Efter valet i november 2010 har stridigheter rasat i Elfenbenskusten. Den tidigare presidenten Laurent Gbagbo vägrade att lämna ifrån sig makten till den internationellt erkända segraren Alassane Ouattara. Förra måndagen greps Gbagbo dock av Ouattaras styrkor.En miljon människor har tvingats på flykt och matkris hotar nu landet.
Betyder infångandet av Gbagbo och Ouattara som president någon förbättring för folket i landet? Tyvärr är även Ouattara trogen imperialismen, som kommer att fortsätta att suga ut landets rikedomar. Krisen är långt ifrån över och nya våldsamma strider hotar.
– En svår tid väntar för Ouattaras regering och Elfenbenskustens folk. Motsättningarna i landet är djupa – två inbördeskrig på tio år och år av hatpropaganda från Gbagbosidan med etniska inslag har skapat mycket ont blod, sa Pierre Schori, tidigare FN-sändebud i Elfenbenskusten, till Göteborgs-Posten den 12 april.
Konflikten började efter presidentvalet, som hölls i november 2010. Valet skulle egentligen ha hållits 2005, men Gbagbo sköt länge upp det.
Valresultatet gav Gbagbo 45,9 procent av rösterna och Ouattara 54,1 procent, men landets grundlagsråd upphävde valresultatet och hänvisade till valfusk i de delar av landet där Ouattara har mest stöd.
Gbagbo vägrade att avgå medan Ouattara erkändes som segrare av omvärlden.
Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av de stabilaste länderna i Västafrika, men i slutet av det året bröt ett inbördeskrig ut då rebeller inom ”Nya styrkorna” förklarade uppror mot Gbagbo. Landet har sen dess i praktiken varit uppdelat mellan rebellerna i norr och regeringsstyrkorna i söder.
Den förre kolonialhärskaren Frankrike, som har massiva ekonomiska intressen i Elfenbenskusten, Afrikanska unionen och ECOWAS satte hård press på Gbagbo för att han skulle avgå.
Gbagbo piskade upp nationalistiska stämningar mot vad han kallade den ”internationella sammansvärjningen” för att avsätta honom.
Frankrike kontrollerar den ivorianska ekonomin. De flesta företag och hamnar ägs av franska företag och för att behålla landet för sina intressen har Frankrike velat avsätta Gbagbo sedan valet.
Imperialismen tar ställning utifrån vad den anser bäst försvarar dess intressen. Gbagbo var aldrig det första valet för fransk imperialism, men när massprotesterna störtade den kortlivade militärregimen och förde honom till makten 2000 hade den franska imperialism inget annat val än att stödja Gbagbo.
Gbagbo vid makten var ändå ingen dålig affär för imperialistiska intressen. Under hans tio år vid makten har franska företag fått de största kontrakten: Total för olja, Bollore för styret av hamnarna i Abidjam, Bouygues för telekom, enligt brittiska Guardian den 5 januari i år.
Sedan november har en miljon ivorianer flytt sina hem och 150 000 har tagit sig till grannlandet Liberia. Matkris hotar nu landet. Den här tiden på året inleds normalt majs- och rissådden i landet, men på grund av konflikten är det akut brist på utsäde. Enligt FN:s jordbruksorgan FAO kommer inte heller det fattiga Liberia att kunna försörja alla flyktingar.
För landets arbetare och fattiga bönder är tyvärr inte heller Ouattara någon garant för förbättrade levnadsvillkor. Han var tidigare premiärminister under Houphouët-Boigny och blev senare vice vd för IMF. Vem som helst kan förstå att han kommer att styra landet i enighet med imperialismens vilja.
Djup splittring finns dessutom fortfarande kvar i landet. Den enda vägen framåt är arbetarklassens enighet. Tidigare strejker och massprotester har visat att arbetare kan överbrygga etnisk och religiös splittring och kämpa emot nyliberala attacker – bland annat då hamnarbetare och lastbilschaufförer strejkade 2009 och massprotester ägde rum mot stigande matpriser 2008.
Med hotande matkris, attacker på Gbagboanhängare och återvändande problem för flykting- ar väntar fortsatt lidande för befolkningen. Missnöjet kommer att växa. Möjligheter finns för masskamp och framväxten av ett socialistiskt alternativ.
Johanna Evans
