Den stadiga upptrappningen Ryssland-Nato/USA ökar krigsrisken

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

De senaste dagarnas eskalering utgör en ytterst riskfylld militär upptrappning av den skarpladdade makt­striden mellan Ryssland och Nato/USA.

Efter förra veckans resultat­lösa toppmöten har ytterligare ryska trupper skickats till Ukrainas gräns, samtidigt som Ukraina har fått nya vapenleveranser från USA samt andra Nato-länder och Bidenadministrationen aviserat att upp till 8,500 USA-soldater ska skickas till östra Europa. Det är en utveckling som har ökat risken för krig.
Behovet av en global kamprörelse mot imperialism, militarism och krigshets är akut. Endast mass­kamp underifrån kan tysta krigs­trummorna.
Under den gångna helgen fick Ukraina ytterligare en vapenleverans från USA som backas upp av att en rad andra Nato-länder sänder ”militär hjälp” till Ukraina. Samtidigt har Ryssland skickat fler soldater till Ukrainas gräns samt styrkor till angränsande Belarus. 

Dagens kris är den värsta säker­hets­krisen i Europa på 30 år. Ännu ger varken den ryska eller den amerikanska imperialismen, som leder Nato, några indikationer på att man är beredd att lägga band på den råa maktpolitiken. Och även om eskaleringen skulle göra halt och nya förhandlingar kommer till stånd är maktstriden inte över­gående. Istäl­let tenderar den att skärpas som en följd av den globala kapitalism­ens många kriser och regeringarnas nationalism och militarism. 
Sedan 2014 har det skett en stadig upptrappning av motsättningarna mellan Ryssland och Väst med Ukraina som epicentrum, men när stormakterna möts är inga representanter från Ukraina inbjudna.   
I slutet av 2013 skakades Ukraina, särskilt landets västra del, av  folkliga revolter som fortsatte in i 2014 mot den pro-ryske presidenten Viktor Janukovitj, som efter påtryckningar från Putin inte skrivit under det associationsavtal med EU som fanns på bordet.   
Det var en spontan folklig revolt, men den kom att kidnappas av de pro-västliga partier och ukrainska nationalister, ivrigt understödda av EU-regeringarna och USA-imperialismen. Efter månader av protes­ter tvingades Janukovitj bort och med honom försvann också en stor del av maktelitens pro-ryska flygel. De pro-västliga partier som tog över makten förenades i sin ukrainska nationalism och krav på medlemskap i både EU och Nato.

Som svar på händelserna åren 2013-2014, som resulterade i att Ryssland förlorade sitt inflytande i Ukraina, annekterade Putinregimen Krim­halvön och understödde de ryska separatisternas i Donbass-regionen som gränsar till Ryssland. Sedan dess har en stor del av Donbassregionen avskilts från Ukraina och inlemmats i Ryssland, som betalar lön och pension samt erbjuder medborgarskap. Trots uppgörelser om vapenvila har det sedan 2014 aldrig rått fred i östra Ukraina, utan ett konstant krigstillstånd där fronterna kantas av skyttegravar som under första världskriget.   
Under samma tid har Ukraina fått allt större militärt stöd från USA och 2020 uppgraderades landet partnerskap med Nato. Och så sent som i september förra året övade Nato på nytt i Ukraina.   
När Biden och Putin möttes i juni 2021 var det i ett läge där relationerna mellan USA och Ryssland var de frostigaste på 30 år och mot bakgrund av att nya amerikanska sanktioner hade införts mot Ryss­land, vars ekonomi ännu inte är större än vad den var 2014.

För att faktiskt stoppa det hotande kriget krävs en global rörelse, massdemonstrationer och till och med strejker i USA, Ryssland och Natoländerna.

De ökade problemen som Putin­regimen möter på hemmaplan och det tilltagande missnöjet, särskilt bland unga, är ett stort skäl till den nuvarande krisen. 
Med sitt snabba militära ingripande  i Kazakstan och den hotfulla utfästelsen att ”aldrig tillåta några fler färgrevolutioner” ville Putin både varna den inhemska oppositionen och samtidigt skicka signalen till rivaler samt allierade att den ryska imperialismen inte tvekar till att agera militärt för att skydda eller utvidga sina påstådda ”intressesfärer”.
Men Putinregimen har med åren inte blivit starkare, utan mer repressiv samt ännu mer präglad av storryskt imperiebyggande och chauvinism; att Rysslands måste erkännas som en stormakt på världsarenan och utnyttja USA-imperialismens försvagning till sin fördel.
I likhet med Trumpadministrationen, fast med andra medel, har Bidenadministrationen målet att göra ”USA starkt igen”, en paroll som Biden har formulerat som ”Det 21:a århundradet ska bli amerikanskt”. I denna strävan utgör en ”tuff” hållning mot Ryssland en central del.
Men denna hållning har bara eggat Republikanerna, som ser ut att vinna årets mellanårsval och återta makten i kongressen, att kräva en ännu hårdare politik mot Ryss­land.
Så sent som för två veckor sedan var det nära att en motion med krav på nya hårda sanktioner mot den ryska gasjätten Gazprom och Nord Stream 2 (den färdigbyggda gasledning  som går genom Öster­sjön och som ska leverera rysk gas till Tysk­land) vann tillräckligt många röster för att antas av kongressen.
Det var bara med löftet om att vi ska svara med ett eventuellt militärt ingripande från Ryssland ”med alla sanktioners moder” som Bidenadministrationen lyckades få tillräckligt många Demokrater på sin sida och förhindra att Republikanernas motion antogs. 

Även om den nuvarande eskaler­ingen pausas för att ge tid och plats till nya toppmöten och en uppgö­relse som dämpar krigshetsen hotar de kvarvarande spänningarna att ge upphov till nya kriser.
Oavsett den omedelbara utgången kommer krisen att förstärka militariseringen av östra Europa och Öster­sjöområdet.
Det svar som S-regeringen har gett på krisen i form av förstärkt Nato-politik och militär mobilisering varslar såväl om kraftigt ökade försvarsanslag som om en upptrappad borgarkampanj för ett svenskt Nato­medlemskap. Nato-frågan kan mycket väl bli en stor fråga i höstens val. 
Genom sin uppslutning bakom Nato/USA bidrar regeringen och det svenska etablissemanget till det skarpladdade läget och militariseringen av det område man beskriver som ”vår närhet”. 

”Ned med vapnen – för arbetarsolidaritet och storstrejk om så krävs för att säkra fred” var det svar som den socialistiska ungdomsrörelsen i Sverige gav till den storsvenska högerns krigshets mot Norge 1905.
Det motstånd som då organiserades vann fred med Norge. Visst är läget annorlunda idag, men upp­giften att börja bygga en liknande rörelse kan inte vänta och det kräver en självständig politik – inget stöd till Putin eller regimerna i Väst, som förenas i att de tjänar kapitalismen och vars krigshets också syftar till att stärka förtrycket på hemmaplan.
Alla utländska trupper måste dras bort från Ukraina och dess gräns samt från östra Europa.

Eller som Sotsialisticheskaya Alternativa, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti i Ryssland, skriver:
”För att faktiskt stoppa det hotande kriget krävs en global rö­relse, massdemonstrationer och till och med strejker i USA, Ryssland och Natoländerna.
Men som tidigare antikrigsrö­relser har visat räcker det inte ens med enorma globala protester på gator och torg. Vi behöver bygga upp starka politiska rörelser som kan ta upp kampen mot de kapitalistiska eliterna som tjänar på krig och som reser krav på att oligarkernas bolag och rikedomar ska bli offentligt ägd egendom under demokratisk styrning. Mot de kapitalistiska, imperia­listiska krigshetsarna – för ett demokratisk och socialist­iskt Europa i en socialistisk värld.”

RS, ISA och Offensiv säger:
• Nej till höjda försvarsanslag. Kamp för omedelbar militär ned­rustning och kärnvapen­förbud.
• Rusta välfärden, inte militären.
• Riv upp värdlandsavtalet med Nato samt de militära samarbetsavtalen med USA och andra Natoländer.
• Nej till svenskt Natosamarbete och -medlemskap – inget deltagande i imperialismens krig.
• Global kamp mot imperia­lismens plundring och militarism. Bygg en massrörelse mot terror och våld – för en socia­listisk värld i fred och frihet.