Enligt Demoskop vann den nye S-ledaren Stefan Löfven SVT Agendas partiledardebatt. I Aftonbladet applåderar Lena Melin debatten som en omstart för svensk politik, som i flera år dominerats av Socialdemokraternas kris. Fartigt, nervigt och känslofyllt, löd betyget.Bedrövligt, vore en bättre sammanfattning.
Klart är att Löfven efter en katastrofal period för S rider på en sympativåg. Men sympatin vilar på en skör grund, som dessvärre bygger på en lika from som falsk förhoppning om att hans erfarenheter i den fackliga rörelsen ska omsättas till en omstart för en helt annan regeringspolitik än den arrogante överklassnobben Reinfeldts och dennes högerallians.
Dessvärre bygger Löfvens uppsving i opinionen även på att borgerliga media efter drevet mot Juholt valt att gulla med en ny S-ledare, som har övertygat dem om att han tvärtom inte alls utgör något hot vare sig mot de välbeställdas makt och privilegier eller mot det nyliberala systemskifte som redan har genomförts.
Om något visade partiledardebatten hur minimal skillnaden är mellan högeralliansen och den samförståndspolitik som Löfven signalerar om.
Självklart tar Löfven poäng på att kritisera hur nöjd Reinfeldt är med en arbetslöshet som i dag är högre än den nivå han själv kallade massarbetslöshet när Alliansen vann valet 2006, särskilt för unga och långtidsarbetslösa. Men det är en situation som knappast rubbas av en S-politik som i grunden godkänner Anders Borgs historiska omfördelning från offentliga utgifter till skattesänkningar för de rika och idag mest talar om rådslag med ”näringslivet” och tvångsutbildning av unga utan gymnasieexamen. Utan att ens nämna det skriande behovet av en plan för riktiga jobb i skola, vård, omsorg, klimatomställning och byggande av bostäder och kollektivtrafik o s v.
Löfven berömmer sig över att ha träffat fler från ”näringslivet” än hela regeringen tillsammans. Som om det har räddat något annat än storföretagens vinster på bekostnad av jobb och löner. Men nu ska jobben trollas fram genom att, som Reinfeldt ironiserade, ”fika med näringslivet”, medan Löfven i samma stil vill trolla fram en mer kärnkraftsvänlig energipolitik genom att, om man så vill, ”fika med Reinfeldt”, över blockgränsen.
Direkt hårresande är Löfvens och Reinfeldts förenade likgiltighet inför kritiken mot Saudiaffären och en fortsatt vapenexport till diktaturer och imperialister, som per invånare är världens mest omfattande.
Om den snabbt ökade segregationen även i skolan hade Löfven som enda recept ett nytt uppdrag till skolan – att ”liksom högskolan” verka för en mer blandad sammansättning av eleverna – utan att vare sig säga hur eller kritisera det riskkapitalplundrade friskoleeländet.
”Det låter sig inte göras”, var Löfvens enda besked i den centrala frågan om att förbjuda vinster i välfärden, som snart kan eka i alla frågor.
Där föll han även enligt Martin Klepke i Arbetet ”tungt till marken”. ”Att inte ta upp den vanvård och utarmning av både vård, omsorg och kunskaper som vinst i offentligt finansierad verksamhet har skapat, känns som politiskt tjänstefel”, skriver Klepke och ställer sitt hopp om förändring till S-kongressen 2013.
Detta ger en klar fördel till Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt, som därmed har fått en profilfråga med brett stöd i väljarkåren som de nu kan driva som enda riksdagsparti. Sjöstedt kunde lätt plocka poäng även i vapenfrågan och skapa ett intryck av ”vänsteralternativ” utan att gå längre än till en engångsskatt på övergödda banker och balans i stället för överskottsmål i statsbudgeten.
Kampanjen Välfärd utan vinst kan genom en offensiv på gator, torg och arbetsplatser förhindra att kampen mot privatiseringarna sopas under mattan – samtidigt som Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv hela tiden måste koppla kravet på att begrava nyliberalismen till nödvändigheten av ett klart socialistiskt alternativ.
