skriver Tamas.
Ing­en sjukvårdspersonal fanns på flyg­platsen när pojken och familjen landade. Sex månader efter avvisningen till Ryssland hade Vlad ännu inte fått någon vård och familjen, fem personer, bodde ”i ett litet, slitet rum med en hink i farstun som toalett”.

”År 2005 – ett år för flyktingamnesti, så löd rubriken i Offensivs julnummer i december 2005. Kampen för flyktingamnesti och för att återupprätta asylrätten var den dominerande frågan under andra hälften av 2005.
I februari skulle riksdagens socialförsäkringsutskott rösta i frågan om de apatiska flyktingbarnen skulle få stanna eller inte. Fem riksdagspartier sa ja, men förslaget avslogs ändå eftersom moderaterna röstade med S-regeringen. Även när riksdagen två månader senare röstade i samma fråga blev det nej av samma skäl – S och M-alliansen.
Migrationsminister Barbro Holmberg försvarade S och M:s nej med att det skulle vara en ”humanitär katastrof att ge de apatiska barnen per automatik ett uppehållstillstånd”. Det var ett uttalande som avslöjade regeringens känslokalla arrogans.
Regeringspolitiken var en humanitär katastrof. ”Frågan är om något an­nat land i modern tid, på så kort tid, genomför ett så stort antal avvisning­ar av så pass svårt sjuka barn som un­der några månader åren 2004 och 2005”, anmärker Tamas.

”Det var avvisningarna av de apatiska barnen som öppnade ögonen och väckte en vrede i de djupa folklagren. RS och Offensiv kämpade bland annat för Niada i Luleå och Shahida i Härnösand.
Demonstrationer och uppvaktningar av Göran Persson i både Piteå och Härnösand ökade trycket på regeringen att stop­pa avvisningarna. RS samlade också in 25 500 namn för flyktingamnesti. Ur den breda kampanjen för flyktingamnesti, kyrkornas Påskupprop (162 000 namn, den största namninsamlingen i Sverige sedan Vietnam­kriget) samt alla lokala protester mot avvisningar av vänner som har bott i Sverige växte en stark opini-on mot behandlingen av de apatiska barnen och de gömda flyktingarna.
Kampanjen för flyktingamnesti hade landsomfattande demonstrationsdagar både i maj och i september.
I september demonstrerade tio- tusentals på 30 orter för flyktingamnesti Opinionen gjorde också att framförallt miljöpartiet i höstens budgetförhandlingar kunde pressa regeringen till att införa den nya tillfälliga asyllag som fram till i början av december har gett 85 procent av 900 avgjorda ärenden permanent uppehålls- tillstånd” (Offensiv nr 679-80 den 22 december 2005).

Flyktingamnesti 2005, som fick stöd av en mängd olika organisationer, krävde flyktingamnesti med hänvisning att det skulle ge ”rent bord” för de nya migrationsdomstolar som skulle ersätta Utlänningsnämnden från den 1 januari 2006. Denna breda rörelse var en reaktion mot den urholkning av asylrätten som hade ägt rum.
S-regeringen, som tagits på sängen av protesterna, var helt på kant med opinionen.
En desperat statsminister Persson försökte försvara regeringens politik med att Socialdemokraterna mås­te säga nej till flyktingmanesti för att undvika en väljarflykt till rasistpartiet Sverigedemokraterna, men S-politiken och den statliga rasismen gav tvärtom Sverigedemokraterna självförtroende inför valet 2006.
När lögner inte räckte till polisanmälde Migrationsverket med regeringens stöd ett antal av de apatiska barnens föräldrar. Anklagelserna om övergrepp barnmisshandel var oerhört vaga men kammaråklagaren ville ändå gå vidare. Fler förundersökningar inleddes.
Efter drygt ett halvår av utredande och efter att ha slösat stora resurser lades alla förundersökningar ned.
Anklagelserna var helt grundlösa, polisanmälan hade bara gjorts i ett försök – ”ingen rök utan eld” – att förvirra opinionen.
Även ett högre polisbefäl säger i boken att skälet till kammaråklagarens agerande motiverades av att  ”det var människor från ett annat land” som anklagades. ”Om det vore familjer i Djursholm, Lidingö eller Danderyd skulle man inte registrera som skäligen misstänkta på så här va­ga grunder.”

De apatiska är en riktigt bra bok. Det enda riktigt svaga kapitlet ­handlar om Lavalstriden, som Tamas felaktigt beskriver som ett utslag av fackpampars fientliga hållning mot utländsk arbetskraft och inte att det handlade om en viktig strid för strid mot löne­dumpning och för att gällande kollek­tivavtal ska omfatta alla, oavsett vilket land man kommer ifrån.
De flesta politiskt ansvariga under perioden 2003 till 2006 ville inte utta­la sig i boken.
Dagens S-ledare tiger eller vill inte bli påminda om sveket mot flyktingbarnen. Barbro Holmberg och Marie Hessle har också valt en ”talande tystnad”.
Det enda Barbro Holmberg, idag landshövding, säger att är att hon nu ”ångrar en del uttalanden som då gjordes”.
Fortfarande gäller det emellertid att asylrätten måste återupprättas. Det finns fortfarande apatiska flyktingbarn som nekas asyl och fortfarande cirkulerar lögnen i maktens korridorer om att barnen bara simulerar.
Det är dags för en Amnestirörelse 2010.
Per Olsson

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!