Imperialismens rövare förgör landet. Bara massornas gemensamma kamp för demokratiska och sociala rättigheter kan bringa till stånd en varaktig fred.
År 2015 har hittills inneburit en stadigt förvärrad kris i Ukraina. De väpnade striderna har trappats upp och stora områden har i det närmaste ödelagts. Samtidigt står Ukraina vid ruinens brant och närmar sig statsbankrutt.
Den franske presidenten François Hollande har betecknat de pågående samtalen och den diplomatiska aktiviteten som den ”sista chansen att förhindra ett totalt krig”. Men även om de planerade förhandlingarna i vitryska Minsk resulterar i ett avtal om eldupphör är risken stor för fortsatta strider.
På onsdag den 11 februari, dagen efter att Offensiv har gått i tryck, är det meningen att Rysslands president Vladimir Putin, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Frankrikes president François Hollande och Ukrainas president Petro Porosjenko ska nå en överenskommelse som avslutar striderna i Ukraina.
Inför förhandlingarna har det förekommit såväl en rad föreberedande samtal mellan de imperialistiska makternas ledare som hot om militär upptrappning, amerikanska vapen till Kiev, straffåtgärder och nya sanktioner i kombination med ett intensifierat propagandakrig från såväl Ryssland som Västimperialismen.
Parallellt med att de imperialistiska makterna har sagt sig vilja söka en väg till fred har stridigheterna i Ukraina eskalerat. Särskilt svåra strider rasar i och kring staden Debaltseve, en viktig järnvägsknut som separatisterna i östra Ukraina står i tur att erövra från regeringsstyrkorna i syfte att binda ihop de båda så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk.
Under tisdagen kom också rapporter om att häftiga strider rasar i Mariupol, vid Azovska sjön i sydöstra Ukraina. Om separatisterna erövrar Mariupol finns en möjlighet att upprätta en landkorridor mellan Krim och östra Ukraina.
De strider som rasar är ett led i att låta utgången på slagfältet bestämma utfallet av samtalen i Minsk.
Kriget i Ukraina har skördat mer än 5 400 offer sedan april och närmare 1,5 miljoner människor har tvingats fly från sina hem.
Den vapenvila som slöts i Minsk i september 2014 blev aldrig någon vapenvila. Varken Kievregeringens militär eller de proryska separatisterna respekterade vapenvilan. Sedan dess har separatisterna erövrat ytterligare territorium – upp mot 500 kvadratkilometer – och siktar mot nya erövringar.
Det i sin tur betyder att separatisterna bara är beredda att respektera en vapenvila som tar fasta på de nya de facto gränslinjer som kriget har dragit under de senaste månadernas strider. Samtidigt som möjliga vapenleveranser från USA har fått högerregeringen i Kiev att drömma om att man militärt ska kunna besegra separatisterna, eller åtminstone börja ta tillbaka en del av de områden man har förlorat.
Militärt och även ekonomiskt är Kievregimen i en svagare position nu än för ett halvår sedan, vilket har fått president Porosjenkos och hans regering att bli än mer beroende av stöd och bistånd från USA, EU och Internationella valutafonden (IMF).
För att konsolidera det inflytande man har fått i Ukraina och för att sätta ytterligare press på Putins Ryssland överväger USA-imperialismen, med stöd av Nato-generalerna, att även bistå Kievregimen med vapen. För närvarande bistår USA Ukrainas regim med viss radarutrustning, nattkikare, skyddsvästar och sannolikt även militära rådgivare.
Redan i december beslöt den amerikanska kongressen att ge presidenten fullmakt att skicka vapen som drönare och pansarvärnsrobotar till Ukraina.
Därefter har såväl den förre försvarsministern Chuck Hagel som Ashton Carter, som president Barack Obama har nominerat som USA:s nye försvarsminister, uttalat sitt stöd till vad man kallar ”defensiva dödliga vapen” till Kiev. Förutom dessa har flera ledande Demokrater (Obamas parti) och Republikaner bara under den gångna veckan uttalat sig för vapen till Kiev. I Sverige har Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sällat sig till denna skara av krigshökar.
Den tyska förbundskanslern Angela Merkel hade onekligen hoppats på att besöket i Washington skulle övertyga Obama om att det inte finns en militär lösning, men Merkels mission misslyckades. Obamaadministrationen kommer allt närmare ett militärt ingripande.
USA:s och Nato:s många krigshökar hoppas att vapenleveranser till Ukrainas högerregering ska förändra styrkeförhållandena och tvinga Rysslands president Putin att dra bort sitt stöd till separatisterna. Men med en sådan militär upptrappning skulle risken vara nära förestående för att det redan så allvarliga läget fullständigt urartar och blir utom kontroll; att landet faller ned i en ständigt nedåtgående spiral av våld och terror.
Både Västimperialismen och den ryska imperialismen har satt igång krafter som de idag varken kan styra eller kontrollera fullt ut. Putin kan bara inte hoppa av den nationalistiska och revanschistiska våg som han har försökt att rida på. Varje omsvängning från den nuvarande kursen kan följas av minskat stöd på hemmaplan och undergräva Putins ställning samt försvaga den ryska imperialismens ställning på världsarenan.
Västimperialismens strävan efter att ta full kontroll över Ukraina och inlemma landet i Nato under en till de ryska makthavarna fientligt inställd högerregering i Kiev gör det i det närmast omöjligt för Putin, även om han helst ville, att ge upp det ryska stödet till separatisterna.
I slutet av förra året beslöt det ukrainska parlamentet att formellt överge landets alliansfrihet och arbeta för Natomedlemskap. Enligt Nato står dörren öppen för Ukraina och runt om i Ryssland ämnar Nato förstärka sin permanenta militära närvaro. I förra veckan beslöt Nato att utöka sin snabbinsatsstyrka från dagens 13 000 till 30 000 personer, som ska stå redo vid Nato:s östra flank – det vill säga i Rysslands grannländer. Dessutom inrättas en särskild spjutspetsstyrka med 5 000 soldater som mycket snabbt ska kunna mobiliseras mot Ryssland.
”Den största förstärkningen av vårt kollektiva försvar sedan slutet av det kalla kriget”, förklarade Nato-chefen Jens Stoltenberg, som tidigare var socialdemokratisk statsminister i Norge.
Efter beslutet var den amerikanska Natoambassadören Douglas Lute särskilt glad över att ”Natos flaggor ska vaja över det polska högkvarteret och sex kommandocentraler i Polen, Rumänien, Bulgarien och de tre baltiska staterna, där alliansen hittills har haft liten närvaro”, enligt Dagens Nyheter den 4 februari.
Nato:s upprustning och uppladdning runt Ryssland och Ukraina idag kan följas av att regimen i Kiev upprustas med amerikanska vapen och att USA och Ryssland bedriver krig via ombud i Ukraina.
Merkels och Hollandes fredsplan syftar till att i sista minuten förhindra en sådan utveckling med alla dess oanade följder. Detta fruktansvärda scenario fungerar dock också avskräckande och kan tillsammans med den snabbt förvärrade ekonomiska krisen i Ukraina och Ryssland bidra till ett eldupphör. Om en möjlig vapenvila blir ett steg mot fred är i högsta grad osäkert.
Den ”frusna konflikt” som en vapenvila kan innebära är till sin natur instabil, med en överhängande risk för nya strider.
Det finns samtidigt runt om i Ukraina en växande krigströtthet och längtan efter fred samt återgång till något slags normalt liv. När dessa stämningar blir starka nog att prägla utvecklingen kan inte förutses.
En annan faktor är i vilken mån de ryska arbetarna och ungdomen kan forma ett motstånd mot Putins politik och imperiedrömmar. Ryssland rustar militärt samtidigt som välfärd, offentligt anställdas löner och snart även pensionerna skärs ned.
I längden kommer det att vara omöjligt för Putin att skylla den ryska kapitalismens kris och de försämrade levnadsvillkoren på ”utomstående krafter”.
Bara arbetarklassen kan säkra fred. Det kommer emellertid att ta tid innan dagens splittring kan övervinnas och arbetarklassen finner former för organisering och kamp. I avsaknad av arbetarorganisationer och en arbetarmilis förmörkas Ukrainas framtid snabbt.Men inga av dagens korrupta makthungriga och självutnämnda ledare eller imperialistiska makter kan erbjuda massorna någon framtid.
Det ryska maktövertagandet av Krim har följts av attacker på demokratiska fri- och rättigheter, attacker på nationella minoriteter, oppositionella och hbt-aktivister samtidigt som Kievregimens blockad skapar armod och brist. I östra Ukraina, med dess industri- och gruvbälte Donbassregionen som har stått för närmare en femtedel av Ukrainas BNP och en fjärdedel av exporten, ligger ekonomin liksom i resten av landet i spillror. Och vad kan den krisande ryska kapitalismen eller ett EU på randen till deflation erbjuda annat än nya umbäranden?
Efter år av oligarkernas och korrupta politikers styre har det potentiellt rika Ukraina ruinerats. Den nuvarande Kievregeringens åtstramningar i utbyte mot påstått stöd från IMF och EU – precis som i Greklands fall går krislånen åt till att betala av skulder – har medfört att det redan akuta krisläget har blivit än sämre.
Enligt Ukrainas centralbankchef har ekonomin drabbats av samma katastrof som under andra världskriget. Ukrainas ekonomi krympte med 7,5 procent i fjol och fortsätter att krympa i år. Samtidigt aviserar regeringen tioprocentiga nedskärningar på alla områden förutom på militären. Ukrainas militärutgifter beräknas stiga med 300 procent i år och sluka fem procent av landets BNP.
Den högerpolitik som Kievregimen bedriver, med fullt stöd från Västimperialismen, är ett direkt hinder för en utveckling mot fred och Ukrainas återuppbyggnad. Fortsatt kapitalism och imperialistisk rivalitet om vem som ska bestämma Ukrainas framtid betyder oundvikligen stegrat förtryck, våld och terror.
Freden kan bara bli möjlig om massorna förenas i en gemensam kamp för sina sociala och demokratiska rättigheter och mot alla de krigsherrar, oligarker och kapitalistiska rövare som med stöd av imperialismen håller på att förgöra Ukraina. ■
