”Det är en gigantisk och kraftfull varelse född av oortodoxa experiment, och dess skapare förlorar alltmer kontrollen”
”Kina har i princip sagt adjö till 8 procents BNP-tillväxt”, förklarade Ha Jiming, en talesman för Goldman Sachs i Kina nyligen. Premiärminister Li Keqiangs ekonomiska agenda, som kallas ”Liconomics”, innebär ett smärtsamt ekonomiskt stålbad.
Banken förutsäger nu att den ”genomsnittliga årliga tillväxten under de kommande sju åren till 2020 kanske faller till i närheten av 6 procent”.
Oavsett om detta slår in har den kinesiska ekonomin redan gått in i en allvarlig kris.
Skyhöga skuldnivåer och okontrollerade krediter från skuggbanker upphäver den centrala regeringens ansträngningar att styra den ekonomiska politiken.
Oöverträffade nivåer av överkapacitet och överproduktion pekar på en smärtsam ekonomisk korrigering och eventuell hårdlandning under den kommande perioden. Detta är bakgrunden till den ”smärtsamma ekonomiska omstrukturering” som premiärminister Li Keqiang utlovar.
Utöver ekonomin har KKP-regimen (det kinesiska kommunistpartiet) själv nått en vändpunkt. Partiledaren Xi Jinping försöker befästa sitt styre och delvis frångå en tidigare modell med ”kollektivt ledarskap” och införa en mer bonapartistisk personlig diktatur för att ta itu med akuta inre motsättningar och en växande legitimitetskris.
Många kommentatorer säger att Kinas ekonomi håller på att bli ett Frankensteins monster: ”Det är en gigantisk och kraftfull varelse född av oortodoxa experiment, och dess skapare förlorar alltmer kontrollen”, kommenterade Bloomberg.
Skuldexplosionen i hela den kinesiska ekonomin sedan början av den globala kapitalistiska krisen började med regimens stimulanspaket 2008 som var utan motstycke för någon stor ekonomi. Den totala krediten ökade från 9 000 miljarder USA-dollar till 23 000 miljarder under 2008-2012 – krediten ”har vuxit med hela det amerikanska kommersiella banksystemet på fem år”, säger Fitch chef i Peking, Charlene Chu.
Ett ökande antal kommentatorer jämför tecknen på finansiell stress i Kina idag med situationen i USA strax före bankernas härdsmälta. ”Vi anser att det inhemska kinesiska bankväsendet är en enda röra, med en enorm mängd dåliga lån eller lån som väntar på att gå illa. Problemen med Kinas långivare är större än de västerländska bankerna på tröskeln till den finansiella krisen”, varnade Carson Block på Muddy Waters Research, ett företag som avslöjat flera redovisningsskandaler i kinesiska företag.
Tillväxten av skuggbanker i Kina, som stod för 50 procent av nya krediter förra året, är särskilt oroande. Dess blotta omfattning är ett skrämmande problem, samtidigt som det faktum att de flesta skuggbankerna faktiskt fungerar som ”extraknäck” för de traditionella bankerna, vilket i sin tur visar att den kinesiska diktaturen har förlorat kontrollen över sitt banksystem. Detta avspeglar en växande ”finansialisering” av ekonomin där nya krediter alltmer plöjs in i spekulation eller återanvändning av gamla lån snarare än till produktiva investeringar.
Skälet till detta förklaras av en ställföreträdande chef för ett statligt stålbolag i en anonym kommentar till Reuters: ”Kan vi använda pengarna för att utöka produktionen? Definitivt inte. Vi kommer att förlora mer om vi producerar mer. Vi kan bara förlita oss på andra kanaler”. Hans stålföretag förlorar i genomsnitt 100-200 yuan (drygt samma belopp i kronor) per ton stål. Det finns många andra exempel på ickefinansiella statligt ägda företag som driver skuggbanker.
Förra årets BNP-tillväxt på 7,8 procent var den lägsta på 13 år. Uppbromsningen har fortsatt – första kvartalet i år var ökningen 7,7 procent och andra kvartalet 7,5 procent.
Vid ett möte nyligen med provinsernas regeringschefer sa Xi: ”Vi borde inte längre kalla någon en hjälte enbart baserat på BNP-tillväxten”. Det signalerar att hans styre nu strävar efter att stävja skenande krediter och massiva, alltmer slösaktiga investeringar.
Men att ändra riktning blir ingen lätt uppgift, med tanke på riskerna för att de finansiella bubblorna brister, en bankkris eller av en kreditåtstramning som leder till en hårdlandning.
Kreditkrisen i juni, som skakade de globala finansiella marknaderna, var en varning.
Centralbanken och premiärminister Li försökte ta kontroll över det statliga banksystemet och dess massproduktion av nya finansiella instrument – liknande de derivat som fällde det amerikanska banksystemet. Men detta försök att desarmera skuldbomben fick motsatt effekt, med 67 procents ökning av nya lån från skuggbanker (jämfört med juni i fjol) och med vanliga banker som kämpar hårt för få tag i kapital. Detta tvingade Li och centralbanken att retirera från sin ursprungliga hårdföra linje och injicera mer likviditet till penningmarknaderna.
Kina har upplevt historiens störs-ta bostadsbubbla någonsin – men många nybyggen står tomma. För närvarande står Kina för 60 procent av världens bostadsbyggnad i städer, men för varje lägenhet byggd för låg- eller medelinkomsttagare byggs tio lyxlägenheter. Det säger sig självt att detta inte speglar landets ekonomiska demografi.
Enligt regeringens egna uppgifter fyrdubblades bostadspriserna 2007-2011. En färsk IMF-rapport säger att sju av tio av världens dyraste bostadsmarknader (Beijing, Shanghai, Shenzhen, Hongkong, Tianjin, Guangzhou och Chongqing) finns i Kina. Byggboomen har skapat stora skulder hos lokala myndigheter och statligt ägda bolag.
Den officiella nyhetsbyrån Xinhua rapporterade den 5 juli att distriktsförvaltningarna i kolboomstaden Ordos, Inre Mongoliet, tvingas låna för att betala de anställdas löner. Rapporten säger att Ordos lokala myndigheter har skulder på 240 miljarder yuan (drygt samma belopp i kronor), medan inkomsterna förra året var 37,5 miljarder yuan. Ordos är inte exceptionellt, bara ett symptom på ett mycket större problem.
Vice finansminister Zhu Guangyao har erkänt att staten inte vet hur stora skulder kommunerna har. Enligt Xiang Huaicheng, en tidigare finansminister, överstiger kommunernas skulder nu sannolikt 20 000 miljarder yuan. Kangbashi New Area i staden Ordos är en spökstad byggd för 1 miljon invånare.
Premiärminister Li Keqiangs ekonomiska agenda, som kallas ”Liconomics”, innehåller ”smärtsamma omstruktureringar” av bankerna och den statliga sektorn för att försöka uppnå en hållbar, d v s långsammare BNP-tillväxt, bort från skuldbergen till ökad konsumtion och privata investeringar. ”Det är en självpåtagen revolution som kommer att kräva verkliga offer, och det kommer att bli smärtsamt”, berättade han för världspressen i det första framträdandet som premiärminister i mars. Detta är ett tema som statliga medier har upprepat till leda. Under kreditåtstramningen i juni kommenterade nyhetsbyrån Xinhua: ”För att uppnå en mer hållbar ekonomi är bankerna de första, men absolut inte de sista att utsättas för umbäranden”.
Li Keqiangs ekonomiska team domineras av tidigare medhjälpare till Zhu Rongji, som hyllas av kapitalister internationellt som den mest ”reformvänliga” av Kinas premiärministrar och vars ”meriter” inkluderar att 60 miljoner statsanställda fick sparken.
Lis politik, om den genomförs fullt ut, är en form av ”chockterapi”. Denna är inte motiverad av ideologi – de nya KKP-cheferna är ”pragmatiker” – och riktar sig till statligt dominerade sektorer, särskilt finanssektorn, snarare än hela till ekonomin. Syftet är att bryta statsföretagens kreditberoende och uppbyggnaden av outnyttjad kapacitet, genom att utsätta dessa sektorer för ”marknadskrafter” och beroende av privata investeringar. Men detta är en högriskstrategi, som redan står inför stora problem.
En omedelbar effekt av ”Liconomics” är sannolikt ytterligare kredittorka samtidigt som de verkliga lånekostnaderna stiger (i strid med officiella räntor), något som kan vända regeringens förhoppningar om en ”kontrollerad” avmattning till en fullskalig recession, eller värre, om flera bubblor spricker.
Kapitalistiska kommentatorer (som inte har lärt sig någonting av den globala krisen) applåderar den nya KKP-ledningens ”kraftfulla” start och ser detta som det enda sättet att föra Kina till en hållbar tillväxt. Men de globala effekterna av Lis planerade reformer kommer till största delen att vara negativa. Kina har varit den största drivkraften bakom det senaste decenniets ”råvarukonjunktur”. Kina är också den främsta handelspartnern för124 länder, långt före USA på andra plats med 76 länder. En mycket långsammare takt i den kinesiska tillväxten kommer att märkas i hela den globala ekonomin.
Artiklar från chinaworker.info
