De levande döda i Rojava

Gå och se De levande döda i Rojava om du kan. Foto Folkets Bio.

Under fem års tid följer regissören Maryam Ebrahimi fyra vänner som alla bor på ett av ”de sårades hus”, hemliga vårdhem för skadade veteraner i det kurdledda självstyret i Rojava som gränsar till Turkiet, Irak och Syrien. Samtliga har skadats i kriget mot IS under slaget om Kobane 2014-2015: Sorkhin som har metall i halva kroppen, Fadakhar som förlorat båda benen, Rojda som är blind och prickskytten Zarin som fått en hjärnskada efter att ha skjutits i huvudet.

Av Stephen Rigney // Artikel i Offensiv

Originaltiteln The Phantom Pain of Rojava är en otrolig passande titel som fångar upp både den fysiska smärtan som de fyra vännerna utsatts för, men den är lika mycket en stark påminnelse av det öde som kurderna i Rojava lämnades till efter att IS föll. Trots att de hyllades som hjältar – och delvis beväpnades av Västmakterna i kampen mot IS – blev de snabbt övergivna. Att alla fyra fortfarande bär sina fältuniformer är ingen krigsromantik – det är bara ett tecken på att kriget aldrig tog slut för de som kom från eller tog sig till Rojava.

Efter att IS besegrades blev området föremål för regelbundna militärangrepp av Erdoğans diktatur – en varning till kurder och andra förtryckta i Turkiet och närområdet som såg Rojava som något att sträva efter. Och under filmen ser vi hur turkiska drönare regelbundet flyger över i jakt på befälhavare som Sorkhin, medan resor in till stan förutsätter att man är beväpnad – IS-anhängare söker fortfarande sin revansch. Idag efter både angrepp från Turkiet och från HTS och den regim i Syrien som uppstod efter att Assad störtades är området helt integrerat i den syriska staten.
Det är förstås lätt att fastna vid filmens smärta men det är framför allt en film om hopp, kamratskap och solidaritet där vi hör om varför många drogs till Rojava och var redo på att bli ”martyrer”. Självstyret i Rojava var inte bara en symbol för en länge efterlängtad självständighet, utan också för ett nytt samhälle som bröt med det förflutna och som byggdes på solidaritet och jämställdhet, sprunget ur de massprotester och revolutioner som skakade hela regionen under den arabiska våren. De fyra vännerna är öppna med allt de hade förlorat – kroppsdelar, år av sina liv, familj och vänner – men ändå uttrycker ingen av dem ånger. Mitt i allt de förlorat håller de fast vid övertygelsen om att det var värt det, att drömmen om Rojava fortfarande var värd att försvara.

Men vi ser också att samma gemensamma hopp och förluster också har skapat en praktisk solidaritet – Sorkhin hjälper Rojda att hitta rätt i rummen, Fadakhar tror att någon har gömt hans benproteser som skämt, Zarin retas trots minnesluckorna hon kämpar med efter skottskadan – de är varandras ögon och minne. De är inte bara kamrater längre, utan en familj som byggts av dem som förlorat sina egna och av kampen. I det tysta hushållandet, i skratten mellan smärtan, lever precis den solidaritet som revolutionen i Rojava en gång lovade – även efter att självstyret som skulle skydda den har upphört att existera.