Reinfeldts moderater fortsätter trots massarbetslösheten att kalla sig själva för ”arbetslinjens” främsta försvarare. ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben” säger deras valmaterial, med en fräckhet så makalös att den bara kan säljas till någon utan vare sig kritiska massmedia eller någon opposition värd namnet.Enligt Moderaterna beror arbetslösheten på den arbetsovilja som gror i ”bidragssamhället”. Därför skulle enligt deras skuggbudget 2006 en halv miljon nya jobb skapas med morötter framför välbärgade i form av avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt, jobbskatte- och rut-avdrag m m, men en piska över arbetslösa och sjuka i form av raserad a-kassa, stupstock i sjukförsäkringen och slaktade arbetsmarknads- och komvuxutbildningar. Det outtalade målet är en amerikaniserad låglönemarknad.
När sedan verkligheten vägrar att rätta sig efter kartan föreslås det bara fler skattesänkningar för höginkomsttagare – och nya piskrapp alltifrån betyg från första klass och nya elitklasser i major Björklunds sorteringsskola till ungdomsdomstolar för min- derårigt bus och sänkta ungdomslöner för lärlingar till höjd pensionsålder.
Idag vet vi att 125 000 jobb har förlorats sedan krishösten 2008, varav 25 000 offentliga. Att 93 000 fler är sysselsatta jämfört med våren 2006 ska jämföras med att antalet i arbetsför ålder, d v s 18-64 år, har ökat med 131 000. Andelen sysselsatta har därmed fallit under hela högeralliansens fyraårsperiod, trots två år av högkonjunktur.
Gentemot detta har S nu lanserat Vägval 2010, med ”fler jobb” som första punkt. Närmare bestämt utlovas 100 000 nya jobb och praktik- eller utbildningsplatser. Det är tyvärr, trots nya udda S-uppslag som butler i Stockholms t-bana, inte ens hälften så många jobb (+56 000) som försvann de senaste två åren – samt en återgång till bara nästan lika många i utbildningar (+44 000) som år 2006 då Göran Persson till stor del förlorade valet på att inte tro att det skulle handla om jobben. Av rädsla för de rikas vrede vågar man bara återställa en tiondel av Anders Borgs skattesänkningar. Detta trots att den nyliberala tanke-smedjan Timbro och den socialdemokratiska Arena gemensamt har rapporterat om att vi nu står inför ett stort finansieringsgap i äldrevården – med förslag på högre avgifter i stället för skatter, tvångssparande från 50 års ålder, hårdhänt effektivisering och än mer nedprioriterade scialförsäkringar.
Det ska, som t ex debattören Daniel Ankarloo har påtalat, jämföras med att en halv miljon färre är sysselsatta idag än om deras andel av den arbetsföra befolkningen varit lika hög som den var år 1990 – innan både M och S-utredare alltmer börjat definiera ”arbetslinjen” som arbetspliktens tumskruvar på arbetslösa och sjuka.
Faktum är att andelen sysselsatta av befolkningen i åldrarna 18-64 år i år har fallit till 76,5 procent, jämfört med 76,9 procent innan barn- och äldreomsorgens stora utbyggnad 1970 och 86,0 procent 1990. De tolv miljarder kronor mer än högern som de rödgröna lovar Sveriges kommuner och landsting lär inte räcka långt för att åtgärda bristerna inom skolan, vården och omsorgen – särskilt som Mona Sahlin & Co inget tänker göra åt miljardrullningen till alla nya privata profitörer på skattefinansierade verksamheter.
Rättvisepartiet Socialisterna reser kraven på 200 000 nya välfärdsjobb, vilket är lika många som Vänsterpartiet krävde innan de böjt sig för högeralliansens skattesänkningar för att få sitta i Mona Sahlins regering. Ytterligare 150 000 gröna jobb m m kan skapas genom att investera i järnvägar, kollektivtrafik och förnyelsebara drivmedel, fördubbla byggandet och klimatrenovera både miljonprogram- mets bostäder och industrin.
Resurserna finns för både kortad arbetstid och arbete åt alla. Men för att få makt att finansiera och genomföra detta krävs ett socialistiskt program för skatt efter bärkraft, planering och ett förstatligande under kontroll av de anställda, hyresgästerna och miljörörelsen av bankerna, bygg- och energijättarna och andra storföretag.
