I och med den kapitalistiska krisen skakas hela det politiska systemet om. Det gäller inte bara i de sydeuropeiska krisländerna utan även resten av Europa, inklusive de nordiska länderna.I framförallt Finland och Danmark har såväl den ekonomiska som politiska krisen gått längre än i Sverige. Både Norge och Finland har mer arbetarkamp och strejker än i Sverige.
Behovet av en kämpande socialistisk kraft som ger ett tydligt alternativ till kapitalismens kris är skriande. I Finland och Danmark är vänstern i kris efter att det finska Vänsterförbundet (motsvarande Vänsterpartiet) satt sig i en borgerligt ledd regering och danska Enhetslistan (som samlar flera olika vänstergrupper) röstat för Socialdemokraternas och Socialistiskt Folkepartis nyliberala nedskärningsbudget.
Finska Vänsterförbundet i högerns famn
Den finska kapitalismen har drabbats hårt av den globala kapitalistiska krisen, som har sammanfallit med en speciell strukturell kris i Finland. Samtidigt som Nokia, som länge ensamt stod för en stor del av Finlands tillväxt, är på fallrepet har andra dominerande industrigrenar som papper, skogsbruk och varvsindustrin stora problem.Under 2012 förlorade nästan lika många finländare jobbet som under krisåret 2009. Antalet uppsägningar ökade med 50 procent jämfört med 2011 och antalet uppsägningsförhandlingar var nästan dubbelt så många. Arbetslösheten är 7,3 procent och väntas stiga till 8,4 procent under 2013. Ekonomin är åter i recession efter att BNP har fallit både kvartal två och tre 2012. Regeringen hoppas på att detta vänds till en blygsam tillväxt på 0,5 procent 2013.
Bland annat krisen i exportnäringarna har inneburit att Finlands bytesbalans för första gången på 17 år är negativ, det vill säga landet som helhet konsumerar mer än vad som produceras eller att landets skuldsättning ökar. En annan huvudfaktor bakom den negativa bytesbalansen är att hushållens ökade skuldsättning har eldat på konsumtionen.
Efter 2002 har hushållens skulder fördubblats och övriga skulder har ökat med över 150 procent. Även om det är långt kvar till länder som Sverige, där genomsnittsskulden ligger på uppåt 170 procent av årsinkomsten, är det uppenbart att Finlands ökade inhemska konsumtion har varit skuldfinansierad.
Sedan valet 2011 styrs Finland av en högerledd sexpartiregering där både Socialdemokraterna och Vänsterförbundet ingår. Trots att denna regering gjort nedskärningar och skattehöjningar på 5 miljarder euro (43 miljarder kronor) fortsätter underskotten.
Enligt Finlands bank (motsvarande riksbanken) krävs nya åtstramningar i miljardklassen för att minska underskottet.
Precis som i Sverige ökar klassskillnaderna snabbt. Medan de 10 procent hushåll med lägst inkomst ökat sin inkomst med 15 procent sedan 1995 har procenten med högst inkomst ökat med 220 procent. År 2011 delade kyrkan ut 7,5 miljoner euro (65 miljoner kronor) i matstöd och ekonomiska bidrag till mindre bemedlade personer.
Hjälporganisationer rapporterar om hur människor går hungriga, föräldrar inte har råd med skolböcker till sina barn i gymnasiet och hur sjuka inte har råda att hämta ut sina mediciner. Antalet finländare med betalningsanmärkningar är nu nästan på samma nivå som under den djupa krisen på 1990-talet.
Samtidigt subventionerar regeringen ”hushållsnära” tjänster till de rika och chefer på Nokia, Stora Enso och Kone har löner som är 100 gånger högre än medianlönen.
Vänsterförbundets svek och att Socialdemokraterna samt stora delar av fackföreningsrörelsen har vikit sig utan strid gör att kapitalisternas attacker kan fortsätta. Senast lanserade EK:s (Svenskt Näringslivs motsvarighet) styrelseordförande Ilpo Kokkila ett förslag på lönesänkningar inför 2013 års avtalsrörelse.
Statsminister Jyrki Katainen, från Samlingspartiet (motsvarande Moderaterna) hotar med lagstiftning om inte fackföreningarna går med på höjd pensionsålder innan den nya budgeten läggs i februari. Något som FFC (LO:s motsvarighet) hittills har sagt nej till, men man har ändå öppnat dörren för att förlänga tiden i arbete på annat sätt.
Det enorma politiska tomrum som Vänsterförbundets och Socialdemokraternas agerande har resulterat i har kunnat utnyttjas av de populistiska och till stora delar rasistiska Sannfinländarna, som blev tredje största parti i valet 2011.
Sannfinländarna kombinerar en nationalistisk EU-kritik där de underblåser propagandan om att ”grekerna inte har skött sin ekonomi” med ett visst försvar av välfärden och mer klassisk högerpopulism såsom rasism och krav på ”mer poliser”.
Med en fördjupad kris kommer regeringen under trycket från kapitalet att låta arbetarklassen betala krisen med nya försämringar. Det kan förstås också innebära att denna ytterst svaga regering faller, speciellt om kampen växer underifrån.
Frågan är: Vilken väg kommer ett växande missnöje att ta? Sosialistinen Vaihtoehto (Socialistiskt Alternativ, namnet på den grupp som samlar CWI:s medlemmar i Finland) och CWI uppmanar oppositionella inom Vänsterförbundet och aktiva inom facket som vill ta kamp mot regeringens högerpolitik att försöka föra samman alla som är intresserade av att diskutera om hur motståndet kan formeras och organiseras. De första stegen behöver tas i riktning mot bygget av ett nytt kämpande arbetarparti som ger arbetare och ungdomar en politisk röst och som deltar i kampen mot nedskärningar, avskedanden, allt otryggare jobb, rasism o s v.
Om inte missnöjet kan ta sig uttryck i organiserad kamp och ett vänsteralternativ, ett nytt arbetarparti, är risken överhängande för rasism och socialt sönderfall.
Framgångarna för Sannfinländarna och de uppmärksammade dödsskjutningarna på skolor under de senaste åren är varningar.
Sosialistinen Vaihtoehto och CWI stödjer alla initiativ för ett återuppbyggande av en kämpande arbetarrörelse. Nedskärningar och allt större klyftor kan bara bekämpas om hela det kapitalistiska systemet ifrågasätts.
Ny dansk regering – samma politik
Huspriserna i Danmark har fallit med 20 procent sedan 2007, vilket har skickat ner landet i en djup ekonomisk kris och bankkris. År 2012 uppskattas BNP ha minskat med 0,4 procent, men regeringen hoppas, med hänvisning till att det finns tecken på att fastighetsmarknaden har börjat återhämta sig, på en tillväxt på 1,2 procent 2013. Danske banks prognos är 0,7 procent för år 2013.År 2011 kom en ny regering under ledning av Socialdemokraterna till makten i Danmark, där även Socialistisk Folkeparti (som liknar Vänsterpartiet) och Radikale Venstre ingår. Många hoppades på en uppgörelse med den tidigare högerregeringens rasism, nedskärningar i välfärden och hökaktiga utrikespolitik.
Istället har högerpolitiken fortsatt med attacker på arbetslösa och en nyliberal skattereform, som omfördelar pengar från fattiga till rika, samtidigt med symboliska sociala satsningar.
Danmarks ingripande och stöd till Frankrikes ingripande och bombningar i Mali i Västafrika i januari 2013 visar att den nya regeringen fortsätter med en imperialistisk utrikespolitik.
Utrikesminister Villy Søvndal från Socialistiskt Folkeparti menar att danska soldater i Mali kan förhindra att landet blir ”en ny grogrund för terrorism och extremism”. Detta säger han trots erfarenheterna från Danmarks militära ingripande i Irak och Afghanistan, som inte på något sätt stoppat terrorism (i många fall har ockupationstrupperna stått för terror) och samtidigt inneburit stort lidande och död (både bland lokalbefolkningen och bland danska soldater).
Trots regeringens fortsatta högerlinje har den rödgröna alliansen Enhetslistan skandalöst nog stött regeringens senaste budget, vilket har skapat en stor debatt både inom och utanför Enhetslistan.
Budgeten är anpassad till EU:s krav på att Danmarks budgetunderskott ska sänkas med 1,5 procent av BNP årligen mellan 2011 och 2013. Resultatet är att de offentliga utgifterna bara ökar med 0,1 procent och de offentliga investeringarna faller med 11 procent.
Socialistiska arbetarpartiet (SAP, systerparti till svenska Socialistiska Partiet, som har två parlamentsledamöter genom Enhetslistan) pekar helt riktigt på hur budgeten till sin helhet är en åtstramningsbudget och ett brott mot Enhetslistans kongressbeslut 2010 om att inte stödja en budget som leder till försämringar och är en fortsättning på den högerregeringens åtstramningar.
Samtidigt visar SAP på de politiska bristerna även hos vänstern inom Enhetslistan. Trots kritiken mot budgeten nämns knappt något om att det behövs en kamprörelse för att stoppa högerpolitiken och inget om hur en sådan ska byggas.
Det finns förutsättningar för en mer generell kamp mot högerpolitiken i Danmark. Inom fackföreningsrörelsen finns ett stort missnöje med att regeringen inte har dragit tillbaka nedskärningarna på efterlönen (förtidspension) och fortsätter attackerna på arbetslösa. 2 000 demonstrerade vid Folketingets öppnande för välfärd och trygghet.
Fackligt förtroendevalda visade i juni 2012 att de kunde stoppa stölden av arbetsfria helgdagar. I oktober strejkade anställda på flera vårdhem i Århus och fick stopp på nedskärningar.
Den 5 000 personer starka demonstrationen mot DDL/EDL (Danish Defence League/English Defense League) i Århus i april visar på en stark antirasism, även om segern hade kunnat bli ännu större om arrangörerna verkligen hade försökt stoppa DDL/EDL. Århus för Mångfald, som samlade till demonstrationen, bestod av en bred samling organisationer – allt från socialistiska elev- och studentorganisationer till en stor uppslutning av fackföreningar, samt politiska partier som Enhetslistan, Kommunistiska Partiet till invandrarföreningar och -nätverk.
En ny stridsfråga kan bli regeringens planer på att skära ned 2 miljarder danska kronor på studiemedel till studenter.
För att ta striden med den allt mer dominerande högerflygeln inom Enhetslistan måste en vänster byggas som är inriktad på att samla en verklig kamprörelse mot högerpolitiken och som för fram ett tydligt socialistiskt program som alternativ till högern inom EL: vägra nya nedskärningar, ett massivt offentligt program för jobb och välfärd, förstatligande av storföretag och banker, beskatta de rikas gömda miljarder och för en alleuropeisk socialistisk kamp mot kapitalets EU.
Norge: ”Rödgröna” bara till namnet
Enligt Legatum Institutes lyckoindex för 2012 är norrmännen de lyckligaste i världen.Om detta är en signal för framtiden borde norrmännen vara oroade. Några som under det senaste decenniet har fått liknande utmärkelser är varit Island och Irland.
Även om Norge enligt Euromonitor International är det land i världen som har jämlikast inkomstfördelning är det också ett av de länder där inkomstskillnaderna ökar snabbast.
Precis som Sverige och Danmark har Norge mycket starka ekonomiska band till Europa, trots att länderna står utanför eurosamarbetet och Norge inte heller är med i EU. Men på grund av landets stora beroende av olja- och gasexport har energiprisernas utveckling större effekt på ekonomin än krisen i Europa och världen.
Inte heller i Norge förväntas den ekonomiska tillväxten hålla i sig. Fastighetspriserna har stigit snabbt de senaste åren, liksom hushållens skuldsättning. Den genomsnittliga skuldsättningen är idag över 200 procent av årsinkomsten, till och med högre än i Sverige. 12 procent av hushållen har skulder på mer än fem gånger deras årsinkomst.
Samtidigt minskar investeringarna i energisektorn. Redan under 2013 halveras investeringsökningen för att väntas bli negativ 2015-2016. Ända sedan toppnoteringen år 2000 faller råoljeproduktionen och är nu bara hälften så stor som den var då.
På grund av euroländernas skuldkris har Norge blivit en ”säker hamn” för spekulanter världen över, med sin 700 miljarder dollar (4 600 miljarder kronor) starka oljefond. Resultatet har varit att den norska kronans värde har stigit, vilket har påverkat exporten negativt. I december föll exporten med 9,7 procent på årsbasis.
Koalitionsregeringen med Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Sentern har en omöjlig ekvation att lösa: För att att stoppa en överhettning av fastighetsmarknaden och den inhemska ekonomin skulle räntorna behöva höjas. Samtidigt skulle räntorna behöva sänkas för att den norska kronan inte ska stiga ytterligare i värde och därmed drabba den norska exporten. Resultatet kommer oavsett agerande att leda till lägre BNP-tillväxt under de kommande åren.
Trots tillväxten pågår samma nedskärningar och privatiseringar i Norge som i övriga Europa.
I fjol gick 50 000 offentliganställda ut i en segerrik strejk för högre löner men också mot de allt omänskligare arbetsvillkoren, där allt färre ska göra allt mer. Strejken var den största sedan 1980-talet.
Skandalöst nog stoppade den ”vänster”-dominerade norska regeringen två strejker under 2012 med hjälp av antistrejklagar. En varning för vad som också kan hända i fler länder.
I Finland beslutade riksdagen 2007 att tvångskommendera sjuksköterskor tillbaka till jobbet efter att de hotat med massuppsägningar för att få igenom lönehöjningar.
Kriget mot de SAS-anställda från den danska, norska och svenska staten samt Wallenbergfamiljen visar också en skrämmande del av de nordiska kapitalisternas dagordning.
De försämringar – sänkta löner, längre arbetstider och försämrade pensioner – som facken på SAS gick med på saknar motstycke. Man får gå tillbaka till 1920- och 30-talets lönesänkningsraseri för att hitta en historisk motsvarighet.
Andra bolag kommer snart att följa SAS exempel och kräva lönesänkningar med hänvisning till en historisk kris och låglönekonkurrens.
SAS 2012 måste istället ses som en allvarlig varning om vad som väntar om inte facken samlas till en gemensam strid för jobben och för de anställdas löne- och arbetsvillkor.
Anders Behring Breiviks massmord och terrordåd visar på det dödliga hot som rasismen utgör. Breivik hade varit medlem i Fremskrittspartiet (FrP) i 10 år fram till 2006. Efter dådet föll FrP tillbaka i kommunvalet. Nu är dock Frp återigen tillbaka på siffor kring 20 procent, till stor del på grund av missnöjet med den sittande ”rödgröna” regeringen.
Det visar hur rasismen inte försvinner av sig själv ens efter de mest fruktansvärda händelser.
En verklig antirasistisk rörelse behöver formeras, som bekämpar grogrunden för rasismen; kapitalismens ökande orättvisor, krig, arbetslöshet, segregering o s v.
Dessutom måste ett nytt arbetarparti byggas som kan ge ett verkligt alternativ både till den styrande ”rödgröna” regeringen, de traditionella högerpartierna och rasisterna i Fremskrittspartiet.
Jonas Brännberg
