Det börjar redan blåsa höststormar över Europa

2012-09-22 12:34:21




Efter sommaren och semesterperioden stundar en het höst i Europa. Tiden är mogen för en alleuropeisk generalstrejk i år.
I Grekland har redan en ny strejkvåg inletts och landets största fack manar till generalstrejk den 26 september.
Samtidigt med att klasskampens temperatur stiger försöker allt mer desperata och svaga EU-regeringar  att hejda krisutvecklingen med hjälp av nya gemensamma krisinsatser och steg mot överstatlighet. Men utan större framgång.
”Även om ECB med viss hjälp av politikerna lyckas med räddningspaket efter räddningspaket, räcker inte det. Ska valutaunionen klara sig på sikt, krävs att obalanserna i hela euroområdet rättas till… men tar många år till, om det överhuvudtaget går”, kommenterade SVT:s Kristina Lagerström den 14 september.

Den europeiska kapitalismen befinner sig i en historisk kris. I början av 2008, då den globala ­kapitalistiska krisen slog till, var det totalt 16 miljoner människor som var arbetslösa inom EU. Idag går mer än 25 miljoner människor (10,4 procent) utan jobb. Inom eurozonen (17 länder) är läget ännu värre. Bara under det senaste året ökade antalet arbetslösa med 2 miljoner människor i eurozo­nen och arbetslösheten ligger på över 11 procent.
När detta år går mot sitt slut har den grekiska ekonomin krympt med en femtedel sedan 2008-2009. Nyligen varnade de grekiska facken för att arbetslösheten stiger till 30 procent nästa år om inte politiken ändras, d v s en arbetslöshet 2012 som ligger på samma höga nivå som i USA och Tyskland under 1930-talets kris.
Trots att den grekiska krisen bara förvärrats, kräver trojkan nya nedskärningar. I utbyte mot ett nytt nödlån måste Grekland skära ytterligare i pensioner, socialförsäkringar och de offentligt anställdas löner ”för att klara långivarnas krav”, rapporterade nyhetsbyrån Reuters den 31 augus­ti och gav en illustration av hur marknadens diktatur fungerar. Det har även diskuterats om att Grekland ska tvingas införa 6 dagars arbetsvecka för att blidka långivarna.

Trojkans svältpolitik håller på att rasera den grekiska samhällsbygg­naden.
Om det inte vore för att medvetenhen ännu släpar efter jämte avsaknaden av en levande, kampvillig och socialistisk arbetarrörelse, ­skulle denna kris redan ha utvecklats till en revolutionär kris som ställer ­kampen om makten, det revolutionära upproret, på dagordningen som i Frankrike 1968 eller i Italien 1969-70 samt i Grekland och Portugal i mitten av 1970-talet.
Det har dock funnits inslag av en revolutionär kris i Grekland och gång på gång har massorna visat sig vara beredda att kämpa. De 48-timmars generalstrejker som genomfördes tidigare i år, var en mobilisering av hela samhället. Såväl arbetar- som medelklassen samt den traditionella småbourgeoisin – små affärsägare och bönder – gick ut på gatorna.
Men i brist på ett revolutionärt socialistiskt massparti och efter år av massmobilisering som inte har lyckats stoppa de många attackerna, följdes generalstrejkerna i februari i år av en viss paus i kampen. Det låsta läget i kampen och den tilltagande polariseringen i samhället, mot bakgrund av en ständigt fördjupad ekonomisk, social och politisk kris, gav också möjligheter för en reaktion i form av att nazistiska Gyllene Gryning kunde vinna stöd.
Den tilltagande statliga rasismen,  klappjakten på flyktingar, har gett Gyllene Gryning draghjälp. I en färsk opinionsundersök­ning får Gyllene Gryning stöd av 8,5 procent av de tillfrågade, mot nära 7 procent i valet i juni.

Gyllene Gryning, som har sina rötter i den militärjunta som styrde 1967-74, kombinerar extrem rasism och kampanjer för lag och ordning med soppköp till ”riktiga greker”.   Partiets stormtrupper är ansvariga för en rad våldsdåd mot flyktingar och  under försommaren spred man flyg­blad med texten ”efter flyktingarna är homosexuella nästa måltavla”.
Även om Gyllene Gryning inte ­själva kan gripa makten, finns skäl att ­varna för att denna nazistorganisation kan spela en roll som exempelvis fascistis­ka Patria Y Libertad (Fosterland och Frihet) gjorde i Chile under Allendes regering 1970-73. Patria Y Libertad var reaktionens terrorband som genom att sprida skräck och kaos skulle ge militären ursäkt för att göra en kupp.
Grekland idag är inte Chile 1970-73, men hotet från reaktionen får al­drig underskattas. Arbetarorganisationer och antirasistiska rörelser måste förenas i en beslutsam kampanj för att driva bort nazistiska Gyllene Gryning från gatorna innan de helt lyckas ta över bostadsområden och stadsdelar.
Om inte arbetarklassens organisa­tioner kan ge ett socialistiskt och internationalistiskt svar på krisen, är  risken överhängande för en nationalistiskt, högerpopulistiskt ­färgad reaktion mot krisen och marknadens diktatur. Det bara understryker vikten av internationalism och inte minst av alleuropeiska massaktioner och kampanjer som kan så fröet till ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Nu kan ett nytt kampuppsving skönjas i Grekland och det ligger ett enormt ansvar på vänstern – främst Syriza, som var en hårsmån från att bli största parti i det senaste valet (juni 2012) och kommunistpartiet KKE samt facken – att förenas i en gemensam kamp för att störta regeringen och tryka tillbaka nazisterna.

”Bankerna rånar oss och placerar pengarna i skatteparadis. De ­politiska partierna är korrupta. Vi behöver en helt ny [samhälls]modell”, sa vänster­facket SAT i Andalusien och ”Spaniens Robin Hood” Juan Manuel Sanchez Gordillo, borgmästaren i andalusiska Marinaleda under sin arbetar­marsch mot Sevilla.
Deras budskap och aktioner – ­ockupationer av stormarknader och gods – för att ge mat och jord till fattiga, har haft ett sådant genomslag att även H&M såg sig tvunget att försöka rida på vågen genom att trycka en t-tröja med texten: ”Mat till folket – nej till världssvälten”. Men H&M fick dra tillbaka sin tröja efter att ha kritiserats för att ta ställning för ”aktioner som utmanade kapitalismen”.
Det stöd som Spaniens gruvarbetare har vunnit för sin militanta kamp (se tidigare artiklar i Offensiv), den popularitet och respekt som Gordillos och SAT:s aktioner har erhållit och den gångna helgens massdemon­strationer, ger ett mått på stämningarna i dagens Spanien.
Den spanska kapitalismen står vid en avgrund. Landet har Europas hög­sta arbetslöshet (25 procent). I södra Spanien går nära 1 av 3 utan jobb. Spanien skulle behöva en BNP-tillväxt på 5 procent per år för att få ner arbetslösheten till förkrisnivå, men istället fortsätter ekonomin att krympa och varje dag strömmar miljoner euro ut ur landet.
Samtidigt förvärras bankkrisen: ”Spaniens bankers dåliga lån steg till 9,86 procent av de utestående portföljerna under juli, vilket är den högsta nivån någonsin” (di.se den 18 september).
Effekterna av de billiga lån som ECB gav till främst spanska banker i slutet av 2011 och början av året – i april hade de spanska bankerna lånat 263 miljarder euro, 2 200 miljarder kronor – gav bara några månaders tidsfrist.

Den impopulära spanska regeringen pressas från många håll; från marknaderna och trojkan till protester och ökad nationell splittring.
På Kataloniens nationaldag, den 11 september, tågade nära 2 miljoner på Barcelonas gator för självständighet.
Det styrande katalanska högerpartiet CiU, som inte eftersträvar självständighet och separation, har spelat ut det nationalistiska kortet för att om möjligt pressa centralrege­ringen till eftergifter – Katalonien ska betala in mindre till statskassan –  och avleda missnöjet på hemmaplan. Katalonien, som står för en ­femtedel av Spaniens ekonomi, är den mest skuldsatta av Spaniens 17 autonoma regioner.
Kapitalismens kris betyder oundvikligen att den nationella frågan, som aldrig har lösts i Spanien, på nytt framträder. Som socialister är vi beredda att stödja varje folks rätt till nationellt självbestämmande, inkluderat separation.
Det gäller emellertid att poängtera behovet av enad kamp mot högerpolitiken och alla försök att ­splittra arbetarklassen och för en spansk socialistisk federation i ett socialistiskt Europa.

Det står klart att EU-politiken har nått vägs ände och att hela europrojektet, som handlar om mycket mer än bara en gemensam valuta, är i gungning, eller mer exakt befinner sig i en dödskamp.
EU-topparna kommer dock att göra allt för att hålla samman eurozonen – för dem är den ekonomiska och monetära unionen en ödesfråga. Det handlar om att säkra den europeiska kapitalismens ställning i den nya världsordning som växer fram. Euron är såväl ett ekonomiskt som politiskt projekt, fött ur stalinismens kollaps, den tyska återföreningen och den europeiska kapitalismens försvagning gentemot konkurrenterna.
Men varje försök till ökad centralisering och federalism – steg mot en politisk union – möter ständigt nya hinder i form av kris och ökad natio­nell rivalitet. I slutändan finns frågan – vem ska betala för alla krisinsatser? Svaret är att det kan ingen. Inte ens den tyska kapitalismen är stark nog att bära upp resten av eurozonen på sina egna axlar.

Den gemensamma valutan, euron, var tänkt som ett verktyg som ­skulle utjämna skillnaderna mellan länderna och skapa en enhetligt block. Men istället har euroländerna glidit isär. ”Den gemensamma valutans politiska grundvalar hotas idag av ett sönderfallande finanssystem och växande obalanser”, skrev Financial Times den 4 september under, rubriken ”Omvänd konvergens”.
”Hur länge orkar Tyskland hålla ihop denna disparata [splittrade, åtskilda] valutaunion?” frågade Björn Elmbrant i Dagens Arena den 12 september. Det är en avgörande fråga. I längden kommer den tyska kapitalis­men inte vara beredd att betala de summor som krävs. Det handlar om belopp som är betydligt större än de 14 000 miljarder kronor som Tysklands återförening hittills har kostat.
Men långt innan den tyska kapitalismen sätter ned foten, kan massrevolter samt nya kriser och regeringar markera slutet för dagens eurozon.
”Trojkan och euroländerna ­måste också kunna övertyga finansmarknaderna om att åtstramningsprogrammet är realistiskt, för annars fortsätter oron att smittas till andra krisländer”, skrev Swedbank efter det senaste grekiska valet.
Finansmarknaderna, som i högsta grad är ansvariga för krisen, bedriver politisk utpressning. Varje steg mot varaktiga förändringar betyder en oundviklig strid, en revolutionär kamp, mot ”marknaden”. Det finns ingen möjlighet till en långsam, stegvis förändring av kapitalismen. Det är den yttersta orsaken till socialdemokratins kris och till dagens baklängesrevolution.

En ny politisk kurs i Europa kräver  nya regeringar som är beredda att ta strid för att bryta EU:s budgetdisciplin och slita sönder eurons tvångströja , vilket inte är möjligt utan nya arbetarpartier/vänsterformeringar och stöd från en alleuropeisk kamp.
Det finns bara en väg bort från kapitalism och högerpolitik och det är organiserad och militant kamp mot åtstramningspolitiken.
Europafacken måste förbereda för en alleuropeisk generalstrejk mot åtstramningar – för jobb och välfärd innan årets slut.
Per Olsson

RS / Offensiv kämpar för ▼

  • Bryt marknadens diktatur. Stoppa åtstramningspolitiken – massiva offentliga satsningar för jobb, bostäder och utbildning istället för nedskärningar.
  • Vägra att betala de skulder som kapitalismen och dess regeringar har samlat ihop. Omedelbart förstatligande av banker och finansinstitutioner. Stoppa kapitalflykten och inför kapitalkontroll.
  • För en alleuropeisk endags generalstrejk.
  • Försvara demokratiska fri- och rättigheter. Stoppa attackerna mot facken och kollektivavtalen. Ned med EU-diktaten.
  • Kämpande och demokratiska fackföreningar. För bygget av revolutionära socialistiska masspartier. Förena masskampen genom bygget av demokratiska aktionskommittéer och församlingar lokalt, regionalt och på riksplanet, som kan utgöra grunden för nya socialistiska arbetarregeringar.
  • För ett demokratiskt och socialistiskt Europa.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!