”Europa går in i en era av svångremspolitik”, var slutsatsen i brittiska Financial Times efter EU:s stora krispaket för tre veckor sedan. I land efter land attackeras nu pensioner, offentliganställdas löner och arbetarfamiljernas villkor. Allt görs för att rädda bankerna, euron och de politiska makthavarna.Samtidigt utvecklas arbetarklassens svar – strejker och en gryende politisk radikalisering. Generalstrejker står på dagordningen i en rad europeiska länder.
Det enorma paketet på 750 miljarder euro (7 200 miljarder kronor) förhandlades fram under panikhelgen den 8-9 maj, när det gick upp för den tyska regeringen att själva euron var hotad. USA:s president Obama och chefen för den europeiska centralbanken ECB, Jean-Claude Trichet, var bland dem som förklarade allvaret för förbundskansler Angela Merkel.
Paketet var nästan sju gånger större än de 110 miljarder euro som in-gick i lånen till Grekland bara någon vecka tidigare.
Men det huvudsakliga budskapet var att alla regeringar nu måste genomföra gigantiska nedskärningspaket. Detta är också vad som väntar den svenska regeringen efter valet, oavsett vilka som vinner valet. Detta så länge man accepterar EU:s och kapitalismens spelregler.
Krisen är långt ifrån över. Den 1 juni kom en ny varning från ECB att europeiska banker riskerar förluster på 195 miljarder euro (1 870 miljarder kronor) under de närmaste 18 månaderna.
Spekulationerna mot euron och mot de mest utsatta krisländerna fortsätter samtidigt. I paketet från den 9 maj ingick också en kovändning från ECB, som började köpa upp statsobligationer från euroländer. Det betyder att ECB tar över skulder från re- geringarna. Första veckan köptes det obligationer för 16,5 miljarder euro (158 miljarder kronor) – och ECB är numera den största köparen av skuldpapper från Grekland och Portugal.
De stora statliga underskotten utnyttjas nu för de största attackerna någonsin på offentliganställdas löner och villkor. Parallellt förbreder också regeringarna för att ”liberalisera arbetsmarknaden” ytterligare, d v s försvaga fackföreningarna och göra det ännu lättare att avskeda anställda.
Det är den kapitalistiska marknaden som styr: ”Även de länder som inte är jagade av marknaden måste visa att de tänker göra saker, för att öka trovärdigheten i finanspolitiken”, kommenterade SEB-ekonomen Daniel Bergvall till Svenska Dagbladet.
Krisen har dock inte orsakats av offentliganställdas löner eller av pensionerna. ”Källan till regeringarnas skuldkris är det tidigare slöseriet från stora delar av den privata sektorn, och särskilt finanssektorn”, konstaterar den belgiske ekonomiprofessorn Paul De Grauwe i ett material från Centre for European Policy Studies. Han konstaterar att medan staterna minskade sina skulder under 00-talet, t ex Spanien från 60 procent till 40 procent av BNP, ökade finanssektorn i eurozonen sina skulder från under 200 procent till 250 procent av BNP.
Det politiska missnöjet med regeringarna växer runt om i Europa. Den socialdemokratiska premiärministern i Portugal har rasat från 60 procent i opinionen i höstas till 40 procent idag. Sarkozy i Frankrike och Merkel i Tyskland är andra som har tappat kraftigt i stöd. Särskilt i Tyskland finns en stark opinion som har hetsat mot Grekland och grekerna, och uppmanat Berlin att inte delta i några krispaket.
Men det är av just nationella skäl som Merkels regering gav sitt stöd till de 750 miljarderna.
Det handlade om att rädda tyska banker och pensionsfonder från att drabbas om Grekland skulle ställa in betalningarna och samtidigt försöka begränsa det sociala upproret i Grekland från att spridas till resten av Europa.
EU:s ständiga krismöten denna vår har skakats av större motsättningar än på länge. Regeringarna har tydligt försvarat sina egna nationella ka- pitalistklassers intressen och strävat efter att vinna opinionen på hemmaplan.
Nationalistiska utspel är en del av att avleda opinionen från missnöjet med de egna regeringarna. Merkels beslut att förbjuda ”nakenblankning” (affärer med aktier som man varken äger eller har lånat) var ett försök att vinna politiska poänger och samtidigt en varning till spekulanterna om att inte gå för långt. Som åtgärd var det dock helt och hållet ett slag i luften, särskilt som aktiehandeln är global.
Motsättningarna inom EU kommer att skärpas när den ekonomiska tillväxten försvagas, till stor del som ett resultat av åtstramningspaketen. I EU:s senaste prognos sägs att tillväxten i euroländerna i maj var 0,5 procent.
EU-projektet är ett hopplöst försök att integrera Europa, något som inte är möjligt inom det kapitalistiska systemet på grund av de nationella motsättningarna mellan kapitalistklasserna i de olika länderna. Dessa kan enas i sina attacker mot arbetarklassen och i konkurrensen mot USA eller Kina, men i den nuvarande krisen är det en konflikt inom EU om vilka som ska betala krisen. Debatten förs nu öppet om euron kommer att överleva. Ju ojämnare den ekonomiska utvecklingen inom EU blir, desto svåra- re blir det att föra en gemensam politik.
De senaste paketen har vunnit tid, men inte mer. Särskilt bland franska politiker förs en debatt om att EU nu måste samordnas mer – en slags gemensam budgetpolitik. Men denna kapitalistiska ”lösning” är bara en utopi som inte gick att genomföra under ekonomisk uppgång och än min- dre nu med krisen.
Strejk- och protestvågor i land efter land visar på arbetarklassens vilja att kämpa. Problemet är de fackliga ledningarna, som i de flesta fall accepterar EU/IMF:s ”logik” och därför bara genomför symboliska pro- tester. Det krävs erfarenheter av kapi-talismens attacker och av kamp för att en ny kämpande arbetarrörelse ska byggas upp.
De första stegen tas nu i södra Europa. Initiativet från Joe Higgins (CWI Irland) i EU-parlamentet till en alleuropeisk protestvecka den 21-26 juni pekar på behovet av ett internationalistiskt, socialistiskt svar från arbetare och ungdomar i hela Europa.
Per-Åke Westerlund
IRLAND
Regeringen har redan genomfört 5-10-procentiga lönesänkningar i offentliga sektorn. Barnbidragen har sänkts.Fackledningarna har förespråkat samförstånd med regeringen.
STORBRITANNIEN
Den nya högerregeringen ska skära bort 6,2 miljarder pund (71 miljarder kronor) i budgeten.Anställningsstopp i den statliga sektorn.
TYSKLAND
Nya nedskärningar på 10 miljarder euro (100 miljarder kronor) per år till 2016, bl a försämringar för arbetslösa.Frysta statliga pensioner och höjd pensionsålder från 65 till 67 år.
Förbundskansler Angela Merkels opinionssiffror rasar.
FRANKRIKE
En miljon demonstrerade den 27 maj mot hot om höjd pensionsålder från 60 till 62 år.Statliga utgifter ska frysas under 2011-2013.
ITALIEN
Berlusconis regering planerar att skära ned 24 miljarder euro (230 miljarder kronor) på två år. Tre års lönestopp, senareläggning av pensioner och 13 miljarder euro (120 miljarder kronor) mindre till kommuner och regioner ingår i paketet.Landsorganisationen CGIL diskuterar att organisera en generalstrejk i juni.
RUMÄNIEN
Sänkta löner i offentliga sektorn med 25 procent, samt att pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättning sänks med 15 procent.Största kamprörelsen sedan protesterna som fällde Ceausescus stalinistiska regim 1989.
Den 31 maj inledde 700 000 offentligt anställda en generalstrejk.
PORTUGAL
Frysta offentliga löner till och med 2013, momsen höjs en procent, höjd inkomstskatt, 5 procents lönesänkning för högre tjänstemän, stopp för offentliga byggen.Strejkvåg under maj: postanställda, sjuksköterskor, soparbetare m fl.
130 000 demonstrerade på 1 maj i Lissabon och uppemot 100 000 på protestdagen den 29 maj.
SPANIEN
15 miljarder euro (140 miljarder kronor) i nya nedskärningar. De offentliganställdas löner sänks med fem procent och är sedan frysta t o m 2011. Barnbidrag för nyfödda avskaffas. Momsen höjs.Ilskan växer och flera massdemonstrationer har organiserats. Diskussioner om general- strejk i de två fackliga landsorganisationerna.
GREKLAND
Offentliganställdas löner sänkta 15-25 procent. Höjda skatter, däribland momsen.Fyra generalstrejker under våren, senast den 20 maj.
Demonstrationerna i början av maj var de största sedan 1974.
