foto: Gage Skidmore
Bernie Sanders måste fortsätta som en oberoende kandidat.
Hillary Clinton ser ut att bli Demokraternas presidentkandidat. Men hon kommer att kandidera för ett parti som är svagare och mer splittrat än tidigare. Det står klart efter Clintons seger i förra veckans primärval i New York. Förutsättningarna för att lansera ett nytt vänsterparti i USA har sannolikt aldrig varit större än nu.
Det som kallades för ”Slaget om New York” har enbart tjänat till att ytterligare avslöja vad miljontals människor i USA redan kände till: att Demokraternas primärval är riggade till etablissemangets förmån i syfte att stoppa gräsrotsutmanare som Bernie Sanders (Bernie Sanders är oberoende senator från Vermont, men kampanjar för att bli Demokraternas presidentkandidat och beskriver sig själv som demokratisk socialist /Offensivs red).
Sanders maning till en politisk revolution mot miljardärerna och rika kampanjdonatorer är totalt oacceptabelt för Demokraternas etablissemang.
Lägg till detta den kombinerade makten hos Wall Streets superdelegatrepresentanter och du har ett primärvalssystem och ett parti som är fiendeterritorium för en kandidat för de 99 procenten.
Nu går vi in i vad som möjligen är det mest fördelaktiga tillfället i USA:s historia att lansera ett nytt vänsterparti.
Allmänhetens förtroende för de bägge huvudpartierna, mediaetablissemanget och alla de nyckelinstitutioner som backar upp USA-kapitalismen håller på att kollapsa. Detta är bakgrunden till det starka stödet till Bernie Sanders, som oavsett vilken måttstock man använder sig av har genomfört den starkaste vänsterinriktade presidentvalskampanjen i USA:s historia sedan Eugene Debs ställde upp som Socialist Partys presidentkandidat i början av 1900-talet.
Efter att ha börjat sin kampanj med ett 3-procentigt stöd i opinionsmätningarna och utan några valda företrädare av federal betydelse som uppbackning har Sanders vunnit fler röster, fler delstatsprimärval, samlat in mer valkampanjpengar och mobiliserat fler valkampanjfrivilliga än någon jämförbar vänsterutmanare i Demokraternas historia.
Sanders har gjort allt detta på en genuin vänsterplattform, vägrat att ta emot storföretagspengar, omfattat en etikett som socialist och har gjort uppmaningen till ”en politisk revolution mot miljardärsklassen” till en central paroll.
Styrkan i Sanders kampanj tar, även med mainstreampolitikens mått mätt, andan ur en. Clinton påbörjade valkampanjen med vad som på papperet föreföll vara den mest formidabla storföretagsvalmaskinen som någonsin har satts ihop. Inte desto mindre har Sanders under de senaste tre månaderna, med en genomsnittsdonation på 220 kronor från över två miljoner givare, fått in mycket mer pengar än Clinton.
För bara ett år sedan krängde varenda proffstyckare fortfarande myten om att ingen kandidat som vägrar att ta emot storföretagspengar är valbar och än mindre kandidater som kallar sig socialister. Denna idé är nu död.
Ingen kan förneka potentialen för bygget av ett federalt livskraftigt vänsterparti med arbetarklasspolitik. Den enda återstående frågan är den om en ledning: Kommer Sanders att ta initiativet och om inte, kommer krafterna bakom honom att göra det tillsammans?
”Jag anser att vi behöver tänka väldigt seriöst, i synnerhet som färgade och progressiva, om att bygga antingen ett nytt parti eller en ny rörelse.”
Dessa var de ord som Michelle Alexander, författaren till The New Jim Crow, yttrade i en intervju i MSNBC den 1 april. Tre dagar senare började Shaun Kings kolumn i New York Daily News (landets fjärde största dagstidning) med ovanstående citat, med tillägget: ”Jag håller inte bara med Alexander; jag vill också ta det ett steg längre – jag tror att det redan händer mitt framför ögonen på oss. Politiskt progressiva runtom i landet förkastar genom att stödja Bernie Sanders kandidatur helt och hållet Demokraterna. Vi borde bilda vårt eget politiska parti.”
Ju starkare Sanders ”politiska revolution mot mijardärsklassen” har blivit, desto mer hotar den att bryta sig ur den tvångströja som har påtvingats den av Demokraterna, som i slutänden är ett parti som är fullständigt dominerat av storföretagsamheten.
Det är därför som vi i Socialist Alternative (CWI:s anhängare i USA) och #Movement4Bernie uppmanar Sanders till att fortsätta att ställa upp under november månad som en oberoende kandidat eller som en kandidat på de Grönas vallista tillsammans med Jill Stein om han blockeras i den riggade primärvalsprocessen samt att han sammankallar en konferens för att diskutera lanserandet av ett nytt parti av och för de 99 procenten.
Om det finns oro för att det kan hjälpa till att få en republikan vald, finns det inget skäl till att Bernie inte skulle ställa upp i åtminstone de drygt 40 delstater i vilka det står absolut klart att Demokraternas eller Republikanernas kandidat kommer att vinna, samtidigt som han avstår från att ställa upp i de 5-10 ”swing”-delstater där det är väldigt jämnt mellan huvudkandidaterna.
Detta skulle fortfarande kunna möjliggöra en historisk kampanj om den knyts till bygget av ett nytt parti för de 99 procenten och lägga grunden för en politisk massrörelse som kan ställa upp med hundratals vänsterkandidater på alla myndighets- och regeringsorgannivåer.
Om Sanders å andra sidan trots alla smutsiga och fula trick som används mot honom förblir lojal mot Demokraterna och backar upp Clinton i presidentvalet kan det innebära demoralisering.
Visst behöver vi en strategi för att pressa tillbaka högervridna republikaner, men kollapsen av antietablissemangsrörelsen bakom Bernie in i Clintons valkampanj – en falsk enighet med Wall Streets och det politiska etablissemangets kandidat – skulle lämna fältet vidöppet för högerpopulister som Donald Trump eller Ted Cruz att utvidga sin bas.
Det är dags att bryta mot reglerna. En målmedveten oberoende presidentvalskampanj av Bernie Sanders, länkad till bygget av ett nytt massparti för de 99 procenten, skulle dramatiskt omvandla USA:s politik. Bernie behöver inte vinna presidentvalet för att tvinga fram en avgörande vändning till vänster i USA. Bara en registrering av 5-10 miljoner röster för ett nytt parti skulle utgöra ett förödande slag mot USA-kapitalismens tvåpartimonopol.
Överallt runt om i världen där arbetare har vunnit långtgående sociala förbättringar, som skattefinanserad statlig sjuk- och hälsovård, kostnadsfri utbildning eller betald föräldraledighet, har det varit genom bildandet av massarbetarpartier.
Insatserna är helt enkelt alltför höga för att tillåta detta tillfälle att rinna mellan fingrarna. Tiden är inne för djärv handling i bygget av ett kämpande politiskt arbetarklassalternativ – ett parti för miljonerna, inte miljonärerna.
