Direktörernas vinstkarusell snurrar fortare än någonsin

2007-02-21 15:41:57




”När 2006 ska sammanfattas så lyser en klar röd tråd genom året: pengar. Eller för att citera analytikerkåren: sjukt mycket pengar”. Så löd summeringen av 2006 i artikel i Svenska Dagbladet på det förra årets sista dag.

Aldrig har så stora belopp regnat över de rika som under 2006. Guldregnet saknade motstycke, men mycket vill ha mer och i år väntas guldregnet bli mer ihållande än någonsin tidigare. I år ökar aktieutdelningen med drygt 50 procent jämfört med 2006, då totalt 170 miljarder kronor – även det ett rekord – delades ut till ägarna.
Uppemot 250 miljarder kronor kommer att skyfflas över till aktieägarna. ”Strömmen av utdelningsmiljarder överträffar alla tidigare rekord – med råge. När en majoritet av de största bolagen på Stockholmsbörsen öppnat kassakistan, står några starka storägare som solklara vinnare. Och en sak är säker: de rika blir bara rikare.” (Svenska Dagbladet den 10 februari i år)
Det som aktieägarna kan vänta sig i utdelning motsvarar nästan en tredjedel av statens årliga utgifter. 250 miljarder kronor är betydligt mer än samtliga landstings samlade kostnader för sjuk- och hälsovård 2007 (nästan 183 miljarder kronor) och mycket mer än den årliga kostnaden för barnomsorg och utbildning (ca 173 miljarder kronor i år).
Bakom guldregnet över de rika ligger år av rekordvinster och snabb ekonomisk tillväxt. Det finns ”sjukt mycket pengar” i företagens kassakistor och i de välbärgades redan överfyllda pengapåsar, men vem kan säga att den offentliga sektorn och arbetarhushållen lever i överflöd?

”Sjukt mycket pengar” i företagens kassakistor

Sanningen är att arbetarnas och den offentliga sektorns andel av den växande kakan blir allt mindre, vilket förklarar varför den nuvarande konjunkturuppgången har kantats av ständigt växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Under 2000-talet har väldiga rikedomar omfördelats från arbetarna till kapitalisterna och de som befinner sig på samhällspyramidens topp. Årligen omfördelas hundratals miljarder kronor.
Redan under 1990-talets sista år skrev finansmannen Robert Weil en artikel med rubriken: ”Vi kapitalister tackar löntagarna för allt de avstått från”. Han menade att den sjunkande löneandelen hade gjort att ”vi kapitalister hade fått för mycket under de sista 20 åren” (DN Debatt den 12 juni 1999).

Under 2000-talet har lönernas andel av den totala produktionens värde sjunkit och ligger nu på samma nivå som för drygt 60 år sedan.
Det är sant att kapitalisterna fick väldigt mycket under 1990-talet, men det förra årtiondet bleknar i jämförelse med vad de rika har lyckats sno åt sig under 2000-talet.
Inga pengar ramlar som bekant ned ifrån himlen. Vinster och överskott i ekonomin kommer från arbetarnas obetalda arbete, det Karl Marx benämnde som mervärde.
Ju större mängd obetalt arbete, desto större vinst. Under flera år har vinsterna ökat mycket snabbare än lönerna. Under 2000-talet har lönernas andel av den totala produktionens värde sjunkit och ligger nu på samma nivå som för drygt 60 år sedan.
Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar ökade vinstandelen, vinster i förhållande till produktionsvärdet, till 39 procent 2006, att jämföra med 35 procent i snitt under den tidigare högkonjunkturen 1995-2000.
Dessutom har lönerna ökat avsevärt mindre än produktiviteten (produktionen per anställd under en viss given tid). Hög produktivitet pressar priserna och ökar konkurrenskraften.
Inte för inte menade Marx att all ekonomi kan reduceras till en fråga om tid – den tid det tar att producera en vara.
Under 2000-talet har produktivitetstillväxten i svensk tillverkningsindustri varit bland de högsta i världen, samtidigt som industriarbetarnas löner i Sverige har sackat efter.
Till och med arbetsgivarna måste erkänna, om än motvilligt och inte utåt, att ”en arbetare är dyrare i övriga Norden och i Tyskland, samt marginellt dyrare i Holland, Belgien och Spanien” (teknikföretagens rapport Lönebildning för konkurrenskraft, december 2005). Slående är att teknikföretagen i samma rapport hellre jämför lönerna i Sverige med lönerna i Östeuropa, Kina och Indien än i övriga västeuropeiska länder.
I de europeiska arbetsgivarnas lönestatistik för 2006 placerar sig Sverige på elfte plats vad gäller medianlöner inom den privata sektorn (medianlön är den lön som den mittersta gruppen eller individen har).

Sveriges arbetare mer utsugna än sina grannar

I Offensiv har vi länge påpekat att arbetarna i Sverige är mer utsugna än sina kamrater i andra västländer. Anledningen är att produktivitetsvinsterna nästan helt går arbetarna förbi. Kapitalisterna har flera måttstockar vad gäller konkurrenskraft, en av de viktigaste och mest använda är vad som kallas arbetskraftskostnad per producerad enhet (enhetsarbetskraftskostnad), vilken anger arbetskraftskostnaden i relation till utvecklingen av produktiviteten.
”En sjunkande enhetsarbetskraftskostnad uppnås när produktivitetsökningen är större än ökningen av den nominella arbetskraftskostnaden. Sverige beräknas ha en produktivitetsökning på i genomsnitt 7,2 procent per år under perioden 2004-2006. Samtidigt ökar den nominella arbetskraftskostnaden med 3,0 procent per år. För de 11 OECD-länderna [viktigaste konkurrentländer] var motsvarande siffror 3,9 procents årlig produktivitetsökning och 2,6 procents årlig ökning av den nominella arbetskraftskostnaden. Sverige har alltså under innevarande avtalsperiod en betydligt högre produktivitetsutveckling än de 11 OECD-länderna, medan utvecklingen av den nominella arbetskraftskostnaden är på en mer jämn nivå. Detta leder till att enhetsarbetskraftskostnaden har sjunkit mer i Sverige än i de 11 OECD-länderna och svensk industri har på så sätt förbättrat sitt kostnadsmässiga konkurrensläge. En sjunkande enhetsarbetskraftskostnad uppnås när produktivitetsökningen är större än ökningen av den nominella arbetskraftskostnaden (facken inom industrins Ekonomiska bedömningar, oktober 2006).
Citatet från facken inom industrins rapport är ett lite krångligt sätt att beskriva att kostnaderna för arbetskraften (löner och sociala avgifter) i pengar räknat blivit billigare i Sverige än flera andra kapitalistiska länder. Arbetskraften har reats ut och vinsterna har skjutit i höjden.
Vad som hänt är att arbetskraftens värde har sjunkit, det behövs alltså mindre arbetstid för att jobba ihop till lönen, och klyftan mellan arbetarens och kapitalisternas levnadsstandard har ökat, trots att även arbetarnas reallöner tenderat att stiga. Det var detta som Marx menade med begreppet relativ utarmning; produktiviteten ökar snabbare än reallönen och kapitalisterna lägger beslag på en allt större andel av det överskott som produceras.
Vinsten per anställd i Sverige har närmat sig nästan osannolika nivåer. Ericsson tjänade 235 procent mer per anställd 2005 än vad man gjorde under slutet av 1990-talet. År 1998 var Ericssons vinst per anställd 176 000 kronor, år 2005 hade den stigit till 590 000. I dag ligger den på över 600 000 kronor.
Storföretagen i Sverige har i snitt ökat sina vinster med tvåsiffriga tal (i procent) under nästan varje kvartal sedan slutet av 2003. Det sista kvartalet 2006 ökade storbolagens vinster i snitt med 26 procent. Fjärde kvartalet 2006 gjorde storbolagen vinster på runt
81 miljarder kronor.
Det ska jämföras med att LO och TCO:s lönebud totalt sett skulle kosta kanske så mycket som 50 miljarder kronor. Det vill säga en summa som är mindre än vad storbolagen tjänade under enbart november och december ifjol. Enbart de fyra största bankerna i Sverige gjorde en sammanlagd vinst på 60 miljarder kronor år 2006. Eller än mer talande: 50 miljarder kronor är ungefär samma summa som Volvo och Atlas Copco skyfflar över till sina aktieägare i år.
”För varje krona i löneförhöjning till de Volvoanställda går det 24 kronor till aktieägarna. I TeliaSonera går det 65 kronor i aktieutdelning för varje krona till höjda löner”, konstaterade Metro den 15 november 2006.
”Lönsamheten är så absurt hög att bolagen trots förvärv och stora investeringar får pengar över”, sa börsanalytikern Peter Malmqvist till Dagens Industri den 9 februari.
Det är inte riktigt sant att företagen har investerat. Istället har ägarna plundrat bolagen och passat på att använda vinsterna till att köpa upp konkurrenter eller göra snabba klipp. Industrins investeringar har varit ovanligt låga under den innevarande högkonjunkturen, som inleddes 2002-2003. ”Företagen väljer i högre grad att dela ut mer av vinsterna till aktieägarna framför att investera i ny och utökad produktionskapacitet. Denna utveckling väntas fortsätta”, fastslog TCO-ekonomerna i sin senaste konjunkturrapport, daterad december 2006.


Aktieutdelningen har ökat från drygt 50 miljarder kronor 2001 till 250 miljarder i år. Aktieutdelningen är större än de reala investeringarna, betydligt större. År 2005 delade storbolagen ut i genomsnitt 47 procent av sin vinst till aktieägarna, några år dessförinnan skiftade storbolagen ut i snitt en tredjedel av vinsten till aktieägarna.
I år kommer aktieägarna i form av utdelning och extrautdelningar samt återköp få drygt hälften av den vinst som bolagen gjorde år 2006.
Trots guldregnet kommer dock företagen att ha stora kassareserver till sitt förfogande, som kommer att användas för spekulation och uppköp, vilket ytterligare ökar monopoliseringen och kapitalkoncentrationen. Miljardregnet är såväl ett uttryck för kapitalismens allt mer parasitära drag som ett smörjmedel för nya snabba klipp.
Aktieutdelningen ger exempelvis Wallenbergfamiljen (Investor och familjestiftelserna) ytterligare 9 miljarder kronor i kassatillskott i år, ett tillskott som ska användas för nya uppköp liknande Investors (Wallenbergs investmentbolag) som i slutet av förra året köpte ut vårdkoncernen Gambro från Stockholmsbörsen, en affär som var fjolårets störst svenska företagsköp, och som sedan följdes av Investors köp av Mölnlycke Healthcare. Allt med sikte på nya framtida privatiseringar inom vården.
Svenska storföretag gjorde 134 företagsköp under år 2006, ett rekord i företagsförvärv och en ökning med 30 procent jämfört med 2005. Mycket tyder på att ett nytt rekord vad gäller företagsförvärv kommer att sättas i år.
Aktieutdelningar i Telia och Volvo ger den så kallade riskkapitalisten Christer Gardell ett extra tillskott på närmare 860 miljoner kronor i år. I en egen division spelar H&M:s storägare Stefan Person, som ger sig själv hela 3,5 miljarder kronor i aktieutdelning i år. Med det har han plockat ut 13,5 miljarder kronor från klädjätten sedan millenniumskiftet.
Fram till 1980 minskade inkomstskillnaderna i Sverige, sedan har de verkligt högavlönade dragit ifrån. Räknas dessutom kapitalinkomsterna in (bland annat aktieutdelning) har skillnaderna ökat ännu mer (10 procent av hushållen äger 96 procent av alla aktier och antalet små aktieägare blir bara färre).
De 10 procent högst avlönades andel av totalinkomsterna har börjat närma sig 1940-talets nivå och fortsätter den nuvarande trenden ligger de rikastes andel av inkomsterna snart på samma höga nivå som under 1920-talet! Sällan har väl talet om att det saknas


pengar saknat så mycket verklighetsförankring som nu. Bolagen gör jättevinster, kommuner och landsting gick med sammanlagt 19 miljarder kronor plus år 2006 (en preliminär siffra) och statens överskott är större än på länge (prognosen pekar mot ett överskott på 41 miljarder kronor i år).
Förutsättningarna för en offensiv lönekamp har sällan varit så goda.

Förutsättningar för offensiv lönekamp är goda

Vidare gynnas arbetarna av att det nu äntligen börjar ljusna på arbetsmarknaden, trots regeringens politik, och att fler har jobb. Detta till skillnad från lönerörelserna 2004, 2001 och 1998, som ägde rum mot bakgrund av hög arbetslöshet och få nya jobb.
Till detta ska läggas den känsla som finns att ’nu är det vår tur att få ut något av konjunkturuppgången innan det vänder nedåt’, samt viljan att få tillbaka åtminstone en del av det man förlorat på regeringspolitiken. Facktoppens lönebud är alltför lågt med tanke på den väldiga omfördelning som har ägt rum och vad som faktiskt är möjligt att uppnå i år. Precis som tidigare har lönebuden inte lagts utifrån vad som krävs för att hämta igen och bryta de senaste årens utveckling av ständigt ökade löneklyftor, utan utifrån en falsk uppfattning och beräkning av hur mycket den kapitalistiska ekonomin har råd med – det så kallade löneutrymmet. Även om facken fick igenom sitt bud på nära fyra procent så kommer klyftorna att fortsätta öka.
Hur produktionens resultat ska fördelas är en fråga som till syvende och sidst får sitt svar i den ständigt pågående kampen mellan samhällsklasserna. Mindre i lön betyder mer till vinster, och omvänt. Utan kamp, inkluderat strejkberedskap, kommer det inte att bli möjligt att få ut några generella lönelyft som verkligen ger alla arbetarhushåll en bättre ekonomi.
”Om hälften av aktieutdelningarna istället går till löner åt de tredjedelar av löntagarna som tjänar minst, så betyder det att lönerna kan höjas med tio procent i den privata sektorn”, menade tidningen ETC i början av året.
ETC räknar dock lågt och utgår ifrån att aktieutdelningen blir endast 165 miljarder kronor och inte ”minst 250 miljarder i kontanter som frigörs till aktieägarna det kommande halvåret” (Dagens Industri den 2 november 2006).
Hursomhelst, exemplet från ETC visar att lönekampen handlar om hur produktionsresultatet ska fördelas och att det finns mycket att ta av, vilket facktoppen försöker att mörklägga i sina propåer om att löneökningarna måste begränsas till knappt fyra procent.
Direktörerna och andra höginkomsttagare har sett till att höja sina löner rejält under senare år. ”Medan lönerna för de anställda ökat med cirka 10 procent mellan 2002 och 2005 steg direktörernas inkomster med hela 56 procent … En verkställande direktör (vd) på ett av de 100 största företagen i Sverige tjänade i genomsnitt 7,1 miljoner kronor 2005. Det motsvarar cirka 30 industriarbetarlöner.” (LO-Tidningen den 12 januari). Maktelitens löner har rasat i höjden. Under de senaste 20 åren har det så kallade näringslivets toppar mer än tredubblat sitt redan stora löneförsprång till industriarbetarna. Det finns i dag direktörer som tjänar mer än 25 miljoner kronor per år.
Arbetarna har halkat efter alla andra grupper i samhället. Mest har arbetarna förlorat till de redan högst betalda, men man har även halkat efter tjänstemännen. I snitt låg arbetarnas medellön på 19 100 kronor i månaden under år 2005, mot 27 400 kronor för tjänstemännen. Arbetarnas snittlöner inom den offentliga sektorn samma år var 17 400 kronor.
Lönegapet mellan arbetare och tjänstemän har ökat rejält under de tio senaste åren. År 1995 låg tjänstemännens månadslöner i snitt 36 procent högre än arbetarnas. Tio år senare var skillnaden 43 procent, en ökning med 3 500 kronor i månaden räknat i rena pengar.
Snittlöner ger emellertid bara en bild av vad som har skett. Fackledningens reträtter, flexibilitet på arbetsgivarnas villkor, decentraliserade förhandlingar och individuella löner har resulterat i att löneklyftorna ökar även inom arbetarklassen, samt att löneskillnaderna mellan män och kvinnor består. Samtidigt sätter kapitalets globalisering en press nedåt på löner och arbetsvillkor.
Det finns också stora och växande löneskillnader bland tjänstemännen. Lönerna ökade inte ens med två procent för en tiondel av industrins arbetare och tjänstemän under år 2005, i snitt ökade lönerna med knappa tre procent samma år.

Kamp för rejäla lönelyft, mest till lågavlönade

Det finns fortfarande 700 000 arbetare som tjänar mindre än 19 000 kronor i månaden, 80 procent av dem är kvinnor. Det finns nästan 70 000 industriarbetare som tjänar mindre än 18 000 kronor i månaden.
Kvinnornas arbetsmarknad är i mångt och mycket en låglönemarknad. I de tio yrkena med de lägsta lönerna, som mest 17 900 kronor i månaden, är andelen kvinnor 77 procent, enligt SCB:s lönestatistik, daterad den 25 september 2006.
En kamp för rejäla lönelyft – mest till de lågavlönade – är en konkret kamp för ökad jämställdhet.
Som svar på förväntad lönekamp och för att ge sken av att kapitalisterna gärna delar sina vinster med arbetarna har olika företag infört vinstdelning eller extra bonus till alla anställda, men det handlar om små summor som kommer arbetarna till del. I flera fall handlar det om att man plussar på några kronor i det gamla vinstdelningssystemet, som exempelvis i fallet med SSAB, och att man skyndar sig att dela ut pengarna innan avtalsrörelsen drar igång på allvar. I februari kan SSAB-anställda få maximalt dryga 24 000 kronor före skatt från ett företag vars vinst förra året var 6 miljarder kronor.
SSAB räknas som ett av världens mest lönsamma stålbolag, år 2005 var vinsten per anställd 642 000 kronor, och år 2006 ännu mer. I år kommer SSAB att portionera ut pengar till sina aktieägare motsvarande flera hundratusen kronor per anställd.
Ett annat bolag som gör jättevinster är Boliden. Bolidens aktieutdelning (utdelning och inlösen av egna aktier) i år beräknas till 4,6 miljarder kronor, vilket blir mer än en miljon per anställd! I samma företag kan de anställda maximalt få 25 000 kronor i vinstdelning.
Det är alltså skillnad på bonus och bonus. Direktörer och spekulanter får miljonbonusar, arbetare som mest 30 000 kronor vardera.
En kamp för högre lön i dag utgör en front mot kapitalets offensiv och mot de girigas revolt. En demokratisk och kämpande fackföreningsrörelse är en nödvändighet för att driva lönekampen framåt.
För att verkligen omfördela produktionsresultatet och nå kontroll över de rikedomar som finns, krävs emellertid en socialistisk kamp för att kapitalismen ska avskaffas och för att ett samhälle formas där behoven styr – inte några fås omättliga vinstbegär.

Per Olsson

Rättvisepartiet Socialisterna står för:

  • Kompensation för a-kasseavgiftshöjningen. Ingen ska få mindre än 1 500 kronor i lönelyft.
  • Höjda lägstalöner så att ingen tjänar under 18 000 kronor i månaden. Fullt stöd till jämställdhetspotten.
  • Rusta för strid. Facket måste mobilisera till stora demonstrationer i mars, innan avtalen löper ut. Detta dels för att sätta tonen inför avtalsrörelsen och dels för att besvara regeringens attacker och skapande av en låglönemarknad.
  • Bildande av lokala kampanjkommittéer som förbereder kamp och strejker i avtalsrörelsen, och som pressar facket till att gå ut i riktiga strejker.
  • Inga svekavtal. För facklig demokrati – avtalen ut på medlemsomröstning.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!