Det brittiska valet slutade i att inget parti fick majoritet. Bara dagarna efter valet deklerade en av förlorarna, socialdemokratiska New La- bours ledare Gordon Brown att han avgår.Den nya regeringen blir en koalition, men vilka partier som än ingår i den nya regeringen så väntar gigantiska nedskärningar.
Alla de stora kapitalistiska partierna – Torypartiet, New Labour och Liberaldemokraterna – blev på det ena eller andra sättet ”förlorare”.
Vid tidpunkten för pressläggning, har Tories fått 306 mandat [med 1 mandat fortfarande oklart] av totalt 650 mandat i parlamentet. Det räcker inte på långt när till egen majoritet för Tories.
Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg föreföll efter den första ”president”-ledardebatten gå på äggskal. Vissa liberaldemokrater drömde om att han och deras parti skulle bli valets stora vinnare, men de får nu istället hantera ett stort bakslag, åtminstone vad gäller antalet mandat.
New Labours mandat att fortsätta sitt styre har å andra sidan blivit allvarligt naggat i kanten. New Labour har uppskattningsvis tappat en miljon röster sedan förra valet.
Detta skulle ha varit långt värre än vad det blev om det inte varit för att många till slut valde New Labour på grund av att det sågs som det minst onda alternativet och för att stoppa Tories. I Skottland, där minnena av och ärren efter thatcherismen fortfarande är färska, gick Labours röstetal faktiskt upp. Tories reducerades ännu en gång till en kapitalistisk sekt med bara ett mandat!
Detta mönster återupprepades i några viktiga stadsområden, som t ex Liverpool och delar av London.
Det återspeglar en förvrängd form av klasspolarisering och förebådar vad som kommer att hända på arbetsplatserna och kontoren då de kapitalistiska partierna försöker genomdri- va sina ”åtstramningsprogram”.
Valutgången har torpederat kapitalisternas önskan om en ”stabil regering” som snabbt skulle kunna på- börja en sänkning av regeringens budgetunderskott och med det en sänkning av det brittiska folkets levnadsstandard.
Det blev ett parlament i ”dödläge” – inte motsatsen.
Trade Unionist and Socialist Coalition (TUSC) försökte påbörja grundläggandet av en sådan kraft.
De hann emellertid inte med att etablera sig på ett tydligt sätt på riksplanet under valrörelsens inledningsskede. Samtidigt skulle dock vilken vänsterformation som helst ha blivit klämd av klasspolariseringen – i en förvriden bemärkelse – mellan de stora partierna.
Resultaten för TUSC är modesta, men många – långt fler än de som röstade på TUSC – uttryckte uppskattning av och stöd för TUSC:s valkampanj.
Ekonomer som Hamish McRee på tidningen Independent, som är ett med Tories ifråga om nedskärningar, säger att det brittiska folket måste svälja den ”grekiska medicinen”. I sin kolumn talar han öppet om landet som ”kanariefågeln i gruvan”.
Om de rika kapitalisterna tillåts komma undan med att ödelägga det grekiska folkets villkor, kommer Portugal, Spanien, Irland och Storbritannien att stå på tur härnäst. Han varnar för att kostnaderna för regeringens upplåning, i form av statsobligationer eller på annat sätt, kommer att skena iväg och med den statsskulden. Han tillkännagav öppet att ”snabbare nedskärningar av utgifterna” nu kommer att krävas av vilken regering som än är vid makten.
Detta kommer att spä på misären för de fyra miljoner barn som fortfarande lever i fattigdom i Storbritannien. Det kommer att öka på de 8,5 procent – totalt 2,5 miljoner – arbetslösa.
I ett sällsynt medgivande sa Mervin King, chef för Bank of England, att detta val var ”lyckosamt att förlora”. Han tillade att de som genomför de ”nödvändiga nedskärningarna” kommer att ”vara borta från makten för en generation framåt” som resultat.
En nedskärning på 50 miljarder pund (567 miljarder kronor) av budgetunderskottet på 163 miljarder pund (1 850 miljarder kronor) innebär helt enkelt att hälften av NHS-budgeten (NHS, den brittiska statliga sjukvården) försvinner!
Detta val var ett interregnum. Fackförenings- och arbetarrörelsen i andra länder har dragits upp på fötter på grund av regeringarnas attacker – som vi har sett genom det drama som utspelas i Grekland.
På ett liknande sätt kommer arbetarklassen i Storbritannien att svara med ilska och handling, i synnerhet om den får en ledning från den fackli-ga rörelsen i dess helhet ifråga om att stoppa det kapitalistiska monster som föröder miljontals människors liv.
Peter Taaffe
Socialist Party
