”Trump står inför valet mellan mer krig eller en överenskommelse på Irans villkor” – så har Financial Times sammanfattat situationen, nu när det som sades skulle bli ett ”kort krig” närmar sig sex månader.
Per-Åke Westerlund (paw@socialisterna.org)
USA-imperialismens och Israels inledande av massiva bombningar mot Iran den 28 februari har skapat ett nytt Mellanöstern, mer instabilt än någonsin, som sprider osäkerhet och militarism över hela världen. Effekterna på globala relationer, folkets medvetande och kampen är djupgående.
Det är omöjligt för någon att hålla reda på hur många gånger Trump, efter att ha förklarat fullständig seger, antingen har hotat Iran med världens värsta förstörelse någonsin eller hävdat att en överenskommelse är nära. Dessa oberäkneliga uttalanden har sedan följts av berg-och-dalbana-liknande oljepriser.
I april förklarades ett eldupphör, och den 17 juni nåddes ett samförståndsavtal mellan USA och Iran. I motsats till Trumps uttalanden vid den tiden har båda följts av nya omgångar av militära attacker. Detta mönster av krigskriser och väpnade konflikter kommer med stor sannolikhet att fortsätta.
Det nuvarande läget i fem korta punkter:
1. Trump och USA-imperialismen står utan utväg
Trump har i månader drömt om en väg ut ur denna självförvållade kris och strävar fortfarande efter att kunna utropa en seger. Den gradvisa nedskärningen av hans mål innebär att det han nu siktar på är att Hormuzsundet helt enkelt ska återgå till sin funktionsnivå före kriget. Men även det verkar vara utom räckhåll.
Iran har full kontroll över sundet och kan attackera fartyg som inte följer dess instruktioner. Förhandlingar pågår mellan Iran och Oman, med USA i bakgrunden som kommunicerar med Oman. Trumps uttalanden om samtal med Teheran förnekas av Iran. USA återupptog först i juli blockaden mot iransk oljeexport, och få tror att de ekonomiska konsekvenserna kommer att tvinga det iranska regimen att gå med på en överenskommelse.
Sedan den 4 mars har det normala antalet på 3 000 fartyg per månad som passerar sundet minskat till en handfull. Den fulla effekten av stängningen har ännu inte visat sig. Det globala beroendet av Persiska viken omfattar mycket mer än bara olja. ”Konflikten stör leveranserna av viktiga icke-oljerelaterade råvaror – som metanol, aluminium, svavel och grafit – vilket påverkar den globala tillverkningsindustrin och omställningen till grön energi. Störningar i tillgången på dessa industriella nödvändigheter omformar snabbt de globala leveranskedjorna – från gödselmedel för framtida skördar till mineraler som driver högteknologiska industrier.” (World Economic Forum)
I helgen skärpte den iranska regimen sina villkor för att öppna sundet och krävde ersättning från USA för krigsskador samt tillbakadragande av USA:s styrkor från grannområdena och upphävande av sanktionerna. Teheran fortsätter också att driva på för att införa en avgift för fartyg som passerar. Dessa krav innebär att ett avtal mellan Iran och Oman, som fortfarande diskuteras, kommer att läggas på is i väntan på Washingtons svar.
Trump är under press på flera fronter. Oljepriserna och de allmänna levnadskostnaderna i USA kommer att få en allt större inverkan på mellanårsvalet som äger rum om bara några månader. Militärt sett har USA använt en stor del av sina vapen, särskilt avvärjningsmissiler som Patriot-försvarssystemet, som används för att stoppa missiler. ”Den amerikanska tankesmedjan CSIS uppskattade att det fanns 2 330 Patriot-missiler före krigsutbrottet den 28 februari, och att endast mellan cirka 759 och 827 återstod i slutet av juli” (Dagens Nyheter). Detta har också påverkat kriget i Ukraina. Kiev får inte de Patriotmissiler man hoppats på, vilket underlättar ökade attacker från det Iranallierade Ryssland.
Ännu viktigare är att USA-imperialismen under Trump har förlorat mycket av sin trovärdighet som en pålitlig allierad. Hans fantasifulla uttalanden blottläggs inför en bred global allmänhet. Det mest troliga scenariot verkar nu vara att Washington tvingas in i någon form av förödmjukande överenskommelse med Iran, i kombination med fortsatta sporadiska attacker liknande de senaste månadernas.
Nya eskaleringar kan dock inte uteslutas.
2. Det iranska regimen känner att den har övertaget
De massiva bombningarna av Iran har dödat mer än 3 000 människor (USA/Israel uppger
6 000), allvarligt skadat över 50 000 bostadshus enbart i Teheran, och två miljoner människor har förlorat sina jobb. Ändå har regimen blivit djärvare och mer hårdför, i övertygelsen om att den har övertaget.
Det är en diktatur som är van vid sanktioner och ekonomiska kriser, liksom vid användningen av brutala militära medel. Den har nu sett hur Trumpadministrationen i princip har släppt alla sina krav, från att avveckla landets kärnvapen- och missilprogram till att upphöra med stödet till dess ställföreträdande styrkor. Den accepterar inte ens förhandlingar med Washington.
I stället har den iranska regimen tagit nya offensiva initiativ. Framför allt har de Iranallierade huthierna i Jemen attackerat saudiska hamnar vid Röda havet som används för oljeexport och hotat med att stänga Bab al-Mandabsundet. Som FN:s särskilda sändebud för Jemen, Hans Grundberg, uttryckte det: ”Jemen står idag inför en större risk för en förnyad storskalig konflikt än någonsin sedan den av FN förmedlade vapenvilan i april 2022”. Iran bevisade också återigen sin förmåga genom att slå till mot en USA-bas i Jordanien. Irans allierade i Irak har attackerat anläggningar i Syrien och norra Irak. En nyligen genomförd drönarattack mot Egypten var en varning om att Iran även kan hota Suezkanalen.
Regimens relativa förstärkning i Iran i regionen är ett resultat av kriget. Inom landet stoppade USA:s och Israels bombningar en ny våg av studentprotester i slutet av februari. Under det intensiva kriget – och den ännu värre ekonomiska krisen med en inflation på över 90 procent – har fokus för de flesta legat på att överleva. Nya protester mot diktaturen kommer att uppstå från arbetare, studenter, kvinnor och förtryckta nationaliteter, men tidpunkten går naturligtvis inte att förutsäga.
3. Gaza – 10 månader efter ”vapenvilan” fortsätter eländet
I media och den allmänna opinionen har kriget mot Iran överskuggat de fortsatta folkmordsliknande attackerna och strypningen av Gaza. Den ”vapenvila” som Trump förklarade den 10 oktober förra året har inneburit en extremt begränsad lindring av de helvetiska förhållandena. Sedan dess har mer än 1 200 palestinier dödats av israeliska styrkor i Gaza, däribland över 160 i juli. Parallellt med detta har bosättare och israeliska trupper kraftigt trappat upp sitt dödliga våld på Västbanken.
Israel kontrollerar nu ungefär 70 procent av Gaza, medan två miljoner palestinier lever i provisoriska tält i resten av området.
De vanföreställande planerna från Trump och hans ”fredsråd” – en teknokratisk regering och internationella trupper – har aldrig förverkligats. Varken Netanyahus extremhögerregering eller Hamas har accepterat dem. Förra veckan gjorde Trump ett nytt försök att lansera en 15-punktsplan för avväpning av Hamas och tillbakadragande av israeliska trupper (dock endast till deras tidigare position – där de kontrollerade 50 procent).
Denna nya ”plan” avvisades kategoriskt av Netanyahu, samtidigt som högerministrar krävde en plan för deportation av palestinierna och bosättningar i Gazaremsan. Netanyahus krav på avväpning av Hamas avslöjar dock bara att folkmordskriget misslyckats med att uppnå just detta. Den amerikanska imperialismens krig i Afghanistan och Irak har redan visat sitt katastrofala misslyckande när det gäller att åstadkomma regimskifte och stoppa islamistiska väpnade grupper.
Netanyahus regering kommer aldrig att acceptera åtgärder som leder mot en ny palestinsk administration av Gaza, för att inte tala om en palestinsk stat. Det kommer inte heller de officiella oppositionspartierna i Israel att göra, med tanke på att valet står för dörren i oktober. Det är endast arbetarmassorna – organiserade i sina egna politiska partier och fackföreningar – i regionen, inklusive i Israel, och globalt, som kan visa en väg framåt mot krig och förtryck.
4. Ett nytt Mellanöstern – försvagningen av USA–imperialismen
För regimerna i Gulfstaterna och regionen i allmänhet står det klart att deras tidigare bästa vän, USA-imperialismen, med sitt krig har orsakat en ny period av instabilitet. Även bland massorna i regionen – som redan är skeptiska till USA, inte minst på grund av dess stöd till Israels krig och förtryck av palestinierna – kommer kritiken och motståndet att växa. I Jordanien har de senaste iranska attackerna lett till krav på att USA-baserna ska stängas.
Förra veckan undertecknades ett nytt militärt avtal av makthavarna i Saudiarabien, Turkiet och Pakistan. Vad detta innebär i praktiken återstår att se. Ett liknande avtal mellan Saudiarabien och Pakistan förra året har haft liten inverkan på det pågående kriget. Det är dock ett tecken på minskat förtroende för Washington.
Regionen kommer att få se nya allianser, men ingen av dem kommer att vara stabil. Iran och Förenade Arabemiraten, motståndare i det pågående kriget, är båda medlemmar i BRICS, vilket förlamar den utropade starka blockbildningen så att den inte ens kan avge uttalanden. Erdoğan i Turkiet uppges närma sig al-Sisis regim i Egypten, efter år av skarpa konflikter. Förenade Arabemiraten, som en av de stater som har undertecknat Abrahamavtalen med Israel, upprätthöll samarbetet med Jerusalem under det intensiva kriget, samtidigt som man nyligen återupptagit handeln med Iran.
Kriget har också haft stora effekter på den interimperialistiska konflikten mellan USA och Kina. På grund av sina egna kriser har diktaturen i Peking inte kunnat utnyttja USA-imperialismens försvagade ställning. Asien drabbas särskilt hårt av stängningen av Hormuzsundet, eftersom 90 procent av oljan från Persiska viken exporteras till Asien.
5. En viktig faktor som påverkar medvetandet och kampen
Folkmordet i Gaza var under den senaste tiden den händelse som hade störst inverkan på medvetandet och kampen globalt. Förra året nåddes en ny fas, med strejkande fackföreningar i Italien och växande krav på arbetarklassens aktioner. Nyligen tillkännagav hamnarbetarfackföreningar i 40 hamnar i sex olika länder en gemensam aktionsdag den 30 oktober, vilket bör bli en samlingssignal för fackföreningar och arbetare världen över. Arbetarklassen är den kraft som faktiskt kan stoppa krig och lägga grunden för att avskaffa kapitalismen och imperialismen som orsakar dem.
Nu tillkommer kriget mot Iran, som har spridit sig till ett regionalt krig med globala återverkningar. Allt fler har dragit slutsatsen att vi befinner oss i en period av krig och reaktion inom de härskande klasserna. Rädslan för krig utnyttjas av regeringarna, vilket leder till att militärutgifterna rusar och militaristisk propaganda.
En växande rädsla bland delar av ungdomar och arbetare kommer också att leda till en sökning efter alternativ. Initiativ till kamp, såsom de italienska strejkerna och massrörelserna i Iran, visar de arbetande massornas objektiva styrka. Socialisterna visar att det kapitalistiska systemet är länken mellan militarism, ökade levnadskostnader, nedmontering av välfärden där den finns och angrepp på demokratiska rättigheter. Rörelser underifrån behöver demokratisk organisering och ett revolutionärt socialistiskt program.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.