Dokumentär: IB – hemligare än Säpo

Jan Guillou utanför häktet (Foto: SVT).

av Stefan Lundqvist // Artikel i Offensiv

I dokumentären IB – hemligare än Säpo berättar SVT historien om den så kallade IB-affären 1973. En politisk skandal som socialdemokratin trots ”vitbok” (av Enn Kokk) och kommissioner inte har kunnat tvätta sig fri från. Än mindre tagit avstånd från eller bett om ursäkt för. Istället har S-toppar med emfas försvarat IB:s hemliga och olagliga åsiktsregistrering som självpåtagen renhållning mot all vänster som utmanar S om makt och inflytande.

”Man får inte vara för len i nyporna när man har att göra med potentiella landsförrädare. Det var inte vi som bestämde metoderna; det var regeringen, fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna som gjorde det och det är vi stolta över”.
Sten Andersson (S)

Informationsbyrån eller Inhämtning Birger (efter dess chef Birger Elmér), förkortat IB, hade rötter tillbaka till slutet av 1940-talet. I kamp om makten i fackföreningarna organiserade då den socialdemokratiska partitoppen och LO-ledningen en egen hemlig underrättelsetjänst, bestående av arbetsplatsombud som spionerade, motarbetade, registrerade och rapporterade om kommunister, vänstersocialdemokrater och andra radikala arbetare, till vad som skulle bli IB. 
I början av 1950-talet ställde S sin underrättelseverksamhet till militärens tjänst under försvarsstaben. Denna del i historien berörs knappt i denna dokumentär, men kan läsas om i Kommunistjägarna av Thomas Kanger och Jonas Gummesson.

Under radikaliseringen i slutet av 1960-talet, med vänsterrörelsen ’68 och kampen mot USA:s krig i Vietnam, började flera märka att de var övervakade och att det inte var av Säpo. Säpo var sedan 1969 förbjudet att registrera människor utifrån deras politiska uppfattning. Men IB var ännu en hemlig spionorganisation i staten. 
Jan Guillou, en av de två journalister som avslöjade IB – den andre var Peter Bratt – berättar att han fick kännedom om registrering av vänstern av en Expressenjournalist, men att en äldre auktoritetsbunden generation journalister och redaktörer präglade av Kalla kriget-stämning vägrade skriva eller publicera i ”nationens intresse”.
Håkan Isacson och starten av tidskriften Folket i Bild Kultur­front var kombinationen som då gjorde avslöjandet av IB möjligt. Håkan Isacson hade gjort sin militärtjänstgöring med Peter Bratt och sedan rekryterats till IB. Nu var det 1973 och han hade fått sparken. 

Isacson gillade inte heller vad hans arbetsgivare höll på med. Hemlig, olaglig åsiktsregistrering av Vietnam- och Palestinarörelsen och vänstern i Sverige. Däremot ingen registrering av högerextrema organisationer. 
Han läckte därför till Bratt och Guillou om hur IB-agenter gjort inbrott och registrerat medlemmar i Vietnamrörelsens och KFML:s lokaler, åsiktsregistrerat talare på värnpliktsriksdagen, med mera. 

IB-agenter åkte upp till gruvstrejken i Kiruna 1969 då försvarsminister Sven Andersson trodde att det var sovjetiska agenter som låg bakom. Håkan Isacson avslöjade även att IB höll på med utrikesspionage. 
Agenter och flera utrikesanställda fick i uppdrag att inhämta olika typer av information för IB:s räkning. IB-agenten Gunnar Ekberg infiltrerade den svenska Palestinarörelsen och fick besöka palestinsk gerilla i Jordanien. Det han upptäckte och lärde sig där lämnade han in till IB som sedan rapporterade vidare till israeliska Mossad. Annan militär information från radiospaning på Sovjet och spionage i bland annat Egypten skickades till amerikanska CIA – ett direkt brott mot Sveriges neutralitet i fredstid. 
Folket i Bild publicerade Bratts och Guillous artiklar och avslöjandet om IB slog ned som en bomb. Försvarsminister Sven Andersson och överbefälhavare Stig Synnergren blånekade. 
– Olof Palme teg ju i ett halvår, säger Kjell Östberg, professor i samtidshistoria. 

Avslöjandet gjordes i ett taktiskt upplägg där publiceringen delades upp på två nummer där bevisen kom som sista del, varför osäkra makthavare hade svårt att komma med lögner och bortförklaringar innan de kände till vad Folket i Bild mer hade att komma med. Avslöjandet fick stort stöd i tidningar, demonstrationer och stödgalor med bland andra Gösta Ekman och Hasse & Tage. 
Men den 10 oktober slog statsapparaten till. Bratt, Guillou, Isacson och några fotografer greps på olika ställen, men i samma minut. Razzia gjordes i hemmen och på Folket i Bild:s redaktion; det mesta kastades ned i svarta sopsäckar – även Peter Bratts barns leksaksradiosändare. Därefter väcktes åtal – inte tryckfrihetsåtal, utan åtal för spioneri. Palme kom ut hårt; uttryckte sin lojalitet med underättelsetjänsten och gick till våldsamt angrepp mot IB-avslöjarna som kallades spioner och landsförrädare. 
Peter Bratt säger att staten med spionåtal mot dem desarmerade den heta politiska anklagelse som i avslöjandet riktades mot regeringen: ”I ett tryckfrihetsåtal hade vi säkert blivit friade”. IB-avslöjarna dömdes nu till 1 års fängelse för ”spioneri med uppsåt”, medan de som olagligt spionerat och åsiktregistrerat gick fria. Rättsväsendet påstod bland annat att förbudet att åsiktsregistrera bara hade gällt Säpo och inte IB, medan JO friade IB från inbrott då de inte hade brutit sig in, utan använt dyrk. 

IB:s hemliga existens avslöjades 1973. Dess verksamhet var omfattande och fortsätter sitt hemlighetsmakeri i någon form än idag, nu under namnet KSI (Kontoret för Särskild Inhämtning). ”Kontoret” ekar mycket 50-tal och IB. 
Dokumentären berättade historien om IB, men hade tjänat på att också säga något om ifall och i så fall hur dagens spioneri och åsiktsregistrering av vänstern ser ut. En uppföljning är på sin plats: ”Säpo och KSI – 43 år efter IB-avslöjandet”.